Det är ju för fan samma sak

Jag grät en skvätt idag över min eländiga situation. Nästa helg är det tävling med 4 djur. Det är alla djur utom prinsesshästen. Det är många djur och jag känner mig inte alls förberedd- inte hästarna heller för den delen. Imorgon ska jag försöka komma i ett par jeans och börja röra mig runt i huset åtminstone. På lördag ska jag vara tillbaka i sadeln på vartenda djur och jag kan lova att det ska bli så vare sig kroppen stödjer mitt beslut eller inte. Jag har för mycket som gnager i huvudet, skallbenet kommer snart falla sönder i en mjölliknande substans och ut kommer min sönder grubblade hjärna rinna ut. Parasiter, tankar, va fan det är samma sak. Spring i benen har jag också. Parasiter. Har det hänt något? Frågan är snarare vad som inte hänt. Parasiter. De äter mitt huvud nu. Min hjärna och mitt skallben gick åt när mina tankar fick slå rot och röra till. Parasiter, det är vad det är. De äter mitt skallben och de äter min hjärna. Tankar, parasiter, tankar, parasiter, det är ju för fan samma sak.

På gott och ont

Soffan ger mig allvarliga liggsår. DVD spelaren har fått veta att den lever på riktigt och jag har snart inget mer att kolla på. Huvudvärken tar kol på mig och att sitta upp är en ansträngning. Jag har inte varit utanför dörren på hela dagen och jag saknar mina fyrbenta djur något otroligt. De grymma stalltjejerna sköter om dem perfekt, men med mitt sjukliga begär av kontroll gör mig vansinnig för att jag inte kan pyssla om dem själv.
Men jag har tid, tid som jag kan ge i form av rum åt mina tankar. På gott och ont.

Skjut mig?

Jag fortsätter vara sjukdom. Trimmade tre hästar idag vilket tog kol på mig. Blev liggande resten av dagen. Jag har inte riktigt räknat ut hur jag ska överleva dagen imorgon, hela helgen har jag klarat av att rida på morgonen men då har jag legat totalt klubbad hela eftermiddagen. Imorgon kan jag varken dra mig upp vid nio eller ligga hela eftermiddagen då det står skola på den delen av schemat. Jag skulle fotat hästar till skåningens hemsida, klippt en ovårdad ponny och trimmat hästarna svettiga. Jag förvandlades snarare till en snorsnörvlande, täppt gummistövelsridare med en extrem huvudvärk och minsta ansträngning har gjort mig svettig som en gris. Skjut mig?
Jag har kikat på världscupen, blev lite ledsen när jag inte fick se min blivande man Marco Kutscher rida men alltid lär man sig något av att se toppskiktet rida.

Tidsmaskin

Herr Sjukdom strök över min säng under natten och förvandlade mitt småförkylda tillstånd till en känsla av två liter slem i huvudet, snurr och jag blev tömd på all typ av energi. Jag drog på myspys-listan på spotify, drog på mig tjockjacka och gummistövlarna och skrittade ut alla fem soldater. Att skritta ut fem stycken djur tar en hel del tid och under den tiden har jag fått tid att fundera.
Det finns tidsmaskiner. En kram kan föra tillbaka minnet flera månader. Igår när jag gick mot bussen, ivrigt pratande med två gamla vänner jag nyss träffat för första gången på länge, blev jag medvetet sparkad på vristen av någon idiot till vänster. Proppmätt efter två stora tacos vände jag mig med min klena näve för att låta denne blå-idiot veta att han ska ge fan i att sparka mig. Mitt i rörelsen står jag plötsligt öga mot öga med en av mina allra bästa vänner, en människa som hjälp mig genom så mycket, som jag delat så många stunder med och en människa som jag har pratat om allt med, allt mellan himmel och jord. Jag kastade mig rakt in i en hård kram och jag drogs tillbaka i tiden. Det fanns så många minnen som blommade upp och fastnade i mig. Trots vågen av nostalgi sattes jag bara några ögonblick senare i ett av de konstigaste situationer jag upplevt- där gick jag, bredvid en av mina bästa vänner som alltid kommer äga en bit av mig, och det fanns absolut inget att prata om efter att vi frågat varandra hur det är. Men jag var tillbaka i tiden, i mitt huvud pratade vi som aldrig förr- eller precis som förr snarare.

