Ett desperat rop från en bortskämd

250 inlägg. Halva vägen till 500 är kirrat. Vägen till 1000 ser fortfarande lång och farlig ut.

Ibland önskar jag att hästar kunde prata. Att dom kunde förklara vad dom ville och vad dom tyckte. Säga vart det gjorde ont, vad dom hade gjort och ge oss en komplimang någon gång ibland för all tid vi lägger ner på dessa djur. Som när Zanne stannar ut sig- då kunde hon bara förklara för mig innan att hon va en mens kärring så att jag slapp starta och stanna ut mig eller kanske till och med hade avstått från att köpa surisen. Men just nu önskar jag mest av allt att "bläsen" kunde prata. Dels så skulle han bara skrika så fort någon bara nämnde att han skulle åka ifrån mig. Sedan skulle jag få honom att övertala Mr världens bästa tränare och människa att jag och "bläsen" var menade att leva tillsammans. Eller i alla fall tävla ihop ett tag. Sen kunde han sluta prata igen. Jag låter bortskämd när jag säger att jag hatar när jag inte får vad jag vill ha. Antagligen är jag så äckligt bortskämd också utan att jag själv förstått det sorgligt nog. Men jag hakar på saker, och då måste jag helt enkelt bara ha dom. Nu har jag hakat på "bläsen". Tyvärr är det mer eller mindre en omöjlighet och det är bara i drömmarnas land han kan bli min. Jag står pengalös och ingen sponsor hör mitt rop på hjälp. To bad. Jag ska åka till Thailand och glömma hela romansen, bara hoppas på att han är borta när jag kommer tillbaka och återgå till mitt liv. Det är sorgligt, riktigt sorgligt att inte få vad jag vill ha. Det skär i hjärtat, han är smiden och gjord för mig.

Slut på julaftons timma

Alla som inte gillar julafton borde verkligen slänga sig hårt i en vägg. Jag håller med, jag hatar alla förberedelser och stressen och alla pengar som man känner bara går förlorade och försvinner i tomma intet. Men värmen man känner när någon man älskar öppnar ett paket som jag köpt, som jag kommit på och som jag slagit in och sedan ler med hela ansiktet. Den värmen är obeskrivlig, nästan så varmt att det bränns. Men nu är julaftons timma slut.Det blev en lyckad dag med många paket, allt som allt fick jag;

• Massa Choklad
• Massa pengar
• Baloubet Proclassic skydd till storhästarna :)
• Veredus young jump till storhästarna :)
• Nytt objektiv till kameran (70-300!)
• Stativ till kameran
• blixt till kameran
• Skullcandy hörlurar, fast ska byta dom
• Raggsockor
• 2 t-shirtar
• 1 världens snyggaste kofta
• 1 treadstone träns, älska!
• 5 böcker
• 2 tomas sabo berlocker
• tomas sabo armbands puts
• doft ljus
• foto ram
• galgar
• trosor
• strumpor
• sidor till min älskade mulberry kalender

TACK ALLA

KÄRLEK

Julklappsrim på fel ställe

Huvudet värker, halsen smärtan stärker. Inga rim är klara, snälla döda mig bara? Ingen i familjen kan hålla sams, allt som hörs är tjaffs och trams. Mitt i allt familjeskrik, hörs "hästen har fått kolik". Men hon var inte kolikens offer stor och tjock, kanske bara en allergisk chock? Julafton närmar sig, en mysig natt för både dig o mig. En tid att följa fredens stig, men i mitt hus råder bara krig. Far försöker med arga rop, snälla jag vill bara gräva ner mig i en grop. Mor olyckligt gnäller, hundarna ihåligt skäller. Nu undrar man vart ska denna jul hamna, men jag vet att snart kommer vi alla varandra famna. Snart ska jag min sjuka ponny titta till, att hon ska vara frisk är allt jag vill. Det är på oss alla brukar kolla, utan henne är jag en nolla. Men det var ju till klapparna jag skulle rimma, så jag borde sluta sitta här och stimma. Tack o hej, från en ganska olycklig tjej.

Han förändrades, men förstörde det gjorde vi båda

Människor växer. Människor mognar. Människor går skilda vägar. Jag har en kompis, eller hade. Jag vet inte vilken tempus han är längre. Han är bäst. Han har varit min klippa så länge. Alla garv, alla kramar, alla stunder han funnits för mig. Jag vill inte ens tänka tanken att dom kan vara slut. Han förändrades, men förstörde det gjorde vi båda. Han var den killen som stack ut, som var det lilla extra och som förstod mig. Jag saknar honom. Jag saknar den enda människan på min ruttna skola som inte var dum i huvudet. Tyvärr blir man som man umgås antar jag, och han blev som dom. Framtiden efter nian har alltid varit ett suddigt kapitel i vår vänskap men jag trodde aldrig att framtiden efter halva nian skulle vara något annat än kristall klar. Jag ångrar alla gånger jag tvivlat på honom och jag ångrar alla gånger jag gjort fel. Kanske var det mitt fel att han förändrades. Kanske var det jag som inte fanns där för honom som han alltid funnits för mig. Jag vill bara ha tillbaka allting som det var, när han och jag hade roligt. När vi inte bråkade och alltid litade på varandra. Den här vänskapen har varit så mycket starkare än jag förstått innan. Men nu är allt så självklart. Det senaste halvåret och den senaste terminen har jag varit ensam, ledsen och sårbar. Nu går det upp för mig vad jag har saknat, nu förstår jag vad det är som ska vara i det där tomma rummet inom mig. Men nu är det för sent att se allting klart, i verkligheten spelar det ingen roll att vara efterklok. Jag saknar min klippa, jag saknar min bästa vän.

Vi kan inte påverka mycket men mycket kan påverka oss

När man inte har något annat än sig själv och ett tomt hus, är det då man ska blogga om sina innersta tankar?
Jag tror inte att vi ska hoppas. Vi borde bara radera det ordet ur ordlistan, det finns inte längre. Jag ser livet som en middagsvärdinna. Hon bestämmer allt vad som ska hända, eller i alla fall utgångsläget. Hon bestämmer vilka som kommer och vad man ska äta och allt annat som man kan bestämma innan en middag. Likadant bestämmer livet hur allt kommer bli för mig. Det är ingen ide att hoppas på kärlek för har livet bestämt något annat just för ikväll så kommer det inte hända. Om jag hoppas på ett lyckligt liv har livet satt upp olycka och elände på menyn. Ju mer man hoppas ju mer besviken blir man när livet planerat något annat. Så varför låter vi inte bara allt komma till oss? Vi måste sluta vara flugorna som frivilligt fastnar i nätet och börja låta allting hända. Vi är hålls fast under vattnet av livets hand. Det är hon som bestämmer, vi gör bara oss själva en otjänst genom att lägga oss i. Vi kan inte påverka mycket men mycket kan påverka oss.
Det var bara en tanke..

Jag älskar livets spel

Alla glada miner, alla ledsna miner, alla papper och kuvert som virvlar fast ändå så livshotande fasthållna och alla hemliga miner fastän alla helst innerst inne bara vill skrika ut papprets innehåll. Det är betygen jag pratar om såklart! Tänk att några bokstavskombinationer kan orsaka så många minst sagt blandade känslor? Lärarna har mer makt över vårat känsloliv än vad vi tror när det nalkas termin slut. Lärarna gjorde mitt känsloliv till ett lyckligt liv. Med mina 8 mvg och 9 vg i högsta hugg gick jag stolt hem och skröt. Det känns så skönt att verkligen få på papper- jag är bra. Det är som att vinna en tävling och se mitt namn överst på resultatlistan. Samma känsla var det idag när jag räknade ut mina poäng. Jullovet kom väl behövligt och mina sista krafter gick åt idag när jag tittade på en gammal tunboshow i bildsalen, åt lite äcklig gröt och lyssnade på några vackra röster som sjöng och sista andetaget tog slut när jag ville kyssa rektorn Ewas fötter för att hennes tal inte tog mer än ett ögonblick. Det känns som att jag lärt mig spela livets spel. Ibland måste spelet få vinna för att få självförtroende. Men vinsten kommer alltid tillbaka till mig, jag kommer alltid att segra över spelet. Jag älskar livets spel- speciellt nu när jag lärt mig spela. Betyg är bra, jag är bra, jullov är bra, allt är så väldigt bra! Och jag tar alla bonus poäng på betygs-banan.

