Jamilia

Jag har en egen triceps dödare, mer än vad du har.

Jag har även en väg till framgång; jag och Lia är det vinnande teamet, skapta för varandra. Hon tände en eld i mig.

Nu ska elden somna,

Kramkalas

Nya namn och nya flickvänner

Emma-Maria Ralfsdotter Thalén. Det är mitt namn nu. Skatteverket tycker också det, så nu heter jag det på riktigt.
Jag har fått en till flickvän, Lia. Alla ni som känner mig väl vet att dom andra flickvännerna heter Zanne och Bella. Men jag och Bella håller på och diskuterar vårt förhållande och vi har bestämt oss för att separera. Väldigt tråkigt.
Nu ska jag smeka min stora finne och falla in i djup sömn.

Humlor var inte skapta för att flyga, jag är inte skapad för att rida

Alla timmar jag svettats i det där ridhuset, alla gånger jag lättat i handen över en bom. Alla tygeltag jag tagit, alla gånger jag ökat på en långsida. Jag tränar och tränar och tränar. Jag kämpar för den sport jag brinner för! Jag till och med sa nej till att se Veronica Maggio live för att hämta en ponny. Jag vill inget hellre än att rida. Jag skulle kunna sitta på en häst 24 timmar om dygnet och jag skojar inte. Men en annan sak som jag även brinner för är att bli bättre, att utvecklas. Jag älskar att vara bra, helst att vara bäst! Men när det gäller min sport är jag långt ifrån bäst, jag kommer troligen aldrig att bli bäst. Jag är knappt i närheten av att vara bra ens. Men det som får mig att stå där som en 5 åring och böla varenda träning är min vilja! Jag vill så mycket att jag vet inte hur jag ska förklara. Jag kan inte sätta ord på hur mycket jag verkligen VILL! Varje gång jag misslyckas börjar jag gråta för jag vill bara göra rätt så när jag gör fel vet jag inte vart jag ska ta vägen! Ingen kommer någonsin förstå. Jag vill bli bättre, jag vill vara bra! Jag tränar och svettas timme ut och timme in och hoppas att det ska visa resultat på träningen. Men det är samma besvikelse och samma tårar som kommer upp varje gång. "Upp med tummarna" "koncentrera dig!". Jag vet inte hur jag ska lyckas. Jag kommer väl antagligen aldrig att lyckas. Bryta ihop och komma igen. Lättare sagt än gjort men har jag några större val?

Du är min förebild, min idol, min nummer 1

Why should i conquere the world when all i need is you

Mina planer för dagens inlägg var till en början att skriva något vackert om lyckliga slut och allt den kategorin innehåller.

Men när jag kom in i vårt vita hus möttes jag av en lång, solbränd, långhårig, lite skäggig surfare och planerna ändrades. Denne man på 21 år är min bror. Min bror som levt som fattig surfare vid sydafrikas stränder dom senaste månaderna. Jag måste erkänna, hur töntigt det än låter, att när jag omfamnade hans smala kroppsbyggnad blev jag tårögd. Kärleken till min bror är verkligen något extra. Såklart att jag älskar alla i min familj, men Jonathan har i mina ögon alltid en guld stjärna i kanten. Jag skulle verkligen bara vilja vara som Jonathan, hans liv måste vara det bästa. Vi gör inte särskilt mycket tillsammans och har aldrig egentligen gjort det. VI är inte sådana syskon som har världens kontakt och relation som kan prata om allt mellan himmel och jord, men ändå förstår jag min bror och hans känslor bättre än något annat.
Jag kommer ihåg när jag var liten. Alla mina kompisars mardrömmar handlade om att deras familjer blev dödade. Mina mardrömmar handlade alltid om att det hände Jonathan något. Det var hemskt och jag såg alltid mig själv som hans lilla beskyddare. Någon form av liten superwoman eller powerpuffpingla som skulle rädda honom från allt ont. Med åren växte mina dolda superkrafter bort men den där starka kärleken till min lockige bror fanns alltid kvar. För någon vecka sedan fick jag tillbaka ett arbete jag skrivit i slutet av 7an. Alla hade skrivit om olycklig kärlek, star wars och sin favorit sport- jag hade skrivit om hur mycket jag saknade min bror när han var i lumpen.
Så brorsan, om du nu skulle läsa det här; Kom ihåg att din lilla powerpuffpingel beskyddare alltid finns på din vänstra axel. Min kärlek till dig är oövervinnerlig och du är min förebild, min idol, min nummer 1. Försvinn aldrig.
Love