Verb; Att Älska

Det finns få levande ting som kan göra mig så oerhört glad och så oerhört ledsen på samma gång, på samma dag, i samma minut.
Prinsen, Blomman, Prinsessan, Kungen och världens bästa Sportråtta.
Verb; Att Älska

Djävulskt oflyt

Oflyt, ett förjävla oflyt bara. Inget går riktigt skit dåligt, men allt blir aldrig riktigt bra. Mina ursnygga chaps är ute och far någonstans i Europa, vart är den stora frågan som ingen för tillfället har svar på, hästarna känns ur form och jag trimmar sämre än någonsin. Jag har ett historieprov som jag är uppriktigt osäker på, inget vettigt hände ju under 16-1700 tal som är varken värt eller lätt att placera på minnet? Jag sänkte antagligen mitt betyg i idrott idag på grund av att lektionen bestod av friidrott. Jag ansåg att min starkaste sida borde vara att stöta kula eftersom man varken behöver springa eller hoppa då, men till och med på det var jag sämst. Lunchen höll på att sluta i katastrof på grund av mitt borttappade matkort och när jag väl löste mig ur den bittra situationen smakade maten skit. Sedan, för att muntra upp mig själv och måla över allt oflyt, gick jag och investerade i Spotify Premium för en månad framöver, så att jag skulle kunna lyssna i telefonen och annan sådan lyx. Väl hemma tar det en halv evighet att få igång skiten och när jag väl fått igång det och lyckligt trallar ner till stallet får jag mitt headset uppkäkat så fort jag öppnar första boxdörren. Oflyt som sagt!
Fick åtminstone MVG på geografi uppgifterna och MVG på tyska redovisningen idag. Imorgon kommer jag gå min död till mötes om detta hänger i sig, allt detta oflyt kombinerat med mig, hinder och en skåning känns inte så djävulskt lyckligt...

Jag låste mig själv ute på baksidan

Chanser. En chans. Hur många chanser får man? Vad är en chans och vad är det som säger att den aldrig kommer igen? Dessa tillfällen fulla av guld som vi inte kan styra över. Någon sa att dessa var viktiga att ta vara på och jag var dum nog att inte lyssna. Få saker är en fysiskt omöjlighet, så varför överväger vi ens ett nej utan ratt se över våra möjligheter? Dessa tankar har förföljt mitt liv under en tid, snart en vecka nu. Jag kan inte styra över chanserna, jag kan bara styra över mina möjligheter att ta vara på varenda en av dessa chanser. Chanserna är ödets kusiner, och vem vill inte styra ödet? Men för varje chans måste vi göra ett val, antingen förlita oss på den fysiska omöjligheten att det inte skulle vara möjligt eller svara ett kort nej. Jag hatar att välja, jag vill ha det bestämt från början. Jag vill vara planerad och klar. Dessa förbaskade och överraskande chanser överlever jag knappt. Jag vill styra mitt öde, jag vill sätta mig ner och ändra mitt livsmanus i skrift till det jag vill uppleva, men jag vill slippa välja.

Dagen blev inte bättre än att jag blev överkörd av en rullator

Det har inte varit händelsernas dag idag direkt. Största nyheten var att jag blev överkörd av en rullator och bytte lakan på alla 20 täcken och alla 60 kuddar i min säng. Städade lite på mitt golv eftersom jag var klar tidigt i stallet. Blommis fick vila idag, vi hade pusskalas i hennes box istället. Imorgon ska det trimmas och frekvenshöjas! Prinsen är on his way back again, kungen skötte sitt vanliga jobb och prinsessan var en stjärna idag. Allt från 21 till 24 galoppsteg på volten över bommen, vi kom inte fel många gånger och det var inga knasiga luftsprång idag, för jävla bra. Sportråttan fick galoppera på volt över en liten bock på lina, vi bojkottar tävling i helgen på grund av ett antal orsaker och trimmar och chillar istället. Jag hade lovat mig själv att jag skulle få kolla på film ikväll om jag låg i sängen innan klockan nio, men eftersom jag är super-tok-seg så blev det ju som väntat inte så. Nu ska jag läsa engelska ord om Howard Marks och hans knarksmugglarkompisar, också ett tidsfördriv.

