Ett desperat rop från en bortskämd

250 inlägg. Halva vägen till 500 är kirrat. Vägen till 1000 ser fortfarande lång och farlig ut.

Ibland önskar jag att hästar kunde prata. Att dom kunde förklara vad dom ville och vad dom tyckte. Säga vart det gjorde ont, vad dom hade gjort och ge oss en komplimang någon gång ibland för all tid vi lägger ner på dessa djur. Som när Zanne stannar ut sig- då kunde hon bara förklara för mig innan att hon va en mens kärring så att jag slapp starta och stanna ut mig eller kanske till och med hade avstått från att köpa surisen. Men just nu önskar jag mest av allt att "bläsen" kunde prata. Dels så skulle han bara skrika så fort någon bara nämnde att han skulle åka ifrån mig. Sedan skulle jag få honom att övertala Mr världens bästa tränare och människa att jag och "bläsen" var menade att leva tillsammans. Eller i alla fall tävla ihop ett tag. Sen kunde han sluta prata igen. Jag låter bortskämd när jag säger att jag hatar när jag inte får vad jag vill ha. Antagligen är jag så äckligt bortskämd också utan att jag själv förstått det sorgligt nog. Men jag hakar på saker, och då måste jag helt enkelt bara ha dom. Nu har jag hakat på "bläsen". Tyvärr är det mer eller mindre en omöjlighet och det är bara i drömmarnas land han kan bli min. Jag står pengalös och ingen sponsor hör mitt rop på hjälp. To bad. Jag ska åka till Thailand och glömma hela romansen, bara hoppas på att han är borta när jag kommer tillbaka och återgå till mitt liv. Det är sorgligt, riktigt sorgligt att inte få vad jag vill ha. Det skär i hjärtat, han är smiden och gjord för mig.

Slut på julaftons timma

Alla som inte gillar julafton borde verkligen slänga sig hårt i en vägg. Jag håller med, jag hatar alla förberedelser och stressen och alla pengar som man känner bara går förlorade och försvinner i tomma intet. Men värmen man känner när någon man älskar öppnar ett paket som jag köpt, som jag kommit på och som jag slagit in och sedan ler med hela ansiktet. Den värmen är obeskrivlig, nästan så varmt att det bränns. Men nu är julaftons timma slut.Det blev en lyckad dag med många paket, allt som allt fick jag;

• Massa Choklad
• Massa pengar
• Baloubet Proclassic skydd till storhästarna :)
• Veredus young jump till storhästarna :)
• Nytt objektiv till kameran (70-300!)
• Stativ till kameran
• blixt till kameran
• Skullcandy hörlurar, fast ska byta dom
• Raggsockor
• 2 t-shirtar
• 1 världens snyggaste kofta
• 1 treadstone träns, älska!
• 5 böcker
• 2 tomas sabo berlocker
• tomas sabo armbands puts
• doft ljus
• foto ram
• galgar
• trosor
• strumpor
• sidor till min älskade mulberry kalender

TACK ALLA

KÄRLEK

Julklappsrim på fel ställe

Huvudet värker, halsen smärtan stärker. Inga rim är klara, snälla döda mig bara? Ingen i familjen kan hålla sams, allt som hörs är tjaffs och trams. Mitt i allt familjeskrik, hörs "hästen har fått kolik". Men hon var inte kolikens offer stor och tjock, kanske bara en allergisk chock? Julafton närmar sig, en mysig natt för både dig o mig. En tid att följa fredens stig, men i mitt hus råder bara krig. Far försöker med arga rop, snälla jag vill bara gräva ner mig i en grop. Mor olyckligt gnäller, hundarna ihåligt skäller. Nu undrar man vart ska denna jul hamna, men jag vet att snart kommer vi alla varandra famna. Snart ska jag min sjuka ponny titta till, att hon ska vara frisk är allt jag vill. Det är på oss alla brukar kolla, utan henne är jag en nolla. Men det var ju till klapparna jag skulle rimma, så jag borde sluta sitta här och stimma. Tack o hej, från en ganska olycklig tjej.