Sluta vara så satans pryda- vi är i ett omklädningsrum!

obs bilden föreställer inte mig

Som vanligt tänker jag skriva om något som hänt mig och som jag stör mig på. Bara för att nämna det innan jag kommer in på huvudämnet har jag råkat slajza av halva min pekfingernagel på vänstra handen när jag skulle raka mina bleka ben så det stramar och gör bajs ont varje gång jag använder handen för att skriva. Ont ont, aj aj, stackars stackars!
Men huvudämnet som sagt, saken jag stört mig på hela dagen sen den hände. Det var inte mer än en kommentar, och den var kanske inte ens så farlig men den satte igång tankarna hos mig. Kommentaren löd: "men du kan ju bara ta av dig BHn och sen bara stå och prata som att inget hade hänt- snälla skyl dig!". Det här hände i omklädningsrummet vilket du kanske listat ut. Grejen är den att ja, jag skäms inte över min kropp och jag kan visa mina bröst utan att skämmas. Men jag springer inte direkt runt naken helt random o sjunger? Seriöst, jag trodde att vi var så mogna att vi kunde visa en smula hud i omklädningsrummet utan att alla börjar grina, klaga och skrika? Jag trodde att vi alla var likadana och att det inte var helt omöjligt att överleva en smygtitt av mina bröst? Är dom så hemska? Nej det kan jag själv intyga på att dom inte är så sluta grina och kom in i matchen! Omklädningsrummet är inte världens underbaraste plats för att vi är obekväma och alla känner sig inte helt okej med att visa så mycket av sig. Men måste vi då hacka ner på dom som är nöjda över sin kropp och inte är så satans pryda att en bröstvårta kommer skapa mardrömmar? För jag är inte det och jag visar så mycket hud jag vill i ett rum där det är meningen att man ska klä av sig!

Jag tar hem diskussions vinsten varje gång

Idag var jag oslagbar. Jag var så jävla grym. Oövervinnerlig! Tänk att SO kan få mig att känna mig så stark? Jag slet av mig mitt täcke av ledsna känslor för en stund idag och bara sopade banan med mina motståndare. Jag älskar att diskutera. Ordet rinner ur mig och mina argument är starkare än alla världens krafter. Det är som att orden, meningarna och åsikterna som formas av mina vintertorra läppar bilder en orkan som tystar ner och förlöjligar motståndarens redan veka argument. Jag är oövervinnerlig. Att ge sig in i en diskussion mot mig är modigt och med livet och självförtroendet som insats. SO är min grej och när jag gör min grej är jag starkare än vad någonsin skådat eller trodde var sant.
Så nästa gång du tänker diskutera med mig- kom förbered och med ett nytt liv som insats. För jag tar hem vinsten varje gång.

Snön påminner mig om mitt eget mörker

Över en natt blev Sverige nerbäddat under moder naturs vita täcke. Alla människor som varit gråa, nere och sura blev glada, rosiga och fulla med livsglädje efter endast en snabb titt ut genom fönstret med sömndruckna ögon. Jag blev inte det minsta gladare och livsglädjen skönk om den måste röra sig åt något håll på mätaren. Det är bara snö? Det är bara kallt vatten i fastare form? Människors liv är så livlösa och grå, ändlösa minuter och sekunder- bara ett långt lidande. Det måste ju vara så- för om lite vitt blött fluffigt grejs på marken kan göra så många människor gladare så måste det vanliga livet vara helt förjävligt hemskt urtråkigt och meningslöst. Jag känner att min blogg har hamnat på den svarta sidan, den sidan där ingen vill vara. Precis som idag i skolan ligger jag under snön, under täcket. Jag är fasthållen där av en okänd kraft och den är så mycket starkare än min egen styrka att hur mycket jag än letar efter mer, tränar eller sparar min kraft så räcker det inte. Jag är fast under täcket, under snön, fast på andra sidan. Jag tror det är därför jag hatar snön- den påminner mig om känslan att vara nedtryckt och fast, den påminner mig om känslan jag känner varje dag, varje timme, varje minut. Snön bara påminner mig om mitt eget mörker.

Jag vill bara ha ett slut

Det ihållande ljudet när maskinen skvallrar om att hjärtat stannat. Eller minen på personen som försökt med hjärt- och lungrädddning vänder sig om med hängande mungipor som skvallrar om att hjärtat slutat slå. Eller helt enkelt bara den bleka huden som skvallrar om att hjärtat numera är ur funktion. Jag önskar att personen som ligger där kopplad till maskinen är jag, jag önskar att personen som tar emot räddningen är jag och jag önskar att personen med den bleka huden är jag. Jag önskar att jag var död. Slut på allt. Slut på den här olyckan. Slut på suffer in silence. Slut bara. Jag är så olycklig att min själ skriker så högt att jag inte hör något annat. Jag har allt egentligen men inget duger. Är jag för lycklig? Ingen förstår, ingen att prata med, ingen att gråta hos. Jag har ingen, men ändå allt. Jag vill i alla fall inte mer nu. Jag vill bara ha ett slut.

Mönster

Du och jag är ett mönster. Slutar du så spelar det ingen roll om jag fortsätter för mönstret är inte fullbordat utan dig. Vi behöver varandra, alltid. Du gör mig stark, hel och fullbordat. Full av liv och vilja. Jag vet inte hur viktig jag är i ditt mönster men i mitt är du huvudsträcket. Utan dig skulle allt vara meningslöst och ofullbordat. Om jag suddar ut huvudsträcket, suddar ut dig, så måste jag rita dit det igen. Det är svårt att få det likadant och lika fint som innan men att du finns där och att jag har möjligheten att göra det nästan lika fint igen är allt som räknas. Du är allt som räknas för mig.

Sig själv och sitt sönderstyckade liv

Jag famlar i mörker. Det är som att någon släckt lampan och förvandlat hela min insida till sten. Det är som en stor klump i magen, i bröstet och i hjärtat framför allt. Det är som dom säger; A big fat empty. Jag kan inte känna vad det är, jag kan inte förklara känslan så det måste vara tomt eller sten. Jag famlar med armarna framför mig, fäktas med dom för att hitta trygghet eller lysknappen i det här mörkret. Jag hittar ingen trygghet, det är bara kallt. Jag famlar vidare och när jag hittar lyset önskar jag att jag aldrig tänt. Det jag ser i det som jag trodde var det räddande ljuset är mitt liv. Mitt liv är blodigt och sönder styckat av en man. Han står där och hugger och hugger, sinneslöst och hejdlöst. Det är för sent. Allt är förstört och inget av det som ligger i dom blodiga massorna på golvet är värt att försöka limma ihop. "Varför är du så nere? - Jag är arg på mig själv, för att jag bara förstör allt jag älskar. - Man kan inte ändra det som varit, man kan bara ändra framtiden." Vad gör man då när det inte finns någon framtid? Morgonen började med en ljus och lycklig framtid. Nu står jag här och ser det röda lysa, ser det förstörda och det jag trodde aldrig skulle hända. När den enda människan som verkligen ärligt älskar en vänder och går, vad har man då kvar?
Sig själv och sitt sönderstyckade liv. Det enda jag kan göra för att svälja tårarna är städa upp resterna av mitt en gång lyckliga liv.