Jag skulle bara visa hur svårt det egentligen är

Det satt kvar lite Kolera i benen på piloten men världens bästa Blomma vill jag höja till skyarna efter hennes insats och hennes hjärta av guld. I första klassen var det ett felfritt resultat, dålig insats från mig men det var en värre känsla än intrycket på filmen. Den andra rundan var en mindre katastrof. Jag red, om möjligt, ännu sämre och red ännu långsammare och släppte tyglarna ännu lite mer. Blom-hästen med hjärta av renaste guld kämpade på men jag, observera JAG och inte hon, lyckades ha ner två bommar. Jag stoppar huvudet i sanden efter dagen men Blomman ska ha all cred och borde utses till bästa häst för dagens insats. Jag skulle bara visa hur förbannat svårt det egentligen är, det är det enda jag har att säga till min obefintliga försvar.Världens finaste Blomma, när jag har svalt två kilo nervositet och börjat rida kommer det här att bli hur jävla bra som helst.

Pest eller Kolera?

Hade kunnat uppleva en bättre start på dagen. Förutom att Södertälje lyckades supa till ordentligt och röra till det mer än en gång så gick det katastrof. Dessa förbaskade avstånd på 3 eller 4 galoppsteg borde rätt och slätt förbjudas. Min stora vita häst var för dagen i ett supersegt tillstånd. Jag kommer in stort på vattenmattan, landar och inser att nästa hinder blir en överlevnadsfråga. Mina alternativ var Pest eller Kolera- bromsa så att min sega häst saktar av eller försöka gasa på tre steg? Jag visste i bakhuvudet att vare sig jag valde Pest eller Kolera skulle vi dö. Mycket riktigt blev utgången efter min beräkning och under tiden jag la volten för att kasta mig hals och huvud över samma oxer igen hade hästen fått den andra sjukdomen och hejdå. Med all fart jag hade smet djuret åt sidan och av föll en liten människa. Alla frågade om jag hade gjort illa mig? Jag hann inte ens reflektera över smärta eller skada, ett brutet ben hade knappt hindrat mig från att spatsera ut med raska steg. Jag lastade elefanten för hemfärd samtidigt som det sköt blixtar av rent vansinne från mitt huvud. En blixt för mig, en för elefanten som är alldeles för stor, en blixt för mamma som försökte reflektera, en blixt för banbyggaren som inte kunde tänka två steg längre och ägna en tanke åt juniorerna med elefanter och inse att de inte klarar av att få ihop hästen på sådana idiotiska avstånd, och sedan några fler blixtar åt mig själv.
Jag åkte hem och red brudligan. Prinsesshästen var duktig och som plåster på Kolera-såren tog jag ett litet skutt eller två, högt uppe bland lysrören seglade vi. Joggade och badade Fröken Finast, imorgon blir det Enköping för vår del. Jag hoppas på friska resultat!

Blommor är bra

Jag började dagen på noll. Det sved fortfarande i kropp och själ efter gårdagens insats och jag självkritiserade mig tills det helt enkelt inte fanns något mer av kroppen att såga sönder. På kvällen hoppade jag min blomma. I helgen blir det debut på tävling. Spännande. När jag vågade börja rida hoppade hon helst fantastiskt, det känns bra. Skåningen sa att gammelman såg fräsch och vältrimmad ut, en fördel. Tävling i helgen, åker halv 6 lördag morgon, stallet 4. Borde sova nu och börja bunkra energi redan om jag ska klara det... Sov gott

Jag grävde där ingen någonsin vill gräva

Ibland är det bra att fråga sitt undermedvetna om sanningen. Det är svårt men svaret kommer direkt och det är faktiskt sant. Ibland räcker det att bara gräva på botten av sig själv för att faktiskt inse att man är en bra människa. Hörselskadad som jag är, borde jag lära mig att förlita mig på vad jag känner inombords och inte bara det som uppfattas av mina skadade hörselnerver. Det är inte många, men åtminstone ett par komplimanger silas ut bland saker jag aldrig hörde. Så när jag frågade mig idag, "vem är jag?" kunde jag bara komma på att jag är lyckad på något sätt. Jag har lyckats och jag har kommit en bit på vägen. I skolans korridorer är jag ett vandrande MVG och jag fick faktiskt just tillåtelse att tävla Fröken Finast i helgen. Så jag är på något sätt lyckad, och jag är omtyckt. Jag är med andra ord inte så fruktansvärt värdelös som jag gärna vill intala mig själv. Det är bra att gräva på botten av sitt inflammerade Jag, man hittar både sanning och motivation.

