Gott nytt år, eller bara "nytt år" kanske..

Den sista dagen på året. Imorgon kommer vi titta tillbaka och säga "kommer du ihåg förra året när bla bla bla hände" "Kommer du ihåg sommaren -08 när bla bla bla". Det är helt sjukt, att ena sekunden lever vi i ett sorts nu- och nästa sekund tittar vi tillbaka på det som att det var historia. Jag ska fira kvällen och den sekunden med min Emma, det ska bli så ofattbart kul!
Men jag ska ägna det här inlägget åt en person som under just år 2008 ramlade i bitar. År 2007 var vi oskiljaktiga. Vi var i ur och skur med brutna axlar och mycket mer. Alla minen är inristade i mig, dom kommer aldrig försvinna. Alla saker vi skrattade åt, alla tävlingar vi var på, alla saker vi har gjort- dom finns alltid inom mig och kommer aldrig kunna raderas. Men du, du kan raderas, och jag har den senaste tiden funderat mycket på att trycka på den knappen. Vi går i cirklar du och jag. Fast inte hand i hand, utan i varsin cirkel som vi hela tiden ser till att dom inte krockar. Det är stelt och känns fel. Jag kommer från och med nästa år inte visa intresse för dig, nu är det din tur.
Jag saknar dig anna.
Gott nytt år everyone!

Detaljerat inlägg om min senast upplevda kväll

Legat på latsidan med bloggen, men vad jag utesluter är att det ändå inte är så himlans många besvikna ansikten av det. Dom senaste dagarna har varit väldigt händelselösa och det har varit väldigt mycket häst på menyn. Igår sov jag hos Johanna. Det var otroligt mysigt i deras lägenhet. Tror nästan jag flyttar in. Vi spelade en del The Sims och det gick åt pipsvängen för mig. Jag hade jätte litet hus, råkar skaffa barn och vips blir det tvillingar. Kände mig lycklig! (Observera ironin). Efter det gick vi ner till Spicy för att äta lite mat. Att det var gott var ju ingen nyhet? Vi pratade mest om nekrofiler. Tjuhu vilket samtalsämne. Efter den trevliga middagen vandrade vi vidare till Marcus. Han verkade förvånad att se oss och inte helt överlycklig. Vi tittade på Harry Potter och lite av Robin Hood innan vi drog upp Carro ur soffan. Kvällen slutade på luftmadrasser, och på grund av Carros ego blev jag sovandes med en filt.

Love u guys!

Vinterluften fyller mina snart franska lungor

Vet du hur vinter luktar? Om du gick ut idag och drog in djupt genom näsan kände du lukten av vinter. Det är när snoret liksom fryser i näsan. Det känns så friskt, jag älskar att vara ute när det är sådant väder. För sen när man kommer in och myser ner sig i soffan så uppskattar man det 1000 gånger mer.
Nu är julen slut. I princip i alla fall. Alltså man laddar upp för den dagen som var igår typ hela december och lite till. Men när dom 24 timmarna är slut blir det som när man sätter sig på en pruttkudde. Ja faktiskt, vilken bra jämnförelse jag kom på! När man sätter sig på en pruttkudde blir det först världens prutt, alla skrattar, men sen ligger ju pruttkudden där helt platt och livlös. Jag känner samma känsla som åskådarna gör när de tittar på den platta gummibiten. Nu är julen över, det tar 364 dagar innan jag får uppleva det igen. Men nog med sura miner. Jag fick underbara julklappar!

• Back on track paddar till ponnysarna
• 2 böcker
• Guitar hero world tour
• Ridstrumpor
• Rosa SOS tröja
• 2 Tomas Sabor berlocker
• 3 piecee trosor
• 3 olika sorters te (TE KVÄLLARNA FLICKOR!)
• 4 nya fina koppar (TE KVÄLLARNA FLICKOR!)
• Pengar
• Ett halsband med en legobit
• Ländtänke till hästen
• Godis
• Leviströja
• Biljetter till genrepet melodifestivalen i Globen med Anna!
• Fred Perry väska
• Röd Ipod nano
• RESA TILL PARIS V 9!!!!!

Paris, håll i hatten! Kolbäcks elit kommer att sitta på ett plan fredagen den 20 februari. AAH! It's killing me to wait! Shalalalaaaaa Jag ska till Paris, jag ska till Paris!