Det ska vara en man och ingen pojke

Boys, boys boys. Det var Lady GaGas ord. Mina ord skulle jag mer uttrycka som; Bajs, bajs, bajs! Jag gillar det andra könet, i do. Jag menar, vad annars skulle jag leva för om det inte var känslan av tyngden av en man on top eller rysningarna längs ryggraden när mina sinnen uppfattar en mans mjuka läppar? Dom säger "med regn kommer solsken"- när det gäller det motsatta könet vill jag ändra det ordspråket lite. "Med solsken kommer regn" är mer passande när vi kommer till pojkarnas onda sidor. Jag kan inte låta bli att undra; är deras obotliga dumhet ett naturligt beteende eller gör dom det med flit? Jag vill intala mig själv att det är ett naturligt sätt att uppföra sig för dom och att dom inte kan hjälpa det men det faktum att dom kan vara underbara gör min teori tvivelaktig. Men jag kan inte dra alla av det motsatta könet över en kant- dom jag riktar mina hårda ord till är pojkarna. Dom unga, oerfarna mupparna. Jag är så trött på att leda och undervisa dom som enligt teorin ska vara dom starka och vägledande. Kan det vara så enkelt att jag helt enkelt slutar med ungdomlig kärlek? Att jag överger dom själviska och alldeles för kaxiga idioterna som just fått fjun på snoppen till mina andra ungdomliga kvinnliga kollegor? Jag förklarar mig här med som Man-älskare och jag lämnar pojkvaskerna för gott. Ska jag ha en man, så ska det vara en man och ingen pojke.

Bara ligga här

Jag vet inte vad som har hänt. Jag var glad, stark och positiv. Sen gick jag in i ett rum och en snäll dam tog en spruta i min arm. Efter det har någon annan ägt min kropp. En svag, negativ och dålig person. Hon måste sprutat in svininfluensa, svaghet, negativism och tårar. Ut drog hon med sig all min friskhet, all min styrka, all min glädje och allt bra med mig. Som jag red igår kväll var riktigt jävla dåligt. Jag rider inte så. Nu har allt försvunnit till tävlingarna Greva Gården nästa helg, jag är inte taggad för 5 öre. Jag vill ligga i min säng och stanna där för eviga tider. Aldrig gå upp. Aldrig rida. Aldrig äta. Bara ligga här. Det är allt jag duger till.

Jag längtar, jag saknar inte

Idag kom jag på en sak som gjorde mig glad och besviken på samma gång. Längtar och Saknar är inte synonymer. När man saknar något är det en vana, eller något man gjort förut. När man längtar så är det när man ska uppleva det där nya. "Jag saknar dig", jag har träffat dig förr och jag vill ha tillbaka dig och det vi hade då. "Jag längtar efter dig" jag vill träffa dig, jag vill uppleva saker med dig. Det ena är dåtid och det andra är framtid. Idag när jag fick upp till huset under månens sken med frosten glittrande omkring mig kom jag på att jag saknar inte julen, jag längtar efter julen. I år kommer inte julen bli som vanligt, det kommer bli en liten jul. Det blir en halv kalkon i år och mindre julklappar under granen. Men jag längtar efter det nya, jag längtar efter julen! Jag har fått 2009es julkänsla, men det är inte samma känsla som förra året. Hade det varit det hade jag saknat julen- nu längtar jag.

Mitt liv, min resa, mitt flygplan

Jag känner mig stark! Riktigt stark. Jag är bra. Riktigt bra. Jag har blivit ass kicking på att rida. Min krönika till skolan är rak, bra och jävligt provocerande och lagom överdriven- precis som det ska vara. Jag har världens underbaraste väninnor som står bakom min rygg i alla lägen och aldrig sviker mig. Dom är bäst. Jag ser fram emot gymnasiet och dom 3 åren på JENSEN så mycket att jag räknar nästan dagarna. It maybe raining outside but in my heart its sunshine. Jag är glad, stark och klockren. Jag ser ingen anledning varför inte alla bara vill vara mig! Det är mitt liv, det är min resa, det är mitt flygplan. Jag bestämmer. Säg vad ni vill, gör vad ni vill- jag kommer inte vika ner mig och gå med svansen mellan benen. Framtiden är ljus för min del, är den det för dig? Nu fick du tänka. Ni kan säga vad ni vill, i will still stand my ground!
Mitt i alltihop- Sprid kärlek

En ändring

Ibland kanske det enda som behövs är en ändring. Det kanske inte håller på länge, men mungiporna får en ny start. De får en chans att mjuka upp gångjärnen och börja böjas uppåt igen. Ändringen behöver inte vara stor men vi behöver den för att börja om på nytt. Ändringen kan vara lite U2 på spotify för en omväxling och dra sängen tvärs över rummet och städa bort heltäckningsmattan av kläder. Det är mörkt, det är kallt, det är tråkigt just nu. Vi måste acceptera det och göra det bästa av situationen. Alla blir sura och griniga och deprimerade och beter sig som äckliga gnällspikar. Istället för att sjunka längre ner i det stökiga och tråkiga måste man städa bort skiten och börja om. Det gjorde jag idag. Alla hemska minnen och alla dödande känslor jag gått in med i det stökiga rummet är nu glömda. Dom försvann ut med smutstvätten och dammråttorna som nu ruvar i dammsugarpåsen. Jag har börjat på en ny sida och nu ska jag se till att den inte blir nerkladdad med skit. Den här ska vara honest, successful and ass kicking på ren engelska.
In the name of love, its a beautiful day, peace on earth. Jag går i U2's namn!

Bakom masken gömmer sig hemskheter

Jag vill intala mig att allt är faktiskt ganska bra. Vinden har vänt, Gud håller sin hand på min axel, allt kommer att lösa sig. Men inom mig råder en strid. Det är hjärnan, hjärtat och viljan som hänger dom stora krigsherrarna hack o häl och håller på att starta ett Första Emma Krig. Det är nu allting löser sig ju, det ser ljust ut. Det finns hopp om en överlevnad för min del i Kolbäck, trots allt. Och det finns hopp om en framtid för mig inom hästsporten, trots allt. Det finns hopp helt enkelt, trots allt. Men tankarna vandrar iväg. Tillbaka hem... Till den förort där jag gick och sparkade höstlöv i färgglada overaller på hösten och där jag cyklade på gatan i söta linnen om somrarna. Var det inte egentligen där jag skulle växt upp? Var det i den parken med trapporna och fyllebänken jag skulle gått och funderat i nu? Var det där jag skulle haft min första fylla och min första kyss i regnet? Jag kan inte låta bli att splittras. Vart vill jag? Vart hör jag hemma? Jag vill ha bort dom här tankarna, jag klarar inte av dom just nu. Jag måste fokusera på att intala mig att allt är bra- jag har inte tid att kämpa mot tankarna att allting är förjävligt. Jag har som en mask på mig, en mask som jag varje morgon intalar att allting är bra. Men det som gömmer sig under masken går inte att intala något, där finns sanningen. Där finns hemskheterna.

Tvinga mig inte, jag är för bra för det

Efter ett ganska dåligt avsnitt Greys Anatomy, 3 st alldeles för stora koppar grönt te och en dusch senare sitter jag här med ett tomt huvud. Imorgon ska jag skriva en krönika i skolan... Jag ska sätta mig med papper och penna framför mig och tvingas skriva ner något fyndigt. Hur kan dom göra så? Jag är en konstnär, en artist i ordens värld- men en konstnär kan inte tvinga fram sin begåvning! Det kommer bara av sig själv! Men jag har pressat mig själv till knivens egg så nu har jag i alla fall 2 olika ämnen att skriva om, det gäller bara att välja rätt. Jämställdheten som inte funkar eller hatet till midsommar? Det är ett för svårt val, jag är för fyndig som kommer på så bra grejer. Jag är för bra för det här, jag måste få go with the flow och bara skriva ner när jag kommer på något. Det är så min talang funkar. Jag är bäst men ingen kan tvinga fram det- det bara kommer som ett sjätte sinne.
Åh herre gud jag måste sluta skriva blogg efter jag druckit mitt kvälls te. Jag är så kaxig så snart kopplar tangent bordet ur sig så jag inte kan skryta mer.. jag måste bara få avsluta med; Fy fan va bra jag är!