Slumdog millionaire

Jag har haft en riktigt mysig helg med mamma. Det har verkligen varit toppen.

Idag var vi på bio och såg slumdog millionaire. Allt jag har att säga är; Gör inga fler filmer, för hur ni än vrider och vänder kommer det inte finnas en enda film som kan bli ett uns bättre än slumdog millionaire. Det var ett mästerverk, utan dess like. Människorna i filmen är så underbara och jag ser faktiskt lycka i hela filmen även fast den innehåller så mycket elände att man inte får in det helt i huvudet. Det är så mycket verklighet och så äkta. Jag blev förvånad att det fanns så mycket lycka i den indiska slummen. Men barnen, det var nog mest dom som nästlade sig in i mitt huvud och hjärta. Jag har aldrig sett så söta barn, så söta varelser över huvudtaget! Hela filmen verkligen fyllde mig med liv, själ, värme, lycka och massor av andra saker jag inte har tid eller ork att skriva ner. Du som läsare skulle heller inte orka läsa. Den här filmen kommer ligga närmast mitt hjärta ett långt tag framöver.

Att slumdog millionaire kommer vara mitt ämne i engelska talet är inte ens att tvivla på. ALLA borde se den här filmen!

Hästprataren talar

Jag och mamma är hästannons hackers. Vi har nog tittat igenom varenda liten annons på varenda liten sida känns det som! (Om vi har missat någon så säg till) Nu har verkligen letandet kommit igång på allvar. Filmer rullar in och om ett tag ska vi nog ha fått arslet ur vagnen och åkt iväg för att glo på någon in real life. Är det inte fantastiskt? Jag är glad som fan i alla fall.

Igår på träningen kom jag på att jag ska bli hästpratare. Ja, det finns sjuka människor som tror att dom kan snacka med hästar som att dom vore vanliga människor. Så dom pumpar folk på pengar och sätter ihop sjuka tankar som då skulle förekomma i en söt liten hästs huvud.

T.ex: (Mig=hästen jag talar åt)

"Amen asså den där bruna hästen mittemot mig är helt okej att stå och små snacka med, men ute i hagen så ignorerar han mig mest. Det blir jag rätt lack på, men han fjordingen här brevid- han är grabben hela dagen att busa med i hagen. Fast när det gäller mat, fy fan vilken bitch han är då! Jag blir galen, någon borde verkligen göra något åt det. Föresten så har jag slutat hoppa på tävling för att pannbandet på mitt tävlings träns ger mig migrän, det funkar inte att hoppa med. Vem kan liksom jobba med migrän? Det är ju tortyr!"

Ett litet urklipp ur min hjärna bara, skulle inte jag äga som hästpratare? (Helt seriöst så är det så där det funkar..)

Föresten vill jag hylla kärlek och min kära vän Isa. Hon har funnit andra ändan på sitt kärleks liv- Johan Ståhl. Underbart. Jag tar hand om bröllopet mina små kärleksduvor!

Bara ett ass

Jag har ett problem. Jag är arg, jag hyser hat till i princip allt som lever. Dom som råkar värst ut är mina föräldrar och syskon. Jag kan på något sätt inte hjälpa det, jag älskar dom över allt annat men jag bara inte sluta irritera mig på dom och skylla över mitt hemska liv på dom. Vad dom än gör är fel, och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Det är som att någon styr mig, någon kortsluter min hjärna. Nu låter det bara som att jag vill skylla min allmänt dåliga attityd, men faktumet är att den växer fram och tar allt jag äger och har.
Människor som är psykiskt störda kan ju inte koncentrera sig och är ofta väldigt arga. Jag svär på att jag har någon sjukdom. Det enda jag gör är att skrika efter min familj vart om än går och visar inget annat än ilska. Jag borde gå till en kurator eller nått.
Förlåt familjen, jag är ett ass.