Jultårar

Alla bråkar. Det är kaos i det stora vita huset på kullen och alla bråkar. Jag vill inte ha det såhär. Fan det är jul imorgon och jag lovar att mamma kommer ta bilen och åka iväg snart. Bara för att vi inte har någon julstämning stänger alla in sig på sina rum och bara visar sura miner. Mamma försöker, förlåt mamma. Jag tänker skriva klart det här inlägget och sen tänker jag gå ut dit och välkomna julen med min mamma. Vi är en familj och man ska faktiskt sätta sin familj före sitt eget dåliga humör. Hur skulle det annars gå? Jag vill vara barn igen. Från den 20 december varje år vill jag att allting vrids tillbaka till 2000. Jag var liten och julen var höjdpunkten på året. Varje gång man önskade sig något så var det alltid "jag önskar att det var julafton varje dag". Såklart hade man tröttnat på julafton men just då var det min högsta önskan. Nu sitter jag här 8 år senare och gråter när jag skriver om julen. Varför är det så? Julen är en tid för barnen tycker jag. Så mamma kanske har rätt... vi kanske borde bojkotta julen nästa år?

Fy fan va hemskt.

Har du tänkt på din egen begravning

Emma, allting kommer lösa sig. Om han överlämnas till himlen vet vi att han får det bättre. Alla har ett öde, alla har en uppgift. Om det blir så att hans var att lämna världen för tidigt, kommer din vara att visa alla andra styrka. Att du kan gå vidare. Han kommer alltid finnas med dig, hur det än slutar.

"Jag hade allt utan att jag visste om det, förstod det först när jag gick miste om det"
Så sjunger Snook i låten Har Du Tänkt På Din Egen Begravning. Det stämmer, man uppskattar nog aldrig livet förens det är över. Allt kan hända på en minut, plötsligt kan allt vara över. Men man tänker aldrig så. Man säger "hejdå, vi ses imorgon". Ja, det gör vi om det nu inte skulle hända mig ngt när jag går över den där gatan, eller när jag ska tugga en bit kött, eller när jag ska gå ner för trappan imorgon bitti. Vi tänker aldrig ett steg längre, eller så gör vi. Vi kanske bara inte låter tankarna komma upp till ytan, tränger undan det omöjliga som kan bli möjligt. Jag måste lära mig att uppskatta allting mer. Låta varje kram bli lite hårdare, låta varje kyss bli lite längre, säga alla ord med lite mer betydelse, tänka över alla beslut en extra gång för allting kan ändras på ett ögonblick. Vi kan inte ändra på det som kommer hända men vi kan njuta mer av stunden som pågår.
Lev

Det vita kuvertet och en ny diskussionstradition

För att vara hysteriskt exakt levde jag i ett enda andetag på grund av nervositet från att jag satte min skobeklädda fot utanför dörren 07.08 denna morgon till att jag fick ett vitt kuvert klockan 12.36. Där inne låg mina första betyg. Pressen låg såklart på om jag skulle få g i idrott eller musik, annars skulle jag förhoppningsvis klara mig utan ett enda g. Målet skulle vara nått, men skulle olyckfågeln emma ha sådan tur? Knappast tänkbart. När jag några minuter senare befann mig i pelarhallen lyckades Malin övertala mig till att plocka upp det vikta pappret. Det visade sig att gud hade en bra dag och emmas otur tog ett break. 3 mvg och 8 vg. Jag fick inte betyg i alla ämnen än, men fan- jag är nöjd. Do I know, nästa år kommer bli ett helvete för alla som råkar heta emma Thalén. Min fritid kommer stavas P-L-U-G-G-A. Blandat med något ridpass här och där.
Jag kom hem, möttes av en avresande syster. Julbalen väntade och jag kände mig nästan mer exalterad än vad Hanna i alla fall visade att hon var. Efter att jag låtit hästarna springa några varv i ridhuset och ägnat mig själv en halvtimmes sovande var det dags för middag hos mormor. Där kommer jag att hålla mig under det här inlägget.
Det enda 2 ingredienserna som behövs för att skapa en middag hos mormor Brita med familj är god mat och en hetsig diskussion (det behövs bara en eftersom det finns 3 extremt envisa kvinnor med under de flesta middagarna). Idag blev ämnet: Den nya generationen och all media vi utsätter oss för varje dag. Ena sekunden var det jag, mor och far against mormor och Niklas, min morbror, min söta lilla balettkusin Ella satt mest tyst och drack cola (smart Ella, smart). Men under några ögonblick blev det mormor, far och Niklas against mig och mor. Alla pratar i mun på varandra, avbryter och stoppar in kommentarer. Jag skrek som en hes gås, mormor avbröt mig hela tiden och hyschade åt mig så fort någon annan pratade och pappa krampade fast vid sin åsikt. Mamma suckade mest, eller försvarade sig med både sabel och sköld. Under ett ögonblick under middagen började jag och mamma prata om traditioner. Att vi hade väldigt strikta och många traditioner i våran familj. Just i det ögonblicket tyckte jag att mamma snackade kinesiska, men nu när jag skriver ner dom här raderna förstår jag. Jag anser våra aggressiva diskussioner i mormors matsal som en tradition.
De ni.