Jag är svag, svagare, svagast

Idag fick jag smaka på att kroppen inte är gjord av järn, sten, stål och dessutom kromat med guld så att det ska hålla i all evigheters evighet. Det räckte med att smacka in handleden i pannbenet på den gråa ponnyn så visade sig en stor vacker knöl med vacker blå färg. Att jag är svag och klen är ingen nyhet, men att jag kan skada mig när jag slår till något som inte ens slår tillbaka säger ganska mycket om min svaghet. Andra spelar rugby, hockey och andra mördar sporter. Jag behöver bara smälla till lite in i något hårt så går allting sönder. Jag vet inte vad som gömmer sig under den där söta knölen, men det kommer jag få veta tids nog. Men en sak är säkert och det är att de knakande som hörs varje gång jag rör handen och det faktum att den snart inte går att röra gör mig inte mindre orolig. Jag är svag, svagare, svagast.
Is, va fan, jag behöver is!

Det beror ju på hur man väljer

När vi inte vet vart livet kommer att ta oss kanske det är bäst att stå still? När vi kommit till en sådant vägskäl att vi inte längre vet den rätta vägen kanske vi borde stanna. Bara sätta oss vid vägkanten och invänta bättre tider eller ett råd. Jag står där, eller sitter där. Beror på hur man väljer att göra. Jag vet inte vart jag ska gå längre och jag har kommit fram till att jag kan inte sitta där i vägkanten heller. Jag flyr istället. Varje chans jag får så vänder jag på klacken och lägger benen på ryggen och flyr dit jag vill vara. Och vet att jag alltid kommer vilja vara. Jag vet att därifrån kommer jag aldrig behöva välja väg, det finns bara en. Eller ingen. Det beror på hur man väljer att säga det. Imorgon kommer jag vilja fly för imorgon tvingas jag tillbaka till vägskälet. Det känns som att livet vill att jag ska stå där och se på horisonten dit de båda vägarna leder. Det känns som att livet vill att jag ska ha beslutsångest och mörka tankar om livet och allt jag gör. Så fly eller plågas. Det beror ju på hur man väljer att välja.

Jag älskar hästar, punkt

Jag lever i min egen värld. När jag kommer in genom den svarta dörren, lager på lager av kläder och mössan nerdragen över ögonbrynen, och hör deras sköna hälsningar så känner jag mig hemma. Trots regnet, kylan och depressionen så blir jag lycklig, alla bekymmer är bortblåsta. Dom 4 benta vännerna accepterar och respekterar mig. Dom har alltid en öppen famn för mig och mina bekymmer. Stora, varma och trygga. Jag har varit i min egen värld hela den här helgen. Jag har inte tänkt på några idioter eller platser där jag inte vill vara. Jag har fokuserat på mina 4 benta vänner och allt som där hör till. Men imorgon väntar verkligheten. Min mardröm. Ångest. Jag vill inte, jag vill stanna i min värld med dom håriga mysiga halsarna som alltid finns som tröst och aldrig gör något som sårar. Vem kom på måsten? Jag vill inte ha några.. ta mig bort!
jag älskar hästar, punkt.

Enda gången man får slå någon är för någon

I svåra och mörka stunder är det skönt att ha en hand på axeln. En hand som ligger där, stadigt. Den säger att den ställer upp, när som helst. Det är bara att säga till. Jag har en hand. Genom den här mörka tiden kommer jag att klara mig för jag vet att jag har min hand. Den ligger på min axel, den håller mitt huvud högt när jag inte själv orkar. Jag vet inte om jag kommer använda handen till något mer än det, men jag vet att det är den som får mig att överleva. Det skulle aldrig funka utan den. Stödet och värmen ifrån den. Dom tröstande orden och den varma famnen. Bara för mig, så att jag ska må bra. Ta vara på dina händer, en dag måste du rädda en vän genom en mörk tid.
Enda gången man får slå någon är för någon- man värderar

Hur patetiska kan människor bli?

Jag bryr mig inte längre. Jag har gett upp. Jag blickar framåt, räknar dagarna. Bort. Jag vill bort. JENSEN är målet. Stad är inte bestämt. Det återstår att se. Men jag ska bort, långt bort. Här finns ingen framtid. Det finns inget hopp i den här hålan. Jag är tom, allt mitt hopp försvann ner i Kolbäcks svarta hål. Hur patetiska kan människor bli?

all kraft är borta, dom tog den. jag kan inte ens skriva längre..

Ska Simba återvända till lejonklippan?

Är det så att alla har en plats i livet där man bara hör hemma? Som fisken i vattnet och som handen i handsken. Det finns inga tvivel, allt är bara så rätt. Om det är så, vad fan gör jag här? Varför lämnade jag villan och dom långa slappa helg dagarna utan måsten? Jag är nog innerst inne inte den ridtjej jag låtsas vara. Jag hör hemma i storstadens och texternas värld. Skriva, skapa och uppleva. Men det kanske inte är meningen att man ska vara där man hör hemma. Men jag har funderat mycket på det här. Visualiserat mig själv i den vackra, öppna ljusa lägenheten och bara sitta och blogga. Bara blogga. Leva i min blogg och i mina texter. Satsa på karriären där. För vad har jag att hämta i ridsporten? Jag råkar vara bra nu, jag har haft tur med ekonomiska lösningar på hästar etc. Men nu då? Det är övergångsperiod. Storhäst? Ponny? Både och? Ingenting alls? Stockholm lockar mig tillbaka för första gången. Det känns som att Simba måste återvända till lejonklippan. Eller borde han inse hur bra han har det med Timon och Pumba i djungeln? Att det är dumt att röra upp saker och att försöka börja om inte alltid är en lösning. Men tänk om det är lösningen? Alla dessa frågor. Timon och Pumba, tell me what to do.

Men det är inte synd om mig

När jag var liten så brukade jag sätta på stora takduschen, sätta mig där under, liten, naken och ihop kurad till en liten boll. Jag brukade låtsas att jag var världens ensamaste. Ett litet barn i Amazonas regnskog, ensam. Utlämnad och helt ensam. Idag satt jag där igen. 10 år senare, men idag låtsades jag ingenting. Idag var allt äkta förutom att det inte var någon regnskog. Jag är utlämnad, sårbar. jag står med mitt hjärta i handen och från alla håll kastar folk knivar. De flesta träffar hjärtat. Nästan alla. Men bara en kan ha sönder hjärtat. Nu är det trasigt. Som man bäddar får man ligga och jag ligger oskönt. Kommer jag någonsin ligga skönt igen? Det är bara jag som kan limma ihop bitarna, limma ihop det som är trasigt. Men jag har förstört bitarna som fanns kvar. Nu står jag på noll, om jag ens har så mycket. Knivarna kommer, dom slutar inte. Ett andetag och sen in med huvudet. Jag måste ta alla krafter jag har, även om det bara är reservlagret som finns kvar. Jag måste vara stark, i alla fall låtsas vara det. Eftersom allting är nere på noll så spelar ingenting någon roll.
Men det är inte synd om mig

Kanin eller ej!

Att vara rak. Stå bredbent och bara ta emot. Men inte flytta på sig. Stå för vad man gör. Allting som görs av mig är gjort av mig. Det är bara att ta emot och ta det med ett garv. Vi måste lära oss att älska oss själva och allt vi gör. Vi måste kunna garva åt oss själva precis som vi skrattar åt andra. Livet är en fest och alla är bjudna. Gå rak i ryggen vad man än åstadkommer! Älska och garva åt sig själv- kanin eller ej.
Jag ska lätt satsa på en karriär som kanin!

