Om det ändå vore som i sången

Tänk om man kunde förklara alla konflikter med sånger. Istället för att försöka sätta ord på sina egna konstiga känslor och försöka förklara situationen man befinner sig i vore det så skönt att bara säga "Though I don't understand the meaning of love, I do not mind if I die trying.Took it for granted when you lifted me up! I'm asking for your help, I am going through hell. Afraid nothing can save me but the sound of your voice, You cut out all the noise. And now that I can see mistakes so clearly now... I'd kill if I could take you back, but how?". Men man kan inte göra så. För man ska vara människa nog att stå på sig, förklara sig själv och överleva på egna ben. Man får inte åka snålskjuts på en text någon annan skrivit, man får inte åka räkmacka på en underbar person. Om man vill allt men inte kan ta sig dit? Om man är redo att svälja sin stolthet tusen gånger om och inta desperat läge. Men när det fortfarande inte hjälper då, när man inte kommer närmare målet för det? Vad fan ska man göra då? När man vrider sig genom varje dag och gråter i sömnen för att man inser att man är så fullkomligt värdelös att man inte ens kan göra det rätt för sig själv, och ännu mindre för andra. Det är i alla fall då man börjar tänka i sångtexter, för man ratar sina egna ord som gör allt värre.Men ingen vill lyssna på någon som citerar sånger, så när man nått det stadiet är det dags att ge upp.

Orättvisan nådde mig

Mitt i stimmet där man bara hatar sig själv och skyller världens undergång på ens eget lilla samvete så insåg jag idag att världen är ju faktiskt orättvis. Vi, åtminstone jag, intalar oss att vi inte duger till att knappt gå upp ur sängen, men när man lägger dessa dumma tankar åt sidan inser man, åtminstone jag, att det vara var världen som var orättvis från början. Det sved mer än värdelösheten, men framför allt sved det tusen gånger mer än jag någonsin trott.

Sånt som är jobbigt

All I know is that you're so nice, you're the nicest thing I've seen. I wish that we could give it a go, see if we could be something...

Lyckan i höstmörkret

Jag ska berätta om något för er som bringar ljus i höstmörkret. Lyckan över att lyckas med en häst som ingen trodde det skulle bli något av, det är fantastiskt. Även att lyckas omvandla en sinnessjuk ponny är fantastisk lycka. Idag har varit en lyckans dag för mig trots att mörkret föll tidigt och luften var fuktig och kall. För jag har en häst, en häst som jag lagt ner så många timmar på att jag blir rädd för att räkna dem och som jag spillt så många tårar över. Han har skenat. Han har varit obegripligt sned. Han har fått mig att slita mitt hår och helt enkelt vilja sluta. Men dagar som idag, när han och jag, tillsammans, går in och gör en sådan fantastiskt runda som vi gjorde blir jag lycklig. Jag skiter i om tre bommar föll på grund av vår iver, jag bryr mig bara om känslan när vi flög över de andra 8 hindren som om det vore framhoppning. Då kom jag plötsligt ihåg hur många gånger vi bråkat, och hur många gånger jag bara velat släppa honom lös och hoppats att han aldrig skulle komma tillbaka, för att någon skulle vara så dum som jag att köpa honom trodde jag var omöjligt. Men nu inser jag att det blev häst av honom också, och det är faktiskt mitt verk. Den lyckan kan inga rosetter i världen ersätta!

Den värsta vägen

Det svåraste med min sport är att 50 % av det mitt team inne på banan består av inte kan prata. Så när den väldigt stora, faktiskt exakt lika stor del som min del, inte funkar så kan man med ganska lätt matematik räkna ut att det går åt helvete och vägen tillbaka är hemsk, tråkig, obeskrivligt lång och dessutom full av bakhåll och tillbakaslag. Min och blommans väg är precis så, och idag kom ett till bakslag. Vi kan ju vi två, vi är helt fantastiskt bra egentligen. Jag vill bara att hon skulle förklara. Men det enda jag kan ägna mig åt är att stirra på en häst som aldrig kommer öppna munnen. Så jag lever i ovisshet tills vindarna valt att vända. Nu ska jag sova. Bort från livet där ändå inget funkar för mig.

Inte min grej idag

Det är inte min dag idag. Fast det var det inte igår heller. Och nu när jag tänker efter så var det inte det dagen innan heller. Det är nog kanske inte mitt liv? Fast vems liv är det då? Och vems är dagen om den inte är min? Dessa perspektiv mitt liv har satts i förföljer mig. Hur kommer jag att reagera sen? Och så förvånas jag alltid ändå. Det är nog inte mitt liv, trots att jag inte vet vems annars det skulle vara, för då skulle jag vara lycklig och inte se saker försvinna. Men om min dag inte är idag, när är den då? Och om det här inte är min grej, vilken grej är min då? När jag sorterar mitt liv så inser jag ganska snart att det är väl en tröja ungefär, mer än så var inte min grej.

Att lämna är bättre än att bli lämnad

Det är skrämmande att se saker ur olika perspektiv. Det är egentligen mest intressant från en början, det är sen när man inser att allting hänger ihop som det blir skrämmande och rent ut sagt lite läskigt. Skuld. Skyldig. Skuldkänslor. Alla perspektiv pekar åt samma håll, de går i cirklar och leder tillbaka till samma vägskäl. Varenda del av min funktion reagerar likadant. Mitt undermedvetna har något som inte jag har. Vad är det? Varför kan jag inte se ifrån det omedvetna perspektivet? Där måste ju svaret finnas, det är på den grenen jag kommer hitta lampan som lyser grönt. Skuld. Skyldig. Varför? Jag blir rädd för mig själv, jag blir rädd för de där perspektiven inom mig som mellan raderna säger samma sak. "Det är bättre att lämna än att bli lämnad". Vad är det jag själv döljer? Vad är det som finns där, och gömmer sig, inom mig? Nu åkte jag fel med tunnelbanan, fan. Östermalmstorg är fel, måste åka tillbaka, måste koncentrera mig. Jag vill ändå inte tänka mer på läskiga saker inom mig som gör mig rädd.

MVG i allt

Jag tror att jag ska skriva en bok i ämnet "hur man får MVG i skolan". För detta är något jag är extremt duktig på, och det är ju sådant folk skriver böcker om, sådant man är bra på. Jag bara lyckas med detta fenomen om och om igen. Precis som alla andra går jag och velar fram och tillbaka om mina arbeten var bra eller dåliga, för kort eller för långt kanske, osv.. Men i slutändan så vet jag ju någonstans att jag kommer få MVG. Det är hemskt, det är så jävla bra och fan vad jag skryter om det. Men är det inte sådant man gör på en blogg? Skryter om sig själv. Så jag ville bara skryta lite om min bok idé, tror att det skulle bli en storsäljare!
Jag att vill även tillägga till dagens fakta att trots sömnbrist och att hela jag är sönderstressad så blev min dag lyckligast av alla, för jag fick hoppa två dunderfina hästar! Det var fantastiskt! Det blev MVG i allt idag, till och med dagens humör avslutades med ett leende, och en skit snyggt klippt häst. MVG i allt var det.

Fina människor

De är konstiga, de där stunderna när man får känslan av att en annan
människa känner mig bättre än jag själv gör. Trots att de är konstiga så är de bäst! Alltid när mitt liv levat och tvekar finns det alltid en röst som säger åt mig vad jag borde göra, för rösten vet jag gillar och i slutändan även vad jag vill. Det är spännande. Nu somnar jag, det är inte lika spännande. Jag är slut som artist hejdå...