Skrivkramp av nervositet

Imorgon är en stor dag i mitt liv. Betyg dagen. Imorgon kommer jag få bokstäver på ett papper som ska leda min framtid. Jag är nervös, är det normalt? Jag menar, det är bara betyg. Jag kan göra vad jag vill hur det än går. Men jag är verkligen nervös, det här är svart på vitt- jag är bra eller dålig? Duger jag, kommer jag att räcka till? Frågorna kokar i mitt huvud, jag kommer aldrig kunna sova. Jag vill kunna visa upp mina betyg och vara stolt, jag vill verkligen det.

Idag har jag låtit som en skadeskjuten gås. Min kropp har velat hosta upp mina lungor, av en konstig anledning jag inte vet. Nej, fan, jag kan inte skriva. Jag är för nervös.

Over and out, resultat operation betyg kommer imorgon.

Planering för genomförande av problem

Jag har aldrig velat bli en Svensson-Svensson. Ett bra jobb, en fin villa, en perfekt man och 3 underbara barn. My as, nej tack. Jag vill leva något annorlunda, men vad för annorlunda? Vågar jag bara ta dagen som den kommer? Ja, faktiskt, i nuläget tänker jag leva varje minut. Jag ska följa mina journalist drömmar genom mina skolår och efter det visar det sig vart världen leder mig. Men en sak jag inte vill radera helt, en Svensson-Svensson faktor vill jag ha kvar- den perfekta mannen. Jag kan varna alla världens män redan nu för att jag är en krävande flickvän. Jag är säker på att jag aldrig kommer klara av ett liv utan kärlek. Jag vet att vem-de-nu-va-som-skapade-världen bara har skapat en man för mig. Han uppfyller inte mina drömkrav på långa vägar, men han är den som man sätter fingret på. Den man bara vill omfamna så fort man ser honom. Den mannen finns. Alla är rädda för att hitta din soulmate för sent, då hela Svensson-Svensson 30 årskrisen redan är avklarad och 40 börjar närma sig. Då är det "för sent" enligt många. Men jag är orolig för den fruktansvärda motsatsen... Tänk om jag har min dröm i handen i nästa ögonblick. De flesta inser att det är 4 år för sent att skaffa barn, men tänk om jag helt plötsligt står där och tänker tvärt om- det är 4 år för tidigt för att skaffa barn. (Sen vill jag inte barn men det hör ju knappast till saken) Men sen vinklar jag problemet ytterligare några grader åt vänster- är det värt att grubbla på problemet nu? Ja, det tycker jag faktiskt, och det kan jag säga utan att vrida tillbaka problemet. För det här är samma princip som med gymnasium. Visst är det score om man redan vet vart man vill och vad man vill. Det är inget krav men det ger 100 meter försprång.
Nu har jag snorat på mycket så jag är helt röd och det svider under näsan, hejdå dagisbarnet ska sova nu.