Och mitt i allting ska man räcka till

Det rasar nu. Allting faller ihop. Hur ska jag hinna? Hur ska jag orka? Hästarna trampar och står oskyldiga och blir utsatta. Prov, prov, prov och mer prov. Dom tar inte slut och bombar mitt huvud. Gymnasiet, det måste bli rätt. Jag vill ha det klart. Bara veta. Ansvaret, hästarna, skolan, tiden, kompisarna! Hur hinner folk? Tiden försvinner framför mina ögon, minuterna tickar utan att jag blir varnad. Kvällar blir nätter, nätter blir dagar. Tröttheten har ätit upp mig levande och nu är jag död. Kraften är slut, ångan är släkt och borta. Tåget har stannat. Jag har stannat. Allt som fanns kvar var tårar. Dom kom som en fors. Det fanns inget stop, ändlösa tårar. Alla hållen drar. Stressen stiger som värmen i en bastu. Jag är så stressad, jag är så trött. Jag vill hinna med allt, göra allt, vara allt. Vara en stjärna i allas ögon. Men jag måste inse, ingen är en hjälte, ingen är övernaturlig. Inte ens jag, hur mycket jag än försöker så är jag bara mänsklig. Skolan, hästarna, kompisarna, ansvaret. Allting drar och tär.
Och mitt i allting så ska man räcka till..

Detaljer är till för att iakttas

Om vi kollar omkring oss så finns det så mycket detaljer som vi varje sekund missar. Vi lever i sådan snabb takt så att vi sällan hinner stanna upp och bara iaktta. Idag i skolan till exempel. När jag skulle ta mina böcker och spatsera iväg mot en alldeles för lång matte lektion så tog jag en minut och bara tittade på mina jämnåriga huliganer som virvlade runt i skåphallen. Just i det ögonblicket kommer en för övrigt väldigt snygg pojke och drar ner en annan busig pojkes mjukisbyxor. Den busiga pojken står i någon 100 dels sekund innan han liksom hinner reagera på att han har sina byxor vid anklarna och står där i tröja och kalsonger. Jag skrattade mig verkligen lycklig. Eller som senare på kvällen när jag satt och red gråa häst så började låten Lost Children med Michael Jackson att spelas i öronen på mig. När Michael och hela barnkören klämde i på "this is for all the lost children.." så rös jag. Det var så mäktigt. Det här var bara 2 små detaljer som hände i mitt liv idag. Men jag försöker ta vara på dom alla. Jag kommer med säkerhet inte ihåg alla men jag vet hur mycket dom påverkar mig. Dom kan få mina ledsna mungipor att skratta och mitt leende att slockna. Men för mig är dom viktiga. Jag tror att vi måste leva långsammare, få tid att iaktta och uppskatta det som händer runt omkring oss.

Stora glasögon, Afrika eller sportfåne? Gymnasiet påminner oss om vilka vi verkligen är

Gymnasieval. Jag är i det, under det, runt det. Jag kommer inte undan. Dom bombar nu. Kunskap? Fria? Jensen? Kopparlunden? Ska jag stoppa näsan i dom höga betygen och pluggandets värld och välja kunskap? Nej. Jag tror faktiskt inte det. Det är inte mig, jag vill inte hamna där nere. Jag hör inte hemma i stressens lokaler. Trots att stressens lokaler var dom vackraste mest underbara trivsamma lokaler jag någonsin besökt (förutom studio REX under praoveckan men det räknas inte hit, nu snackar vi skolor). Men trots att det var nära på att Kunskap lockade mig in i sitt järn grep med sina underbara lokaler så är dom nedröstade. Tyvärr. Men nu återstår frågan- ska jag sätta på mig dom stora glasögon bågarna och klä mig som regnbågen själv, är det Kopparlunden som vore något för mig? Eller borde jag kanske satsa på att göra livet en gnutta lättare för dom fattiga i Afrika. Är det Fria och bistånd jag ska säga hej till? Eller borde jag helt enkelt välja JENSEN och ta mig för den sportfåne jag verkligen är? Gymnasiet påminner oss verkligen om vilka vi är. Det finns för många fördelar och för många nackdelar. Alla väger tungt och alla borde kastas bort. Hur ska man kunna välja? Ska man helt enkelt köra gammal hederlig "ole dole doff" eller ska man skriva ner en lista på för och nackdelar? Det ekar, jag blir galen. Jag vill bli liten igen, bara springa och gömma mig och sen låta mamma bestämma. Kan vi inte göra det nu också?

Slåss mot min fiende och tiden

Tröttheten är ett mysterium för mig. Om jag sover 12 timmar så är jag super seg och lever i en enda mosig röra i 2 dagar av trötthet. Sover jag 2 timmar så är det som att kroppen skriker efter vila, efter en lång skönt paus. Helt ärligt så om jag sover normal länge alltså cirka 7-8 timmar så är jag trött i alla fall! Mitt största hot och min största krigsfiende är min egen trötthet. Jag är på något sätt konstant trött. Idag har jag hjälpt en (snygg) vän i nöd och för det kommer jag få högkonsumera foundation för att dölja mina absurt stora påsar under ögonen. Alltid svaret på frågan "allt bra?" "- ja, men trött". Det är en rutin att svara så! För jag är alltid trött. Det är så mycket att tänka på hela tiden och varken tid eller pengar räcker till. Det känns som att jag måste vara vaken 20 timmar om dygnet för att hinna allt. Varför ska man sova så mycket? Tänk allt vi missar för att vi somnar! Vi ligger där med hjärnan i parkeringsläge och är lyckligt ovetande om allt kul som händer där ute i världen! Jag vill bara i driveläge hela tiden. Men varje morgon så blir jag påmind om att jag kört sönder motorn och att den vill vila.
Men jag vill inte vila, jag har dessutom verkligen inte tid att vila

Lär av superhjältarna- lev ett dubbelliv!

Alla lever vi nog någon sorts dubbelliv. Vi ändrar oss efter situation, inte ytligt utan alla har nog helt enkelt bara 2 personligheter. Inte så att man ska ändra hela sig bara för att man träffat en ny kille, eller beter sig annorlunda för att verka as cool. Det är inte det jag pratar. Men man lever 2 liv. Olika och det ena är på andra sidan skalan av liv. Se på våra stora superhjältar! Ena sekunden är dom vanliga människor och ibland så bryter dom sig loss och blir onaturliga och vilda ut i fingerspetsarna! Jag är en superhjälte. Jag tror att vi måste ha ett dubbelliv för att uppskatta det underbara med att leva. Vi behöver bryta oss loss och för en sekund leva ett annat liv. Jag tror inte att jag skulle orka genom vardagen om jag bara levde ett liv. Jag behöver andrummet att gå in och ta en paus i innan jag går ut och fullbordar livet. Jag tror att det är det som dubbelliv handlar om. Det handlar bara om ett litet rum där man kan andas och stanna kvar ett tag. Det handlar om att hantera rummet och inte öppna fler dörrar. Ett dubbelliv är hälsosamt, ett trippel eller fyrtal liv är inget annat än katastrof. Vi människor måste lära oss att kontrollera våra liv. Hitta gränsen och veta när det blivit för mycket.
Jag måste öva på det.

Svåraste människan med grejer på hyllan

Vi snöar in oss i våra problem och svåra stunder. Jag, framför allt, snöar in mig i mina svåra stunder. När jag vill ha något blir jag besatt. Jag vill och vill och vill. Jag spenderar minuter, timmar, dagar till att fundera på hur jag ska få det jag vill ha. Jag vrider och vänder upp och ner på mitt liv för att planera och passa in det nya jag vill ha. Men det blir sällan som jag vill. Jag får det sällan som jag vill. Idag kom jag på en sak. För idag valde jag att lägga en sak som jag ville ha på hyllan. Jag la det på den där hyllan i mitt huvud där allt ligger som man sakta men säkert måste förtränga eftersom det var en engångsgrej som aldrig kommer hända igen. Men det var som att så fort jag la den här grejen på hyllan så skrek den att den bara ville därifrån! Direkt så hände grejer i rätt färd riktning igen. Är det så att vi måste spela svåra? Att när vi vill ha något så ska vi låtsas och spela teater att vi har noll intresse? Att det på något sätt får Gud och folk i vår omgivning att ge oss det vi vill ha? Är det verkligen så enkelt? Jag ska bli den svåraste människan inom 10 mil om det är så landet ligger! Jag undrar hur många saker som kommer trilla ner från hyllan då?

