Lyckan i höstmörkret

Jag ska berätta om något för er som bringar ljus i höstmörkret. Lyckan över att lyckas med en häst som ingen trodde det skulle bli något av, det är fantastiskt. Även att lyckas omvandla en sinnessjuk ponny är fantastisk lycka. Idag har varit en lyckans dag för mig trots att mörkret föll tidigt och luften var fuktig och kall. För jag har en häst, en häst som jag lagt ner så många timmar på att jag blir rädd för att räkna dem och som jag spillt så många tårar över. Han har skenat. Han har varit obegripligt sned. Han har fått mig att slita mitt hår och helt enkelt vilja sluta. Men dagar som idag, när han och jag, tillsammans, går in och gör en sådan fantastiskt runda som vi gjorde blir jag lycklig. Jag skiter i om tre bommar föll på grund av vår iver, jag bryr mig bara om känslan när vi flög över de andra 8 hindren som om det vore framhoppning. Då kom jag plötsligt ihåg hur många gånger vi bråkat, och hur många gånger jag bara velat släppa honom lös och hoppats att han aldrig skulle komma tillbaka, för att någon skulle vara så dum som jag att köpa honom trodde jag var omöjligt. Men nu inser jag att det blev häst av honom också, och det är faktiskt mitt verk. Den lyckan kan inga rosetter i världen ersätta!