Han förändrades, men förstörde det gjorde vi båda

Människor växer. Människor mognar. Människor går skilda vägar. Jag har en kompis, eller hade. Jag vet inte vilken tempus han är längre. Han är bäst. Han har varit min klippa så länge. Alla garv, alla kramar, alla stunder han funnits för mig. Jag vill inte ens tänka tanken att dom kan vara slut. Han förändrades, men förstörde det gjorde vi båda. Han var den killen som stack ut, som var det lilla extra och som förstod mig. Jag saknar honom. Jag saknar den enda människan på min ruttna skola som inte var dum i huvudet. Tyvärr blir man som man umgås antar jag, och han blev som dom. Framtiden efter nian har alltid varit ett suddigt kapitel i vår vänskap men jag trodde aldrig att framtiden efter halva nian skulle vara något annat än kristall klar. Jag ångrar alla gånger jag tvivlat på honom och jag ångrar alla gånger jag gjort fel. Kanske var det mitt fel att han förändrades. Kanske var det jag som inte fanns där för honom som han alltid funnits för mig. Jag vill bara ha tillbaka allting som det var, när han och jag hade roligt. När vi inte bråkade och alltid litade på varandra. Den här vänskapen har varit så mycket starkare än jag förstått innan. Men nu är allt så självklart. Det senaste halvåret och den senaste terminen har jag varit ensam, ledsen och sårbar. Nu går det upp för mig vad jag har saknat, nu förstår jag vad det är som ska vara i det där tomma rummet inom mig. Men nu är det för sent att se allting klart, i verkligheten spelar det ingen roll att vara efterklok. Jag saknar min klippa, jag saknar min bästa vän.

Vi kan inte påverka mycket men mycket kan påverka oss

När man inte har något annat än sig själv och ett tomt hus, är det då man ska blogga om sina innersta tankar?
Jag tror inte att vi ska hoppas. Vi borde bara radera det ordet ur ordlistan, det finns inte längre. Jag ser livet som en middagsvärdinna. Hon bestämmer allt vad som ska hända, eller i alla fall utgångsläget. Hon bestämmer vilka som kommer och vad man ska äta och allt annat som man kan bestämma innan en middag. Likadant bestämmer livet hur allt kommer bli för mig. Det är ingen ide att hoppas på kärlek för har livet bestämt något annat just för ikväll så kommer det inte hända. Om jag hoppas på ett lyckligt liv har livet satt upp olycka och elände på menyn. Ju mer man hoppas ju mer besviken blir man när livet planerat något annat. Så varför låter vi inte bara allt komma till oss? Vi måste sluta vara flugorna som frivilligt fastnar i nätet och börja låta allting hända. Vi är hålls fast under vattnet av livets hand. Det är hon som bestämmer, vi gör bara oss själva en otjänst genom att lägga oss i. Vi kan inte påverka mycket men mycket kan påverka oss.
Det var bara en tanke..

Jag älskar livets spel

Alla glada miner, alla ledsna miner, alla papper och kuvert som virvlar fast ändå så livshotande fasthållna och alla hemliga miner fastän alla helst innerst inne bara vill skrika ut papprets innehåll. Det är betygen jag pratar om såklart! Tänk att några bokstavskombinationer kan orsaka så många minst sagt blandade känslor? Lärarna har mer makt över vårat känsloliv än vad vi tror när det nalkas termin slut. Lärarna gjorde mitt känsloliv till ett lyckligt liv. Med mina 8 mvg och 9 vg i högsta hugg gick jag stolt hem och skröt. Det känns så skönt att verkligen få på papper- jag är bra. Det är som att vinna en tävling och se mitt namn överst på resultatlistan. Samma känsla var det idag när jag räknade ut mina poäng. Jullovet kom väl behövligt och mina sista krafter gick åt idag när jag tittade på en gammal tunboshow i bildsalen, åt lite äcklig gröt och lyssnade på några vackra röster som sjöng och sista andetaget tog slut när jag ville kyssa rektorn Ewas fötter för att hennes tal inte tog mer än ett ögonblick. Det känns som att jag lärt mig spela livets spel. Ibland måste spelet få vinna för att få självförtroende. Men vinsten kommer alltid tillbaka till mig, jag kommer alltid att segra över spelet. Jag älskar livets spel- speciellt nu när jag lärt mig spela. Betyg är bra, jag är bra, jullov är bra, allt är så väldigt bra! Och jag tar alla bonus poäng på betygs-banan.

Sluta vara så satans pryda- vi är i ett omklädningsrum!

obs bilden föreställer inte mig

Som vanligt tänker jag skriva om något som hänt mig och som jag stör mig på. Bara för att nämna det innan jag kommer in på huvudämnet har jag råkat slajza av halva min pekfingernagel på vänstra handen när jag skulle raka mina bleka ben så det stramar och gör bajs ont varje gång jag använder handen för att skriva. Ont ont, aj aj, stackars stackars!
Men huvudämnet som sagt, saken jag stört mig på hela dagen sen den hände. Det var inte mer än en kommentar, och den var kanske inte ens så farlig men den satte igång tankarna hos mig. Kommentaren löd: "men du kan ju bara ta av dig BHn och sen bara stå och prata som att inget hade hänt- snälla skyl dig!". Det här hände i omklädningsrummet vilket du kanske listat ut. Grejen är den att ja, jag skäms inte över min kropp och jag kan visa mina bröst utan att skämmas. Men jag springer inte direkt runt naken helt random o sjunger? Seriöst, jag trodde att vi var så mogna att vi kunde visa en smula hud i omklädningsrummet utan att alla börjar grina, klaga och skrika? Jag trodde att vi alla var likadana och att det inte var helt omöjligt att överleva en smygtitt av mina bröst? Är dom så hemska? Nej det kan jag själv intyga på att dom inte är så sluta grina och kom in i matchen! Omklädningsrummet är inte världens underbaraste plats för att vi är obekväma och alla känner sig inte helt okej med att visa så mycket av sig. Men måste vi då hacka ner på dom som är nöjda över sin kropp och inte är så satans pryda att en bröstvårta kommer skapa mardrömmar? För jag är inte det och jag visar så mycket hud jag vill i ett rum där det är meningen att man ska klä av sig!