Silver blir guld

En vän att lita på i stormiga tider. Du finns oftast där för mig. När vi har en stund så är det som att allt annat försvinner. Du fyller mina lungor. Du fyller hela mig! Din lukt, din existens, hela du! Vår relation är så enkel. Inga krav finns, inga frågor ställs. Vi bara finns där för varandra. Du får mig alltid så lugn, du gör dom dåliga dagarna till dom bästa igen! Jag har lärt mig älska, njuta och fullkomligt fyllas av dig! Jag behöver dig för att må bra, du är som en drog. Jag önskar att jag bara hade ett rum, dig och all tid i världen. Ingen annan behövs, med dig är allt bara så enkelt! Alla mänskliga problem försvinner och bara nuet existerar. Så vill jag ha det varje minut.
För mig är du inte Silver, du är Guld.

Mänskliga magneter

Magneter. Vi är mänskliga magneter. Gårdagen bjöd på hur det kan gå när plus och minus pol vänds mot varandra. När dom möts och bara dras till varandra av naturens lagar. Det är menat att vara så, det är så här det ska vara liksom. Ingen behövde tänka eller agera, det var logiskt och hände av sig själv. Dagens timmar visade konsekvenserna av vad som händer när plus pol vänds mot plus pol. Kropparna rörde sig i onaturliga vinklar och rörelser för att inte stöta ihop. Blinkar sökte svaren i golvet och undvek för allt i världen att möta en annan pupill. Att möta det där svarta hålet i hornhinnan som var vägen rätt in i hjärnan, vägen rätt in till svaren. Ingen ville titta dit. 1 dm avstånd var för mycket för att få polerna att vändas rätt. Alla avstånd var för stora, polerna skulle inte ändra sig hur mycket som än togs till. Som vanligt måste jag fråga mig varför? Vad kommer morgondagen att bjuda på? Vad kommer framtiden att bjuda på? Vad betydde det att polerna råkade peka rätt? Kommer dom någonsin göra det igen? Vågar jag försöka göra ett försök att vända dom rätt eller kommer det att stänga av dom helt? Av magnetisera dom?
Gör din tolkning, öppna mig och häll mig full med svar

Min favorit känsla är tillbaka

Livet är fyllt av överraskningar. Bakom varje hörn finns något nytt, en ny känsla, en ny händelse. Idag gick jag bakom, jag gick dit där överraskningarna lurar. Det var en ny känsla. Men när jag senare fick en stund att låta tankarna vandra iväg så kom jag på att det var ingen ny känsla, det var en återfödd känsla. Sommarens bilder från den vackra svenska skärgården blixtrade förbi ögonen. Mitt bland alla känslorna jag känner för dom 3 veckorna så hittade jag den här. Den kommer också ifrån när jag stod där på tunnelbaneperrongen och väskan var så tung att axelbenet knakade. När jag fick den varma kramen och sen lämnade den där vita t-shirten och dom där underbara mjukisbyxorna. Jag älskade allt. Känslan åter upplivades idag. Allting var detsamma. Till om med varelserna liknade varandra som knoll och todd. Känslan blev så lustig men jag blev ännu lyckligare. Min favorit känsla är tillbaka.

Jag vill sluta leva i rädsla

Rädslor, alla har dom. Vi är rädda för så mycket i vår vardag och jag tror att det förstör mycket för oss. Vissa vågar inte gå ut en lördag kväll för dom KAN bli våldtagna. Vissa vågar inte göra saker som att hoppa fallskärm och sånt för dom KAN ju dö. Många vågar sig inte ut på nya vatten för det KAN gå dåligt. Vi vet så lite om framtiden och ändå tror vi att vi kan förebygga den. Jag tror på ödet, ska det ske så kommer det att ske för det är skrivet i stjärnorna. Om det står skrivet att jag ska bli våldtagen och mördad så kommer jag bli det en vacker dag. Vart, när och hur kan vi aldrig veta och vi kan inte heller förebygga det. Förhindra ödet kan ingen. Så rädslorna förstör bara vår vardag. De tvingar oss att sluta göra saker vi vill, för det KAN hända något. Rädslor gör om människor vi älskar till människor vi bara vill slå gula o blå. Det är hemskt att en noja inne i någons huvud kan förstöra så mycket. Förhållanden, liv, självförtroenden och människor bryts samman och sönder av dom här rädslorna. En sak till som blir ologiskt är ju att om vi är rädda redan innan, vilken känsla är det då som skapas när det här verkligen händer? Är vi fortfarande rädda då?
Jag vill sluta leva i rädsla. Jag orkar och vill inte det.

Allt jag kan säga; HEJJA MIG!

Det är nu det händer. Hela mitt liv sen jag började inse att den här sporten var något värt att kanske satsa på så jag har slitit mitt skinn för att nå början av utvecklingen. Den börjar idag, nu, det är nu det händer. Jag har gråtit och framför allt svettats. Jag har försökt. Suttit på hästryggen timme efter timme för att få det bra. Nu är jag där. På riktigt. Min idol, min allra största förebild ON EARTH säger till mig ungefär varje dag numera hur duktig jag har blivit och hur kul det är. Jag tänker inte säga att jag svävar på moln, det gör man bara när en kul slump händer. Det här är ingen slump, det är ett mirakel. Jag var för 2 månader sen totalt blind när det gällde att pricka hinder. Idag så kan jag på något så där träffa ett hinder på en häst som inte ens går att reglera? Om det inte är ett mirakel så kan alla aliens slänga sig i väggen för dom kommer inte göra så bra ifrån sig heller, grön hud eller ej. Jag tänker inte sitta här och se med stora ögon på det här miraklet. Jag tänker fånga det i min hand och göra det större. Jag, Emma Thalén slutar inte här. Det här är bara början för Mig. Jag kan, Jag vill, Jag ska.
HEJJA MIG!

Jag hatar beslut

Jag hatar beslut. Att bestämma "så här gör vi", "den åker ut, den här kmr in". Kan inte saker bara hända utan att jag ska behöva bestämma något? Utan att jag ska behöva gråta, tänka och fundera över framtiden. Jag vill bara vara DÄR idag. Mitt i den stora framgången. För resan dit är bara jobbig och hemsk. Jag vill ha allt på samma gång. Alla olika lösningar gör mig bara förvirrad. Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vill ha obegränsat med pengar och tid. Speciellt pengar. Jag vill kunna få det som jag vill, men det går verkligen inte.
Klockan är mycket och min rygg mår dåligt. Jag ska lägga mig i sängen och fundera i all evighet. Jag vill bara ha allting löst, NU.

Jag vill förstå män

Män. Jag vill förstå mig på män. Deras sätt att bete sig och deras absurda sätt att tänka. Jag vill kunna ta mig in i deras hjärna, få en genomgående föreläsning på det här. Kvinnor är utan tvekan skapta för att älska män, men jag är osäker på om män är skapta för att älska kvinnor. Dom är bara arroganta snobbiga stroppar som rider sina höga hästar med alla dom rätta svaren, alla dom rätta klädkodexarna och den rätta looken i sin högerhand och dom verkar vara födda på det viset. Varför? Varför kan inte någon man bara öppna sig och berätta om det här. Varför är det så här? Varför är det så svårt att förstå en man och framför allt- varför är det så svårt att nå fram till en man? Hur mycket jag än försöker så är det likadant varje gång. Det går framåt ett steg, två steg, tre steg. Alla är korta steg men dom finns ändå. Men sen när man ska ta det fjärde steget så går man plötsligt 5 steg tillbaka. VARFÖR? Jag hatar frågetecken, jag hatar nog män. Jag säger som Michael Jackson sjöng;
If they say why why, tell them thats just human nature
För det är precis vad det är- human nature.
Är alla män hopplösa fall som fastnat i "human nature" spalten? Please, bevisa att den frågan är felaktig, annars ger jag upp kärleken mer än jag redan gjort.