Dancehall queen och julbords gäst

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Enda sen den dagen förra året jag stod i Bombardier Arena, Västerås, och dansade har jag velat stå där igen och shake that thing. Today was the day. Det var avslutning för dansen och vår grupp var peppad, vårt performance gick i lås. Vi ägde skiten. Ner smutsade med ögonskugga för att skapa locken av en städare skakade vi rumporna med sopborstarna. Det var så roligt! Även om jag ägnade den mesta tiden åt att stirra på Jeremys snygga rumpa, tur att stegen var väl inmalda i min gråa klump innanför skallbenet. Efteråt kramade vi varandra och jag hoppas att jag kommer träffa Melissa och Jeremy igen, det var människor som kom en på djupet. Bara genom att vara sig själva. Härligt. Efter ett jag fått några dunkar i ryggen av pappa och hört mormor älta 500 gånger att det var så bra och att baletten var dålig så åkte jag hem för att gå på julbord i Ramnäs. Eftersom jag är en flicka på 14 år måste jag såklart få ett utbrott för att det absolut inte fanns något att ha på sig eftersom Hanna hade med sig den klänningen som jag ville låna. När jag väl konkat på mig några paltor kom vi iväg 20 minuter försent, men det var även min brors förtjänst. Julbordet var trevligt, förutom att jag inte gillar julbord. Men tack Annika och Jouni, det var en väldigt trevlig upplevelse.
Nu ska jag kravla mig upp till duschen och sen tycker jag att min säng har varit ifrån mig för länge.
Sköt om er gott folk

"Emma, du är en begåvning"

Den senaste veckan har nog många anklagat mig för att ligga på latsidan, fått skrivkramp eller i alla fall något dramatiskt som hindrat mig från att skriva. Jag måste göra er besvikna, eller glada det är upp till er. Jag har bara varit otroligt frustrerad! Alla er som sett OC vet ju när Marissa får ett utbrott och skriker och slänger möbler i poolen? Precis så har jag velat göra. Så förklaringen till varför jag inte har skrivit är för att jag vill att bloggen ska få en positiv anda nu inför jul, bloggar man med ett bubblande hat inom sig blir det allt utom en positiv anda utan mer mot det våldsamma hållet.
Idag trodde jag äntligen att aggritionerna var över. Den känslan varade enda fram till först lektionen- spanska. Jag fick vg i slutbetyg. Jaja börja grina tänker ni säkert. Men faktumet är att jag blev så besviken på mig själv. Efter första provet hade jag mitt mvg i handen och sen så blåste jag iväg det. Jag var så arg och tyckte att det var så sjukt orättvist. Jag fortsatte då med med tunga steg mot sal 211 bruna dörr. Där innanför väntade mitt betyg på min "Boken om Mig". Det bästa arbete jag gjort inom mina snart 17 terminer i skolan. Jag gick ut sist för att få veta, försökte skjuta upp det. Alla kom in med vg och g förutom Emma F. Hon var upp över öronen glad för sitt mvg vilket jag förstår, men det sänkte mitt humör. Det skulle bli ett vg, jag var säker. När jag satte mig ner på bänken fick Kattis tårar i ögonen. Så här sa hon:
Emma, du är en begåvning! Du har fått ett mvg av mig, och det är väldigt vädligt svårt att få. Du är så grymt bra på att skriva och ditt språk är jätte bra. Du skriver på ett sätt som fångar upp en och tar med en in i boken. Du skriver med sådan inlevelse! Jag började gråta när jag läste din bok. Du är så himla duktig Emma.
Dom sista orden fick glädje tårarna att forsa inom mig. Jag var så lycklig. Jag hade gjort något riktigt riktigt bra. Och Kattis ord fick mig även att förstå vad Hernan menade med: För ett mvg ska allting vara perfekt, du kommer att komma dit med du har några få myrsteg kvar.
Men vg:t i spanskan är bortom all framtid, jag fick mvg på min bok.
FAN VA JAG ÄR BRA

Minutvisarens resa innan sista timmen tar vid

Nu är jag 3 dagar äldre än jag var senast jag besökte min röriga blog. Frågan som ställs är; är jag smartare än sist? Är jag mognare? Har det hänt något under dessa 3 dagar som utvecklat, eller kanske invecklat mig? Så om ca exakt 9 minuter kommer jag att träda in i dygnets sista timme. Alltså om- nu 8 minuter- kommer det bara vara en timme till kvar av den 7 december. Det kommer ta ett år innan jag får uppleva den 7 december igen. Det känns stressande på något sätt. Att om 7 minuter är det bra en timme innan jag kommer en dag närmare den 23 December. Det är inte bara dan innan julafton- the big kids evening- utan också den dagen då den nykomna mystiske riddaren som tog det högra hörnet av mitt hjärta genom att bara säga hej kommeratt säga hejdå för ett halvår. Inte nog med det utan även om dessa 5 minuter kommer jag om en timme vara en dag närmare morgondagen. 4 minuter kvar innan jag träder in i den sista timmen, vad kan jag göra? Vad står i min makt? Nu när klockan precis visar 3 minuters tidgräns innan sista timmen gör inte saken bättre. Egentligen förstår jag inte varför jag bryr mig. Varför jag läger ner så mycket tid på att titta på klockan som dödar minuter, 2 minuter kvar. Jag menar, jag räknar inte tiden som finns kvar för mig att leva- eller gör jag det? Nej, nog för att jag är patetisk men nej. Tick tock, tick tock, wops 1 minute to go. Jag vill bara att han ska stanna. Varför började han det här när han visste att han hade 2 veckor kvar i Sverige? BONG, vi är inne i den sista timmen av dygnet. Ärlighetens timme, kan vi kalla den. Men jag har redan varit ärlig, så jag ägnar mig åt att sova den timmen. Mina drömmar kan behöva tillåtelsen att vara helt ärliga.