Jag tar hem diskussions vinsten varje gång

Idag var jag oslagbar. Jag var så jävla grym. Oövervinnerlig! Tänk att SO kan få mig att känna mig så stark? Jag slet av mig mitt täcke av ledsna känslor för en stund idag och bara sopade banan med mina motståndare. Jag älskar att diskutera. Ordet rinner ur mig och mina argument är starkare än alla världens krafter. Det är som att orden, meningarna och åsikterna som formas av mina vintertorra läppar bilder en orkan som tystar ner och förlöjligar motståndarens redan veka argument. Jag är oövervinnerlig. Att ge sig in i en diskussion mot mig är modigt och med livet och självförtroendet som insats. SO är min grej och när jag gör min grej är jag starkare än vad någonsin skådat eller trodde var sant.
Så nästa gång du tänker diskutera med mig- kom förbered och med ett nytt liv som insats. För jag tar hem vinsten varje gång.

Snön påminner mig om mitt eget mörker

Över en natt blev Sverige nerbäddat under moder naturs vita täcke. Alla människor som varit gråa, nere och sura blev glada, rosiga och fulla med livsglädje efter endast en snabb titt ut genom fönstret med sömndruckna ögon. Jag blev inte det minsta gladare och livsglädjen skönk om den måste röra sig åt något håll på mätaren. Det är bara snö? Det är bara kallt vatten i fastare form? Människors liv är så livlösa och grå, ändlösa minuter och sekunder- bara ett långt lidande. Det måste ju vara så- för om lite vitt blött fluffigt grejs på marken kan göra så många människor gladare så måste det vanliga livet vara helt förjävligt hemskt urtråkigt och meningslöst. Jag känner att min blogg har hamnat på den svarta sidan, den sidan där ingen vill vara. Precis som idag i skolan ligger jag under snön, under täcket. Jag är fasthållen där av en okänd kraft och den är så mycket starkare än min egen styrka att hur mycket jag än letar efter mer, tränar eller sparar min kraft så räcker det inte. Jag är fast under täcket, under snön, fast på andra sidan. Jag tror det är därför jag hatar snön- den påminner mig om känslan att vara nedtryckt och fast, den påminner mig om känslan jag känner varje dag, varje timme, varje minut. Snön bara påminner mig om mitt eget mörker.

Jag vill bara ha ett slut

Det ihållande ljudet när maskinen skvallrar om att hjärtat stannat. Eller minen på personen som försökt med hjärt- och lungrädddning vänder sig om med hängande mungipor som skvallrar om att hjärtat slutat slå. Eller helt enkelt bara den bleka huden som skvallrar om att hjärtat numera är ur funktion. Jag önskar att personen som ligger där kopplad till maskinen är jag, jag önskar att personen som tar emot räddningen är jag och jag önskar att personen med den bleka huden är jag. Jag önskar att jag var död. Slut på allt. Slut på den här olyckan. Slut på suffer in silence. Slut bara. Jag är så olycklig att min själ skriker så högt att jag inte hör något annat. Jag har allt egentligen men inget duger. Är jag för lycklig? Ingen förstår, ingen att prata med, ingen att gråta hos. Jag har ingen, men ändå allt. Jag vill i alla fall inte mer nu. Jag vill bara ha ett slut.

Mönster

Du och jag är ett mönster. Slutar du så spelar det ingen roll om jag fortsätter för mönstret är inte fullbordat utan dig. Vi behöver varandra, alltid. Du gör mig stark, hel och fullbordat. Full av liv och vilja. Jag vet inte hur viktig jag är i ditt mönster men i mitt är du huvudsträcket. Utan dig skulle allt vara meningslöst och ofullbordat. Om jag suddar ut huvudsträcket, suddar ut dig, så måste jag rita dit det igen. Det är svårt att få det likadant och lika fint som innan men att du finns där och att jag har möjligheten att göra det nästan lika fint igen är allt som räknas. Du är allt som räknas för mig.