Jag är inte en sådan människa som solen lyser på

Vissa människor har sitt liv och sina drömmar serverade på ett silverfat med en person som dessutom matar dom med det. De kan knäppa med fingrarna på bara är allt perfekt. Vissa behöver inte ens så mycket som knäppa med fingrarna- för dom bara händer det.
Jag är inte ens sådan person. Jag i princip lever i låter Ironic - Alanis Morissette. Jag är förföljd av ett svart moln som om det inte var nog börjar regna ibland. Jag är van att kämpa för saker jag vill och trots det inte riktigt nå ända fram. Jag är van vid tårarna och blå märkena, det är inte konstigt för mig. Men nu på senaste tiden har jag börjat uppleva något som faktiskt är konstigt för mig! Allting går bra? Lia vilar, men då har Zanne min bruna sura springare visat framfötterna och nu går det riktigt bra! Alvin som jag rider åt Arnold blir bättre och bättre för varje dag som går. Mitt i höstmörkret ersattes mitt eget moln av en sol. Något jag aldrig trodde skulle hända! För jag är inte en sådan människa som solen lyser på.

Tack djävulen

Ibland är det skönt att vara arg. För en stund i livet bara hata alla. Och allt. Bara snäsa åt varenda jävel som pratar med en och vara allmänt as förbannad. Jag är det ganska ofta. Jag tycker nog faktiskt om att vara arg. Det måste ju vara så eftersom jag är det hela tiden. Bara stänga in sig själv i en bubbla. Vägra le. Vägra skratta. Bara vara arg är så underskattat. Jag tror inte på kärlek, jag är arg hela tiden och litar sällan på folk. Vilka är egentligen skillnaderna på mig och djävulen? (Förutom hans horn, jag måste skaffa såna.)
Jag måste tacka djävulen för den underbara förebilden han är och även tacka MUSE och KINGS OF LEON som hjälp mig att spränga mina högtalare lite ytterligare på platån av min vrede.

Jag, Edvina o livet

Löven ligger klistrade mot marken. Inga sitter kvar på träden och regnet kommer och går. Det är mörkt och ruggit. Men jag vill inte inse att hösten är här och den tjocka jackan ska på! Jag vill fortfarande vara kvar i sensommar vädret med skinnjackan. Jag känner mig så taggad på livet men varje gång jag tittar ut sjunker jag så lågt man kan komma. Speciellt i skolan. Men ikväll är det bara jag, Edvina och livet som finns. Jag är SÅ GLAD!

Ryggen rak

Dom små barnen lekte så oskuldsfullt på den asfalterade skolgården. Det har rosa ryggsäckar med klistermärken på och livet är en dans på rosor. Jag betraktar dom så avundsjukt genom glasrutan. Jag sitter när, under lager på lager av stickade mössor och halsdukar, och begrundar mina problem. Min rastlöshet är odöljbar, min trötthet utsöndrar ett intryck av slitenhet och misär. Det är katastrof och kaos, men trots det så springer dom runt och ler, skrattar. Dom kommer aldrig förstå att det är problem i vår förfallande värld. Allting dom ser som det ljuva livet kommer slå dom i ansiktet en dag och dom kommer inse att dom växt upp i en lögn. Varför är det så? Är det vi som skapar problemen? Är det jag som sliter ner mina skor tills huden skaver mot marken? Jag måste styra upp mig, jag måste kötta, jag måste gå vidare med en rak rygg. Varför är det så svårt? Jag tror vi alla krymper ihop framför våra problem, som en hund som får skäll, så vill vi göra oss små för våra härskare- problemen. Vi måste strypa dom, vi måste vinna. Vi måste gå med ryggen rak. Vi ska iakta barnens glädje och påminna oss om den tiden, så att vi kan gå med ryggen rak.

Svettig mässa med hysteriskla T-shirt människor

Jag har spräckt tvåan och de två nollorna. Det här blir mitt 201 inlägg. Hejja mig!
Idag var det gymnasiemässa. Snabbt fylldes Bombardier Arena tjock med ungdomar från grundskolornas korridorer. Entusiastiska och några rent ut sagt hysteriska äldre ungdomar stod i sina montrar i t-shirtar med sin skolas tryck på och slet i dom nervösa grundskole barnen för att berätta om allt mellan program till hur bra lärare som hade. Det delades ut godis, pennor, nyckelringar och namnlistor skrevs under. Vi grundskolebarn sprang runt med kassar och broschyrer och försökte göra oss ett uns klokare på den här kampen mot ångesten. Vilket gymnasium? Vilken linje? Västerås citygymnasium bakade gottigheter i sin monter som jag av ren instinkt inte smakade på, ABB flashade med en konstig orange ryckig robot liknande grej visade teknikens värld, kopparlunden hade blomiga soffor och tog kort på alla, sen fanns det ju dom som stod i stela t-shirtar som matchade bakrunden i deras monter. Många lämnade mässan inte ett uns smartare medans jag kom på att jag är nog mer en T-shirt person efter som jag starkt funderar på InfoKomp gymnasiet eller Kunskaps gymnasiet.
Men vem vet vart jag hamnar?

Jag vann... IGEN!

Jag vann ungponny SM. På bordet framför mig ligger en enorm rosett och om 2 veckor rullar ett Ponny SM Ljungby 2009 täcke in på posten. Det finns inget mer att säga.
JAG ÄR LYCKLIG!

Bara meningar, ingen betydelse

Jag har en anledning okej? Mitt internet har left sitt eget liv och att bara göra en checkie checkie på fejan har tagit en hel kväll. Därför har bloggen bleknat men nu har jag bitchslapat mig själv och ska vara på banan igen. Imorrn rullar bilen mot Ljungby. SM väntar och jag är faktiskt sjukt taggad! Lia är galet nyklippt, super naken med andra ord. Skulle hon haft rosa hud hade jag haft en rosagrå häst. Nu har hon tyvärr svart hud.. Men hon är snygg, och vi är redo! Annars tragglar jag mig genom dagarna som vanligt. Imorrn ska vi ha orgentering i Olvsta träsken. Puh, tur att jag är ledig! Sen har en viss herre i min klass börjat gå mig på nerverna. På riktigt! Min moped har även fått åka med mig till skolan 2 dagar nu och den stackarn har blivit utskrattat, utpekad och allmänt spottad på. Men det är rätt åt den- man borde inte få vara så ful som det fordonet är? Jag tycker nästan lite synd om den.

Vi vann

För första gången på väldigt länge är jag ordlös för att beskriva en känsla. Kärleken till den här hästen är obeskrivbar.
Hon vann. Jag vann. VI VANN!

"Där stod vi under duschens varma vattenstrålar. Vi var nakna, glada och så jävla okära. Allt var så konstigt men förbannat kul.."

Även en idol kan misslyckas

Min stora förebild Arnold Assarsson och världens finaste häst Cautious KIL fick känna på en stolpe instoppad i det perfekta hjulet idag. Den perfekta duetten föll som en pannkaka och det blev 13 fel i första kvalet på unghäst VM och finalen försvann i besvikelsens dimma. Jag tycker så synd om dom, fan dom är utan tvekan bäst där nere och bara för att det råkar vara fel just IDAG så var den fantastiska resan över. Men jag, optimist javisst som jag är, försöker göra det här till en positiv lärdom för mig. Jag kom fram till en slutsats; Även dom bästa failar. Det finns inget som säger att någon är tvärsäker, klockren och självklar i den här sporten. Ena dagen är man så redo att man bara står och hoppar och nästa dag ser man inget annat än strypsnaran locka. Det här ger mig ännu mer styrka i mina spagettiben inför helgen. Jag vet att det är inget fel med att misslyckas, alla kan göra det. Så Arnold, det var dumt att göra det på VM kanske men jag är så egoistiskt så jag säger TACK, nu gav du mig den största supporten du nånsin gett inför den här helgen. Du är min allra största idol och jag tycker att du om någon var värd det där guldet. Men det är som du säger till mig varje gång jag kommit hem med sura miner; "det är bara att bita ihop och komma igen!"
Du är världens bästa för mig