Hjärn-dag

Idag har hjärnspökena vart många och suttit tätt. Varje nyhet har gjort mig ännu lite mer nere, dålig som bra har kvittat. Varje negativ detalj har blivit startskottet för jordens undergång och inte ens MVG på historia provet kunde få hjärnan att slappna av lite. Tankeknölarna och hjärnsubstansen lider för tillfället av de värsta härdsmältor innanför skallbenet och inte blir det bättre. Sådana här dagar är det ingen ide att leva. Jag bara funderar och grubblar och ju mer jag gör det desto surare och bittrare blir jag. Dålig hjärn-dag. Eller var det en vanligt dag i min hjärnas värld?

Att bara vara felfri liksom

Det finns forskning på att bilden i hjärnan alltid, oftast, vinner över viljan. Jag tvivlar däremot att något kan slå den där "nej, ta mejfan!" jävlar-anamma-känslan. Jag fick den idag. Jag stod och kämpade för att trycka ner mina fläskvader i mina underbara stövlar när jag bara bestämde mig. Nu ska jag vara nolla. Alltid. Jag ska bara nolla. Hela tiden. Det ska bara vara så. Jag ska bara vara felfri och inget annat. Det finns inga mellanting- felfritt bara.
Så satt jag upp, skrittade lite, hoppade fram lite och så gick jag in och vad felfri med gammelman i 130. Det var galet, jag bara bestämde mig och jag red för mitt krav. Att bara vara felfri liksom.

Glädje är allt jag behöver för att orka

"Nehmen! Hur orkar du?!" Jag är så trött på den frågan! Vad förväntar man sig att jag ska svara? Hoppas man på ett hemligt recept på livsfarligt ADHD knark eller att jag ska viska "lova att inte säga det här till någon men jag kan flyga också!"? Jag har varken hemliga recept eller andra knep. Min enda energikälla är glädje. Det finns inget annat jag älskar att göra så mycket som att rida. Jag behöver inte prata med någon just då, jag behöver inte tänka på komplicerade och onödiga situationer och jag behöver inte vara något eller någon jag inte känner att jag är. När det är mina andetag i takt med hästens andetag är jag så lycklig jag kan bli. Det är frihet att sitta där, det är lycka att känna responsen från djuret och det är så fruktansvärt underbart att få kämpa och svettas tillsammans med hästen. Den lycka jag hittar på hästryggen och den vilja som finns i mig att lyckas där uppe, den driver mig. Den driver mig till att hinna med fem hästar och gymnasiestudier, trots att det borde vara fysisk omöjligt. Jag tycker även om att vara i skolan. Jag älskar att vara i skolan. Jag har fantastiska lärare där också, det är inte bara i ridhuset jag har väldens bästa coacher. All denna glädje, all denna lyckan som jag hittar i varje hörn av mitt liv, den får mig att orka. Motivationen och framgången må dala och stiga, men den inre glädjen har aldrig varit så spikrak.

Mina älskade tränare!

Efter att ha åkt mot Strängnäs-hållet och tränat med min lilla gråa ping pong boll. När jag kom en tog jag Fröken Fin, satte radion på så hög volym att jag inte längre hörde mina tankar och trimmade mig svettig och blå till Teds visdoms ord. Det är allting lika kul att åka dit och få ett kvitto på att jag verkligen utvecklas. Jag har världens bästa skåning som tjatar och skriker på mig sju dagar i veckan, och det är tack vare honom som jag kan bli bättre. Jag är honom evigt tacksam! Ted Nätterqvist och Arnold Assarsson är utan tvekan världens bästa människor!