Sig själv och sitt sönderstyckade liv

Jag famlar i mörker. Det är som att någon släckt lampan och förvandlat hela min insida till sten. Det är som en stor klump i magen, i bröstet och i hjärtat framför allt. Det är som dom säger; A big fat empty. Jag kan inte känna vad det är, jag kan inte förklara känslan så det måste vara tomt eller sten. Jag famlar med armarna framför mig, fäktas med dom för att hitta trygghet eller lysknappen i det här mörkret. Jag hittar ingen trygghet, det är bara kallt. Jag famlar vidare och när jag hittar lyset önskar jag att jag aldrig tänt. Det jag ser i det som jag trodde var det räddande ljuset är mitt liv. Mitt liv är blodigt och sönder styckat av en man. Han står där och hugger och hugger, sinneslöst och hejdlöst. Det är för sent. Allt är förstört och inget av det som ligger i dom blodiga massorna på golvet är värt att försöka limma ihop. "Varför är du så nere? - Jag är arg på mig själv, för att jag bara förstör allt jag älskar. - Man kan inte ändra det som varit, man kan bara ändra framtiden." Vad gör man då när det inte finns någon framtid? Morgonen började med en ljus och lycklig framtid. Nu står jag här och ser det röda lysa, ser det förstörda och det jag trodde aldrig skulle hända. När den enda människan som verkligen ärligt älskar en vänder och går, vad har man då kvar?
Sig själv och sitt sönderstyckade liv. Det enda jag kan göra för att svälja tårarna är städa upp resterna av mitt en gång lyckliga liv.

Det ska vara en man och ingen pojke

Boys, boys boys. Det var Lady GaGas ord. Mina ord skulle jag mer uttrycka som; Bajs, bajs, bajs! Jag gillar det andra könet, i do. Jag menar, vad annars skulle jag leva för om det inte var känslan av tyngden av en man on top eller rysningarna längs ryggraden när mina sinnen uppfattar en mans mjuka läppar? Dom säger "med regn kommer solsken"- när det gäller det motsatta könet vill jag ändra det ordspråket lite. "Med solsken kommer regn" är mer passande när vi kommer till pojkarnas onda sidor. Jag kan inte låta bli att undra; är deras obotliga dumhet ett naturligt beteende eller gör dom det med flit? Jag vill intala mig själv att det är ett naturligt sätt att uppföra sig för dom och att dom inte kan hjälpa det men det faktum att dom kan vara underbara gör min teori tvivelaktig. Men jag kan inte dra alla av det motsatta könet över en kant- dom jag riktar mina hårda ord till är pojkarna. Dom unga, oerfarna mupparna. Jag är så trött på att leda och undervisa dom som enligt teorin ska vara dom starka och vägledande. Kan det vara så enkelt att jag helt enkelt slutar med ungdomlig kärlek? Att jag överger dom själviska och alldeles för kaxiga idioterna som just fått fjun på snoppen till mina andra ungdomliga kvinnliga kollegor? Jag förklarar mig här med som Man-älskare och jag lämnar pojkvaskerna för gott. Ska jag ha en man, så ska det vara en man och ingen pojke.

Bara ligga här

Jag vet inte vad som har hänt. Jag var glad, stark och positiv. Sen gick jag in i ett rum och en snäll dam tog en spruta i min arm. Efter det har någon annan ägt min kropp. En svag, negativ och dålig person. Hon måste sprutat in svininfluensa, svaghet, negativism och tårar. Ut drog hon med sig all min friskhet, all min styrka, all min glädje och allt bra med mig. Som jag red igår kväll var riktigt jävla dåligt. Jag rider inte så. Nu har allt försvunnit till tävlingarna Greva Gården nästa helg, jag är inte taggad för 5 öre. Jag vill ligga i min säng och stanna där för eviga tider. Aldrig gå upp. Aldrig rida. Aldrig äta. Bara ligga här. Det är allt jag duger till.

Jag längtar, jag saknar inte

Idag kom jag på en sak som gjorde mig glad och besviken på samma gång. Längtar och Saknar är inte synonymer. När man saknar något är det en vana, eller något man gjort förut. När man längtar så är det när man ska uppleva det där nya. "Jag saknar dig", jag har träffat dig förr och jag vill ha tillbaka dig och det vi hade då. "Jag längtar efter dig" jag vill träffa dig, jag vill uppleva saker med dig. Det ena är dåtid och det andra är framtid. Idag när jag fick upp till huset under månens sken med frosten glittrande omkring mig kom jag på att jag saknar inte julen, jag längtar efter julen. I år kommer inte julen bli som vanligt, det kommer bli en liten jul. Det blir en halv kalkon i år och mindre julklappar under granen. Men jag längtar efter det nya, jag längtar efter julen! Jag har fått 2009es julkänsla, men det är inte samma känsla som förra året. Hade det varit det hade jag saknat julen- nu längtar jag.