Nervösa vå¨gor i blodomloppet

Helgen med stort H närmar sig. Jag vet inte vart jag ska göra av min nervositet. Den pyser ut genom öronen, försvinner ner i byxorna, kittlar mig mellan tårna och sen straight upp till hjärnan och BAM. (Den som förstod den meningen och dess exakta innebörd lovar jag ska få ett stort pris!)
Jag vill bara hoppa upp och hoppa ner och springa runt och lägga mig på golvet och rulla runt. Varför? Varför ska det bli så mycket känslor i kroppen på grund av en tävling? Lia är i toppform, super taggad och nyklippt. Jag är mentalt instabil, apatiskt av nervositet och iofs hyffsat nyklippt. Det känns sådär att min 5 åriga ponny som inte förstår bättre än att en plastpåse skulle kunna förinta världen är mer redo för denna tillställning. Nu får jag fan skärpa mig. Planer andra saker fram tills dess så jag har något annat att tänka på. Annars kommer jag vara en amöb, förintad och smält av mina nervösa vågor i blodomloppet.
DAMP. Hejdå

Köksbordet och trion

Alla spontana saker som händer i mitt liv gör att jag på något sätt alltid hamnar vid Edvinas köksbord. Det där vanliga köksbordet i trä och hennes mysiga rum på vinden har en dragningskraft som är allt för stark. Jag kan inte stå emot. Jag älskar Eddies närvaro och vår dubblett spetsad med lite Lovisa blir en sådan underbar trio! Skrattanfallen och dom mysiga samtalsämnena är mitt syre. Puss på 2 underbara vänner!

Daughter of the Devil

Är jag född till sur och tråkig? Kan det vara så att jag är född för att alltid vara arg och döda all glädje jag ser? Jag förstår mig inte på mig själv. Jag är sur fast jag inte vill vara sur. Hur kan det vara så svårt att bara hålla sams med den som jag mest av alla vill hålla sams med? Som jag bara vill hålla om. Jag försöker förstå mig själv, försöker på alla vis få ur ilskan ur mig. Den enda metoden jag har kvar är i princip att kasta tallrikar i väggen, och den metoden tänker jag inte ta till eftersom den både är dyr och det är ett tecken på att jag är sinnessjuk. Eller är det kanske så? Att jag är sinnessjuk, att jag är så arg att jag inte kan eller borde tygla mig själv. Jag kanske bara borde låta det här underliga hatet som finns djupt inom mig få leva ut. Jag kanske är djävulens arvinge? Djävulen kanske bor inuti min smala klena kvinnokropp. Jag är hans dotter och att strypa varenda liten del av glädje och fred är min enda uppgift. Det är jag som är tredje världskriget. Det är på grund av mig det kommer ske. Jag är hatet, och jag har förälskat mig i kärleken. Det är därför det här händer, djävulen eller den där lilla onda rösten inom mig som för allt som är värt något ska ha död på alla kärlek, har tagit till hårdhandskarna. Jag är till för att hata inte älska. En hat och ilska maskin är vad jag är. Jag har haft ett program fel och lyckats bli kär, men nu ska allt rättas till. Det är därför det här händer, det är därför jag sakta men säkert kommer börja hata.
Jag är rädd för mig själv

Kärleken till sporten, kärleken till djuret

Jag har hittat en vän. Jag hittade henne i Växsjö för cirka 5 månader sen. Eller faktum är att jag har köpt en vän. Min pappa står som ägare på min vän. Men det är skönt, för nu kan ingen ta min vän ifrån mig. Min vän heter Jamilia. För mig finns bara hon och ingen annan. Varje gång jag ser den hästen blir jag så lycklig att jag bara vill skrika och hoppa runt i cirklar. Jag trodde inte att man kunde bli så fäst vid ett djur. Jag mår bra av att rida henne, jag mår bra av att vara med henne. Hon är den som får mig att må bra. Lia påminde mig om min kärlek till sporten. Hon påminde mig om varför jag lägger ner alla timmar i ridhuset. Hon påminde mig om hur framgång smakar. Hon har påmint mig om känslan att vilja fortsätta. När jag rider in på banan på min gråa skönhet så drar jag in allas avundsjuka blickar. Jag suger in varenda kommentar hon får och jag är så förbannat lycklig att hon är min. Hon är min luft.

På en brygga, i ett samhälle, en kväll

Det bästa jag vet, är sena kvällar på en brygga i ett litet asfalterad samhälle som Kolbäck. En sån kväll kan bara beskrivas med orden kärlek och gemenskap. För första gången i mitt liv känner jag ett sting av medlidande för dom som inte bor nära Kolbäck.

Omogna

Omogen. Du är så omogen. Det finns nog ingen i den här runda världen som aldrig fått det förklarat för sig. Det har sagts så många gånger och på alla världens språk. Vi har alla varit omogna någon gång. Vi är det någon gång dagligen. Människor är omogna, vi beter oss barnsligt. Vi är dryga, vi grinar och surar för ingenting, vi gör grejer utan att tänka. Vi skapar bråk och tjaffs bara för att vi ska bete oss som 5 åringar. Hur kan vi seriöst tro att något ska lösas om alla springer med näsan i vädret, lipar åt varandra och bara anser att min åsikt är den rätta. Jag är allt för omogen allt för ofta. Jag stör mig på det. Jag vill vara förebilden, inte den som ska titta på en förebild. Jag hatar när andra är omogna och att jag kan gå sur i en dag för att jag tycker någon annan är omogen är ett mirakel. För hur omogen är inte jag då? Det största tecknet på att jag är så hysteriskt omogen måste vara att jag stör mig så jag skakar på folk som är omogna, jag stör mig på folk som är som mig.

Tänk va ironiskt att titta efter sig själv

Jag är en nyfiken person. Allting jag inte provat, men som jag nästan till 99 % kan säga att jag skulle gilla vill jag prova nu nu nu! Faktiskt så har jag en ny etta på listan. Ett nytt område jag inte provat, en ny känsla jag inte känt. Det känns så förbjudet på något sätt, men mest av allt känns det ouppnåeligt. Jag tror att det är det som lockar. Kampen. Jag pressa mig till max för att komma in på det här området. Jag ska prova allt som där finns att erbjuda. Den här gången är ettan mycket finare, mycket mer intressant och jag vet till 110 % att det här är något jag gillar. Den här ettan är inte som andra och har på något sätt hittat min svaga punkt, hittat min dragkraft. Jag dras som en magnet till det här området, till den här ettan.
Det finurliga med mig är att ettan kommer läsa, se sig omkring och kolla efter ettan och området jag skriver om. Tänk va ironiskt att titta efter sig själv.

Här behövs kärlekens Byggare Bob

Jag har murat och snickrat. Jag har kämpat för att bygga upp muren och fasaden mot dig. Jag har lagt ner timmar med jobb för att förtränga dig. Det har varit kämpigt och byggandet, beslutet, har tagit många sömnlösa nätter. Påsarna under ögonen har växt tillsammans med muren. Jag har lagt ner tid och ork. Nu har jag äntligen byggt färdigt, beslutet är fattat och kopierat i flera bilagor för att få in det i mitt huvud. Men så kom du igen. Here you come again, Dolly Partons röst ekade i mitt huvud. Du rev muren med ditt lillfinger och tog alla mina kopior mellan dina sexiga läppar och sänkte sakta ner dom i en pappers strimlare. Allt jag kämpat och offrat för att förtränga och glömma dig rev du med en symbol. Säg inte "gumman" "gulligt", säg vad du vill istället.
Jag tror faktiskt, till min sorg, att det är bara att börja bygga igen. Jag ska öppna dörren för någon annan, någon ljusare. Någon jag inte behöver bygga någon vägg för och någon som inte river det jag bygger upp. Jag ska öppna dörren för den personen som ska få kärlekens klor att omfamna mig igen.
Nej nu ska jag börja bygga.