Iaktta är intressant

Jag har en hobby. Eller ett intresse. Det är att iaktta människor. Inte på något elakt sätt utan bara iaktta och se hur andra människor rör sig, ser ut, pratar. Det är faktiskt intressant när man verkligen ger sig in i det för alla är verkligen så himla olika. Först idag på väg hem från dansen såg jag en kille. Han var utländsk och han hade sådant underbart hår! Det var som afro fast inte bara lockiga hårstrån utan allt hår var som indelade i korvar, som var lockiga och ganska långa. Jag hade bara sådan lust att dra fingrarna genom det och bara känna på det. Sen såg jag en kille, han var ganska lång och hade jätte långa dreads knutna i en enorm knut. Han gick väldigt lustigt. Varje gång han satte ett ben framför det andra gjorde han som en liten snake (ett danssteg, som jag förövrigt INTE KAN göra, man rullar hela kroppen som en orm) med hela benet innan han satte ner det. Uppe på den roliga rörelsen gick han med höfterna före, så i varje steg vred han fram höften i riktning dit han skulle. Jag kunde inte låta bli att flina för mig själv åt mannens gång stil. Sedan slog tanken mig hur jag själv går och hur många gånger folk garvat åt det. Plötsligt dog nöjet i mannens steg ut och jag fortsatte mot farmor.

Jag har föresten blivit glasögonorm. Sweet

Vi har alla samma villkor, stora som små

Ensamma är vi svaga- Tillsammans klarar vi allt

Är inte alla värda att kämpa för? Ren som smutsig, fattig som rik- men i min situation; stor som liten. Alla har vi samma levnadsrätt, vi har samma livspris. Dom egenskaperna som vi får när vi föds kommer alltid sitta kvar, hur vi än slutar. Vi är alltid samma individ vilken väg vi än tvingas in på i livet. Från den synvinkeln borde allt levande bli sedda i från. Är inte alla värda att kämpa för? Jag vet att i skolan har jag fördomar om de flesta, men var dom i en situation så skulle jag faktiskt hjälpa dom (sen kanske situationen måste vara dramatisk, men det hör inte hit). När man står vid ett vägskäl, man kan antingen hjälpa individen att bli en mästare, få en chans till karriär och få en chans till ett underbart liv- eller så kan man ge upp hoppet och bara ge den en spark i röven: Klara dig själv, men du kommer alltid vara en nolla. En mitt i mellan alla andra, en som hamnat i kläm och som ingen vill ha. Även fast det kanske är värt jobb och det kommer kräva tid och ork- är inte den här individen värd sin levnads rätt, är den inte värd sin chans? Man får alltid ett val, man får aldrig valet ändrat, man måste tänka efter. Är det värt att förstöra någons dagar för resten av livet bara för att man inte orkade svettas för den individens bästa? Jag tycker det är hemskt.

Hästnörd i allas ögon

Lemon Light "Otto"

Den lilla glada prinsen kom in galopperande i mitt liv och hans livsglädje kommer rädda mig från Zannes charmiga mens utbrått.

