Där trivs jag som fisken i vattnet

Med risk för att få detta inlägg ironi förklarat måste jag erkänna en kärlek jag har. Det finns helt enkelt inget som jag älskar så mycket som att vara hästskötare. Trots att jag varje morgon när klockan ringer i ottan vill dö så älskar jag att knoppa, mocka och kämpa mig blå för att hinna klart med allt och ha allt redo inför varje start. De dregglar på mig, de beter sig som små terrorister för att pressa mitt tålamod, men jag älskar de underbara fyrbenta djuren som hoppar skiten av allt levande. Han kan fräsa, skälla och ibland nästan begära det omöjliga men det finns inte en enda annan människa jag skulle slava så hårt för som jag gör för honom. Han är bäst, han rider snyggast och han uppskattar vartenda rykttag jag gör på hans hästar. Jag älskar att ensam i tävlingsstallens speciella miljö slita med alla de miljoner sysslor som finns där. Det var inte många människor som missade min insats under helgen. Självklart kan man inte bli annat än glad för alla imponerade komplimanger, men det jag får så mycket beröm för är för mig självklart och rent ut sagt det bästa som finns. Jag gör det så satans bra. Jag knoppar de bredaste mankammarna. Jag smörjer varenda partikel av varenda läderprodukt som finns i skåpet. Jag vet exakt när han bara vill ha oxern bredare. Jag vet exakt hur många starter innan han vill ha hästen frampromenerad. Jag vet vilken häst som ska lindas, smörjas och kvällslongeras. Jag vet nästan allt och jag offrar allt för att han ska lyckas och jag äter mina fingrar av nervositet när han rider. Han är den bästa och jag kunde inte vara lyckligare. Hästskötare vill jag vara hela mitt liv, för det är alla kategorier det bästa som finns!

Sexigt är oförklarligt

Vi tar det från början. Vi börjar på botten och arbetar oss mot toppen. Ett par stora fötter men trots det en så alldeles för vanlig storlek som går över i vad som ska kallas vrister men som mer liknar en förlängning av dessa fula men ack så normala fötter. Ett par smala ben som man utan att tänka sig för skulle kunna ta för hjulbenta håller upp den rangliga kroppen. Låren som ändå räknas som smala kan inte låta bli att gå ihop längst upp och de övergår i en liten men välformad rumpa. Den gängliga kroppen med utstickande nyckelben och till viss del synliga revben skvallrar om för lite och för fel mat trots att magen putar ut i en kula. Små, spetsiga på ett osexigt vis men framför allt ojämna bröst finns där de brukar och armarna är smala med en smula av löst skinn där man inte vill ha löst skinn. Håret är livlöst, blicken osäker bakom de gröna irisarna som kan vara så tilltalade och som avslutning två stora öron.
"Du är så grymt sexig" och kanske en kyss på det. Kärlek är aldrig så konstig som på film. Jag kan inte hitta logiken. Jag förstår ingenting.

Blundar och hoppas

Jag står med ena foten över tröskeln till, vad som sägs, vara det värsta gymnasieåret som möjligt går att uppleva. Jag står i ett val och ett kval med de fyrbenta galopperande djuren. Jag har världens bästa kompis i stallet och jag har en lång väg att jobba mig tillbaka till normal och tillbaka till plus. Efter att ha kört detta i en mixer och träffat alla söta, egna och underliga människor i min klass kan jag inte låta bli att svälja val- och grubbleriknipet i magen och bara leva vidare. Nu kommer vardagen som ett brev på posten och snart hoppas jag att svaren på mina för stunden största problem även kommer få samma smidiga utväg.. Imorgon ska jag upp tidigt för att gratulera pappa och löshoppa massa fina hästar.
Jag avslutar med att få det sagt att jag ska bättra min på fronten vad gäller bloggandet. Men detta sagt utan några löften, sådana avger jag aldrig mer

Vad att göra?

Jag kan inte ge upp den här jätte delen av mitt liv. Om livet utgjordes av pusselbitar skulle det vara som att ta bort en av tre extrema pusselbitar. Det skulle bli obalans, kaos och mitt redan turbulenta sinne skulle slå över utan den pusselbiten. Men i den pusselbiten finns så mycket känsla av oduglighet, nervositet och osäkerhet. En känsla av att träningen borde ge mer resultat och en känsla av att jag borde vara på samma nivå om inte lite till som dom där nu. Hemma i ridhuset känner jag mig som en kung, men så fort det är fråga om att börja handla i samband med dessa förbaskade hinder gripen en handtag om magsäcken och håller den krampaktigt i ett grepp av nervositet. Hur mycket jag än vet att jag kan och allt vad det innebär finns en känsla hos mig att jag aldrig kmr bli så bra som jag vill. Så nu, dressyr eller inte... Det är den giganiska ovetenskapen som inte vill släppa taget om allt?

Billie The Vision

Where are you Pablo, I've looked everywhere for you,
where are you Pablo, why don't you answer the phone,
where are you Pablo why don't you open the door,
did you go to your brother in Stockholm, did you go to London again?
What's going on Pablo,
tell me what the fucks going on,
where are you Pablo?

Everything went upside down in a second and I couldn't go back to sleep
and I cannot breathe as long as I got this one hell of a bad decease,
and the nightmares came over me again
And my intention was not to hurt you but
I guess that's what I did,
all the times I've tried to explain to you what's going on inside my head,
and the nightmares came over me again

you know I need you
I'd never let you go
I love you Pablo you said you'd never leave me,
where are you Pablo?

25 cigarettes in a chain and I don't usually smoke at all,
25 blocks without a cane and I don't usually block at all
and the nightmares came over me again

and I got some bad motherfuckers to deal with
and they came for me to tonight and I'm losing myself to a terrible mess that's impossible to fight
and the nightmares came over me again

you know I need you
I'd never let you go
I love you Pablo you said you'd never leave me,
where are you Pablo?

You know the little girl I was talking about
she was hanging in a rope,
I'm so exhausted and I'm so tired of this
so don't expect from me to cope
and the nightmares came over me again

Ibland är det skrämmande vad texter kan stämma