Stall lyx

Att vara i stallet nu känns som rena lyxen. Idag, jämfört med igår, fanns det ju el i min stallgång så bara att se något idag utan att behöva pannlampa var lyx i sig, men jag syftar mer på alla mysiga maskiner och produkterna mina hästar får mysa med. Rullbandet är min favorit leksak där alla hästar går varje dag, blir de svettiga är det bara och duscha och sola i solariet och finns det tid kan man alltid leka med biolighten. Mina hästar har det för satans bra och bara det att de får dela stall med gårdens 150 hästar och godkända hingstar är väl bara för bra. Men den främsta lyxen de senaste dagarna har varit Irene. Världens bästa människa från Kalix, som imorgon lämnar gården igen för att åka hem och ladda inför DM i skogskörning med vilda Nordsvenskar. Helt galet, och hon är helt fantastisk. Jag har lust att låsa in henne och binda fast henne vid gården. Det var en upplevelse kan man säga att träffa en bra människa- är inte bortskämd med det. Jag kommer sakna hennes positiva och obekymrade inställning, och inte minst hennes himmelska mockning!

Jag och mina två hjärnceller

Det är inte alltid lätt att ha två hjärnceller. En är i alla fall bättre då, för vad gör man när de två man har börjar bråka? Jag är en trött chej just nu och jag försöker göra det bästa av min egentligen bra situation men som hela tiden ändrar riktning. Igår var jag med skåningen i Aspvik när det var träningar. Pratade med Gull-Julia och fick massa bra tankeställare att ta med mig upp på hästen. När vi pratade om liv och död, eller min ridning rättare sagt på vägen hem fick jag också några viktiga och nyttiga slagord att mata min hjärnceller med.
Imorgon ska en läskig doktorn kolla in i mitt öra för att (som jag redan vet) konstatera att hörseln har blivit sämre. Kanon kul? Nu kan jag i alla fall berätta att jag somnar rakt upp och ner om jag inte omgående går till sängs.

Vart fick ni hjälp ifrån?

Jag är som jag är och jag uppfattar mig själv på ett visst sätt. Något jag börjat fundera över nu efter att flera gånger blivit erbjuden hjälp att räddas är hur folk egentligen uppfattar mig? Om jag skulle leva som någon annan på sidan av mig själv skulle jag nog se mig själv som ganska stark, tyvärr bortskämd och målmedveten. Men på något underligt vänster verkar jag ge ett intryck av att jag är svag och i akut nöd att räddas? Kan inte för mitt liv förstå vad det är min uppsyn som säger Hjälp? För vad bekommer mitt liv som helhet är jag toknöjd. Jag har mina taggar och törnar jag med, men min generella syn på livet är 110 % överlycklig. Jag vet faktiskt vad jag vill med mitt liv vilket är en insikt jag förstått vara sällsynt för många andra. Jag kan trolla med ord och jag kan faktiskt rida hästar hyfsat bra. Vad mer krävs för att dö lycklig? jag har i princip fri tillgång på hjälp med både ord och hästar och dessutom kan jag både skriva och rida hur mycket jag vill. Jag bara väntar på att vakna upp? Är det kanske därför det står hjälp i pannan på mig? För att jag är så rädd att någon ska ta denna eviga lycka ifrån mig? Människor som orkar lägga energi på att rädda andra människor borde inte fokusera på mig. Jag är den sista som behöver räddas, jag äter lycka till frukost och glädje till middag.

Kaos är min numera vardag

Det gick kanoners för mig och KnasKicki med våra bushästar i Heby. När vi hoppade hinder på en meter och tio centimeter fick min springare rosett och Skrot såg spöken på väggen. Sedan i en meter och tjugio centimeters klassen lyckades vi riva samma hinder, lika antal fel och dessutom prickade vi varandras tider på hundra delen! För jävla snyggt jobbat av två knasbollar tycker jag, men nästa gång får vi fokusera på att springa felfritt istället för att rida samma tid! För övrigt springer mina hästar snällt och det råder som vanligt (börjar det kännas som) kaos på stället. Jag försöker se det hela positivt och tänker därför från och med nu se varje nystart som en möjlighet att höja nivån ytterligare. Nu är kycklingspetten och nyponsoppan slut, duschen nästa och sedan återstår det att se vart tröttmätaren står. Kanske skulle jag och mina täcken slå till med att kolla på en film? Imorgon blir det hallonpaj och förhoppningsvis lite räkning av foderstater med bästa Kicki imorrn. Tjoooho!