Jag är så trött på att bli kallad "hästnörd", "ridtönt", "hästfanatiker" osv. Jag utför faktiskt bara min sport! Okej, visst- min bilddagbok är bombad med hästbilder, men det finns en underbar funktion på bilddagboken som heter "markera som sedd". Man måste alltså inte kolla på mina hästbilder om man inte vill. Man måste inte lyssna på min hästliv. För mitt liv är ett hästliv. Jag rider, det är vad jag gör och det är vad jag är bra på. Jag är inte som alla andra som super varje helg och är med kompisar varje dag. Jag har istället underbara kompisar som alltid kommer finnas för mig även fast jag inte umgås med dom konstant. Dom vet att jag vad jag vill och vad jag gör för att nå dit. Jag har fokus, jag har fokus på min sport och på min framtid. Jag vet vad jag vill och jag tänker inte låta idioter som tror att dom är coolare än mig stoppa mig. För varför är dom coolare än mig bara för att dom bestämt att dom är coola? Och varför har dom blivit utnämnda till dom populära? Vad gör mig till tönt, varför är det töntigt att utföra en sport på allvarligt? Jag är så trött på att alltid vara hästnörd. Tyvärr är det nog något jag kommer få leva med. Men frågan kommer alltid eka i mitt huvud- varför är jag tönt?

Don't bring flowers after I'm dead

Jag är ganska cool- dock inte lika cool som Isa

Musklerna behöver energi i form av socker. När musklerna inte får tillräckligt med syre kan inte sockret brytas ner fullständigt och så bildas mjölksyra. Hon kunde känna smärtan i låren och benen började kännas tunga. Men den friska vårluften och den djupa skogen gav henne extra kraft och hon tog i hårdare.

Skriv aldrig novell och uppsats om musklerna samtidigt- det blir konstiga ord och meningar i en enda röra och hjärnan kokar sakta men säkert över.

Ett litet matteprov vi haft innan sportlovet gavs idag tillbaka till mina händer och resultatet var; a bullet in my leg. Jag föll ner på marken och kände mig maktlös, nu kan dom ta mig. Jag kommer aldrig klara mig härifrån med ett högt betyg- i "ben perspektivet" blir betyg samma sak som livet. Snön ligger fortfarande lika tät som en öronpropp över Sveriges vidder- när ska våren träda fram? När kan vi börja kavla upp våra jeans och låta våra bleka vinterben möta solens varma famn? Men när jag ger klagomålet en tanke som ligger några steg längre så är det början av Mars, mina ben får nog stå ut några månader till- jag kanske borde förbereda mig med lite brun utan sol? Fast när jag ser det från ett annat håll- en vit eller en orange tröja? Vit såklart, benen får ha kvar sin grå bleka färg.

Pusskalas

You just went from God to gay!

Jag gillar min vardag. Jag måste vara en av dom få idioter som faktiskt gillar hur mitt tråkiga svenska liv ser ut. Jag går i skolan och får varje dag uppleva oförklarligt underbara ögonblick med mina sköönaste vänner. Jag kommer hem och rider, oftast tillsammans med Andreas, vilket är ett nöje det med. Det går bra i skolan utan att jag lägger ner någon som helst tid på det. Jag börjar få framgång i min sport och ja, jag gillar mitt liv helt enkelt. Eller jag har ingenting emot det snarare, jag har inget att klaga och "oja" mig över. Möjligen en sak; att bussen gick 08:10 istället för 07:10, men det är bagatell. Jag menar, barnen svälter i Afrika och jag klagar på min skolbuss, nej det rimmar dåligt.

Föresten drog Robbie världens skönaste kommentar idag tycke jag. Det var på bilden och han och Henke hade bytt sina Mp3, så att de lyssnade på den andres. Alla satt och små samtalade om allt och ingenting, med en skön stämning då Robbie plötsligt utbryter (då det dykt upp en kanske inte så manlig låt på Henkes Mp3); Henke! You just went from God to gay!

Jag avrundar med det citatet. Sprid kärlek

Grå fas, grön fas, gul fas, väldig massa faser

It maybe winter outside, but in my heart it's raining.