Inriktning på dom mörkgröna mirakel skorna

Att vakna upp idag och mötas av ett snöfallande fönster gjorde mig först glad, ändå tills jag insåg det faktum att det var mina små converse som stod i farmors tambur, inte mina mirakel skor gjorda av mörkgrönt mocka. Jag hann knappt ut från Kristinagatan innan jag kände hur den vita massan på marken hade förvandlats till en blöt sörja som nu sipprade in i mina skor. Så nu har jag bestämt mig för att bo i mina mörkgröna mirakel skor ända till jag ser en tussilago.
Just nu är mitt liv ganska händelselöst, men jag ser fram emot helgen. I morgon ska jag in och julhandla och gå på bio med Anna. Hör du inte hur mysigt det låter? Och med mina mörkgröna mirakel skor på fötterna kommer jag inte ens frysa! Det kommer bli en toppen dag, jag vet det. Sedan på lördag ska jag åka in och fika med Emma, vi ska även hitta en ny buggklänning till henne. Sedan på kvällen står schemat öppet för idéer, men jag antar att jag skulle må bra av en ensam kväll. Idag har jag gjort klart 2 stycken inlämnings uppgifter, jag är stolt att jag hunnit med så mycket skoljobb på en och samma dag. Så nu är jag värd lite sömn.
Ciao

En väldigt vanlig dag blandat med tankeställare om vardagen

Dagen efter en fartfylld och trång globen helg ger en baksmälla av ömma händer och en väldig längtan till sängen- men också peppning. Jag blir så otroligt peppad av att se alla de stora ridstjärnorna hoppa, se ponnyerna, men det bästa av allt var ju helt klart att se Wille. Dock hörde han mig inte när jag skrek under bangången, men vad begär man av en man under djup koncentration?

Idag spratt jag först runt i Tunbos gula korridorer i mina välkända trikåer och håret i en bollform mitt på huvudet. Men vem bryr sig om vad som händer mig i skolan? Dagens stora händelse utspelade sig i Hässelby gårds ridhus. Jag red för första gången på en vecka igen och jag var eld och lågor när jag struttade ner till stallet. Båda mina djur skötte sig över förväntan efter en vilodag, Bella fick massera högersidan och Zanne kämpade på med att försöka göra en så kallad galoppsax- så ja, jag blev även inspirerad av dressyren i år. Däremot kan inte påstå att min sax blev särskilt bra, men vi lyckades få godkänt under förutsättningarna. Där efter hjälpte jag min kära mor att rida den 8åriga tysken. Jag vill understryka att det är en häst. Jag fick en liten tankeställare då om faktiskt hur svårt det är att bara sätta sig upp på en häst man inte rider så ofta och göra det på pricken perfekt. Människor är vanedjur- jag går stålt längst fram med flaggan i topp, ingen slår mig och mina vanor.

Alla dagar har ett krisläge. Mitt kom när min dator och mitt Internet kom i oförklarlig konflikt. Tanken slog mig då- är vi verkligen så beroende av Internet och media? Jag skulle vilja bli jätte rik en dag och kunna genomföra en undersökning av det ämnet. Någonting i stil med att sätta en människa i ett hus i skogen och den ska klara sig utan media i ett år. Det enda som sätter en tråkighets faktor på mitt projekt är att jag tror faktiskt inte att det är så svårt att klara sig utan medier när det väl kommer till kritan, det är nog mest jag.

Nu väntar min säng på mig med öppna armar och jag tackar aldrig nej till en kram.

Take care

P.S. jag måste erkänna att jag saknar snön