Motivationssvacka

Ponnyn hoppade högt och fantastiskt men på grund av en hel hög omständigheter som fick piloten att balla ur blev resultatet på pappret mindre bra. Men det är helt makalöst att få sitta på henne rygg och swisha runt. Helt galet vad hon hoppar nu min prinsesshäst! Jag har en svacka just nu, vad som svackar är inte min form och verkligen inte mina hästars toppform. Svackan sitter i min motivation. Jag gör allt per automatik utan att tänka för att bara få undan, motivationen räcker inte för att hålla humöret uppe också. Jag är så trött på att min energi inte kan få läggas på vettiga saker. Det ligger i mina händer, men dem är jag förbannat dålig på att styra när saker och ting raserar. Skjut mig säger jag bara. Imorgon är det en prinshäst som ska göra Heby osäkert. KnasKicki ska också med i bilen, galet!

Jag har tröttnat

Jag har tröttnat. Det är inte som så många gånger innan när jag velat ge upp, sluta och gå vidare på en annan stig. Jag har helt enkelt bara tröttnat. Jag vet att jag aldrig vill göra något annat än att rida. Det finns inget bättre och även om jag aldrig kommer att bli bra så kommer jag åtminstone alltid vara innerligt lycklig av att leva med mina fyrbenta. Det jag har tröttnat på är varken hovar eller sadlar, det är dessa förbannade människor. Jag vill isolera mig. Jag vill slippa bara. För folk har en fobi för att jobba tillsammans mot framgång. En ständig tävling utan regler verkar vara riktlinjen för den här världens befolkning. Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk har så svårt att bara glädjas med varandra? Varför se genom avundsjukans svarta öga när lyckans vackra ögon ler mot oss? Så nu har jag tröttnat. Jag har tröttnat på att försöka när det enda som kom tillbaka var allt det inga öron vill höra. Nu kör jag mitt eget, jag har tröttnat och nu isolerar jag mig.
På påsklovet vecka 16 kommer Pimp. Då ska jag smälta och komma fram ur isolerings-is iglon.

Under lovet fick jag koll på ordningen

Mitt lov är så förbaskat bra. Min dagsranson av hästar är 7 och jag bara myser. Mina lår är möra och mitt knä är snart redo för begravning. Idag har jag hoppat en hel hög med fina hästar. Fick äran att lämna marken hållandes i manen på skåningens super fina sjuåring. Jag har fått huvudet avhugget tre gånger idag då jag gjort samma idiotiska misstag på tre hästar. Efter varje gång har jag tagit mitt avhuggna huvud och drämt det X antal gånger i väggen i hopp om att inte göra om samma grej. Femte hästen gillt, då jag även hade turen och fick hjälp av världens finaste som köttade själv utan tvekan. Jag måste helt enkelt lyckats flörta förbannat bra med skåningen för bättre än så här kan det inte bli. Allt är hans förtjänst, världens bästa människa är han utan tvekan. Jag står i livstids slaveri tjänst för all underbar hjälp jag får. Det är nog i den ordningen det kommer- först ska man få koll på att fjäska, när det funkar kommer man lära sig hoppa på köpet tror jag! Nu är jag så tokglad att jag måste sova så att det kan bli en ny dag så att jag får rida ännu mer!

Den värsta kampen

Genom elände och motgång drömmer vi om lyckan. Man önskar så innerligt att allting bara kunde vara bra och funka. Kampen mot eländet är den värsta av alla kamper kan man tro, man vill tro det då när man är mitt uppe i den. Då intalar man sig själv att det inte kommer bli värre än så här. Sen den där dagen då lyckan slår in förstår man inte, i alla fall inte jag, varför det inte känns bättre? Om det här är lycka, varför känns det inte bäst? Svaret på frågan varför är helt enkelt rädsla. Jag kämpar inte längre mot elände, den kampen som jag trodde var värst, nu kämpar jag mot rädslan för att hamna i eländet igen- och det är utan tvekan den värsta kampen. Hur förklarar man för sin omgivning som ser all lycka att man är livrädd? Drömmarna är tillbaka på nätterna hårdare än någonsin och jag har börjat dra mig tillbaka in i mitt skal igen. Jag gör allt för att skydda mig från rädslan, men hur jag än gör kommer jag inte undan den. Den bor helt enkelt inom mig, långt ner i maggropen ligger den och skaver.