So provet gick dunderdåligt.. tyvärr kommer jag säkert på ett mvg bara för det och så kommer alla tycka att jag är töntig som säger att det gick dåligt bara för att jag vill ha uppmärksamhet och i slutändan kommer jag inte ha några vänner kvar. Okej, kanske lite långsökt exempel. Hur som helst gick det faktiskt inte bra på provet. Mina argument var bara att stoppa upp i rumpan och nej- jag sög. Jag är i en grå fas. (sverige är i en vit fas- ge mig grön fas, eller gul fas= färgen av sanden på ridbanan i frankrike)

Jag har 3 saker som kan höja mitt humör: 1. Att Miss blir min. Chansen är VÄÄÄÄLDIGT liten- men jag tänker fortsätta hoppas och hoppas. För faktumet hur hysteriskt glad jag skulle bli är stort. 2. Att jag hittar en röd snygg skinnjacka. Chansen är egentligen ganska halvstor. Dock skulle det inte göra mig lika glad som Miss, inte ens i närheten. 3. Fondue kvällen på fredag. Det kommer att bli en skrattfestival med inget av dess like! Dock om man jämnför lycko skalan på Miss och Fondue så är det 100000000000000000 (miss) 0.0001 (fondue). (Älskade vänner, kom ihåg att Miss är min hööööögsta dröm, jag älskar att träffa er!)

Nu ska jag... snart kolla på DH! Tjjjjjalalallalalalal!

Miss Jervaiserie- I'm the weakest without you, I'm the strongest when I'm with you

Bajs, jag vill tillbaka in i magen och bort från eländet

Dålig dag. Dåligt liv. DÅÅÅLIGT. Min röda vackra snygga underbara skinnjacka fanns inte kvar- BAJS. Min älskade vackra snygga underbara häst Miss Jervaiserie står inte hemma i mitt stall med mig som ägare- BAJS. Jag har SO prov imorrn som jag inte orkar plugga till- BAJS. Jag har ett svenska tal som jag inte haft en och som jag helst bara vill slippa- BAJS. Det gick apa på dansen för att jag var deprimerad för Miss och deprimerad för min jacka- BAJS. Sverige är ett fult land som inte alls påverkats av den globala uppvärmningen för det snöar äckelsnö hela tiden- BAJS.

Jag får känslan av att ngn bajsat på mig? Jag har typ lust att bli upptryckt tillbaka in i magen på mamma och stanna där för evigt. Aldrig komma ut.

Jag vill verkligen ha den här hästen så förbannat mkt. Jag älskar henne med hela mig och jag kommer aldrig få samma känsla på ngn annan häst. Hon är väl lite konstig, och det är många som inte tycker om henne- men hon hoppar allt jag styr på och det klickade direkt mellan oss. Hon är min dröm som blev sann. Jag vill aldrig ha ngn annan häst. Hennes namn ekar i mitt huvud, jag kan känna hennes rytm inom mig. Jag drömmer om henne varje natt och jag kan inte släppa henne.

Miss Jervaiserie- It's not logic- It's love!

Överaskad på fel sätt

Sitter hos min Anna nu, har saknat henne och våra skratt. Första dagen i Sverige var tyvärr som vanligt. Jag längtar tillbaka. Jag vill tillbaka! Men det är bara 5 veckor kvar nu... Apu apu.
Det här inlägget tänker jag ägna åt att kritisera böcker. Eller i alla fall den boken jag just läst. Jag undrar varför dom flesta kriminal romaner egentligen bara handlar om känslor och relationer och sen någonstans i bakgrunden finns det något litet brått som man på baksidan av boken förstorat upp för att locka läsare. Det är som att skriva MODEBLOGG med stora bokstäver när det egentligen bara är en vanlig dagbok på internet, som råkar inkludera några få klädes inköp. Jag har just läst en bok och den hade dom lätt kunnat korta av den 200 sidor. Visst kan man skriva om "huvud personernas" liv och så men man behöver inte ta med alla andra små bi-rollers kärleksliv också! Jag läser en kriminal roman för att jag vill läsa om brått. Jag vill läsa om mord och olika utredningar. Jag vill inte ha 200 sidor känslor, det kan jag skaffa mig i en kärleks bok. Det är nästan lite samma sak som att man tänkt kolla på James Bond men det visade sig vara Notting Hill. Jag är så trött på att aldrig få vad jag förväntar mig.
Ha ett bra liv, skolan börjar imorrn och jag vill dö.