Jag får vårkänsla av den fula dumma maskinen

Vårjackan var på, vägen var hyffsat torr, våren var i luften, moppens brummande borrade hål i huvudet på mig och musiken dunkade skönt i vänster öra. Allting gick så galet bra och var så galet skönt. Sen ska jag svänga in på grusvägen. Det blev inte riktigt som planerat. Moppen bromsade men inte vägen. Emma flög och det kom även blod ur Emma. Mycket blod.
Idag gör det ont ont i kroppen. Jag och världens bästa häst/pojkvän tog en skritt tur i vårsolen. Det var mysigt. Kroppen gjorde ont och att trava var det inte tal om. Men jag njöt. Allting är ganska bra även om jag är stressad över att ha blivit fråntagen förmågan att gå och röra mig normalt. Det är tävling om inte allt för många dagar och jag ska tydligen slänga ihop en egen idrotts lektion om yoga också. För mycket. Tankar som spelar spratt och flyger runt som något övernaturligt. Jag är lite ledsen att moppen inte längre är ett alternativ för mig på ett tag. Jag får vårkänsla av den fula maskinen.

Det är så lätt att lova. I det ögonblicket verkar det så bra och enkelt. Det känns ofta som den enda lösningen. Men när det kommer till kritan river det i en. Det är svårt att veta vad det rätta att göra är. Försöker böja på huvudet och bara hålla med, inte ta någon diskussion. Men det var inte rätt. Försöker att inte göra sånt jag lovat att inte göra. Men det syns inte. Desperat. Hysterisk. Panikslagen. Vart finns hjälpen? Den finns nog inte här. Inte ens den hjälpen jag sa upp hjälper nu. Ibland är världens problem för stora för världen. Jag får inte säga att jag ger upp, jag är tvingad att trampa på samma ställe och bara svälja att jag inte kommer någonstans. Bara svälja att jag är äcklig, världelös och lika gärna skulle kunna dö utan att någon saknade mig. För jag är mitt i mellan. Jag kan inte röra mig för då gör jag fel och riskerar att förlora dig.

När mina kvarlevor är brända kommer djuret ta sin sten och gå

I magen ligger en sten. Den är stor och vass och gör ont. På stenen sitter ett litet djur. Den kraffsar med vassa klor och gnager med trubbiga vassa tänder. Stenen kallas det dåliga samvetet. Och djuret är ångesten och självhatet. Djuret låter mig inte sova, det är alltid där och river. Stenen tynger ner varje steg och varje rörelse. Kväljningarna ligger och dunkar. Allt är mitt fel, djuret och stenen plågar mig för att allt är mitt fel. Jag äcklas av djuret. Jag äcklas av stenen. Jag äcklas mest av mig själv. Hur jag kunde. Vad jag tänkte. Djuret är på något sätt mig själv. Det är i alla fall en del av mig nu. Snart kommer det inte finnas något kvar att raffsa och riva i. Men med lite tur, har förlåtelsen kommit då. Jag bröt 10 guds bud ord. Min själ kommer ruttna i helvetet och mina kvarlevor efter att kråkorna kalasat på mig brännas. Djuret kommer ta sin sten och återvända till helvetet där den först kom ifrån. Men om du bara förlåter mig, så kan jag få en liten bra minut på jorden.

För mycket för 2 personer

Kärleken är för svår. Det är för mycket känslor för 2 människor att dela på. Antingen är man blind för vad som händer, eller så ser man svart. Allt dåligt och även om man försöker säga som det är så syns man inte igenom det svarta. Fast när man står där i det svarta synfältet får man skylla sig själv. Man har lyckats ta sig dit. Jag tror på det där att det finns en för alla. Det är bara för jävla surt när man sumpar den chansen, när man sumpar den personen. Då finns det ingen kvar, för alla andra är gjorda och ämnade åt någon annan.

En riktig vän hade förstått och accepterat

Man skulle kunna säga att jag har inget kvar. Men det är precis så jag vill leva. Jag vill leva mitt liv, inte något liv som "en 15 åring ska leva". Jag vill rida och skapa min framtid där. När jag försöker göra annat så sviker jag mig själv och alla andra. Jag vill inte det mer. Jag vet vad jag vill. Jag skiter i vad jag måste uppoffra för att få det som jag vill. Men för stunden måste det bli så här. Jag kan inte ta ansvaret, jag har inte styrkan att inte förstöra allt. Så jag ändrar min värld nu. Sen får ni tycka vad ni vill. En riktigt vän hade förstått och accepterat.

Jag vill bara ha mitt proffs. ingen nybörjare

Dom säger att det är roligare att spela tennis med någon som är duktig. För då kan den ta alla konstiga bollar man skjuter. Men in real life är det tvärt om. Den duktiga och erfarna gör aldrig misstagen. Det är vaplen som gör dom. Den medspelaren som inte varit med, som inte vet hur den ska göra. Och nu räddar inte den duktiga spelaren bollarna längre. Den räddar bara om man spelar på samma nivå. Det är dumt. Jag borde valt en nybörjare att spela med. Eller lyssna på den proffsigas ord och tagit åt mig. Jag kan inte spela tennis så jag måste ta vara på råden, och inte tro att jag kan klara det själv. Men från och med idag ändras livet. Min duktiga partner kanske går, jag vet inte. Men om den gör det, så kommer jag stå själv och bolla mot väggen. Jag utsätts för mindre misstag där än i nybörjarnas hörna.

En negativ lista och positiva ord

Ett sirapdränkt lås, ett vg där det verkligen skulle vart ett mvg och inget annat, ett försök till en diss som inte fungerade, en häst som är dum i huvudet och som jag dessutom inte kan rida, en hund som låste in sig i mitt rum och bajsar i min säng, en katt som dog och med allt detta i dagens ryggsäck blir det bara så svårt att inte gråta och smälla i dörrar. Orken och tålamodet och allt bara rann ur mig.Men nu efter en varm dusch och en kopp kanel te känner jag mig i alla fall att jag är så mentalt stabil att jag kan skriva om misären. Och framför allt känner jag att den mentala stabiliteten har börjat påminna mig om morgondagen som kommer bli awsome. Människor jag gillar, mat jag gillar och prat jag gillar. Bara massa sånt skit jag gillar! Så därför känner jag att jag får stryka den här dagen ur min kalender och ur mitt liv. Jag ska stryka allt förutom den där sista rundan med Charli, fan vad bra jag är! Jag ser ljuset, även om det är utanför fönstret.

Bitterfitta

Bitter. Alltid så bitter. Så trött på folk. Folk som aldrig duger till det jag tycker att dom ska duga till. Folk som inte kan göra som jag i min tanke tycker att dom ska göra. Då blir jag bitter. Jag vill inte vara bitter men jag blir det i alla fall. Det är som att det finns i min kropp. En bitter bakterie. Jag blir bitter när jag tänker på att jag måste städa mitt rum. Jag blir bitter när jag tänker på att jag inte kan gå över till röda villan och umgås med mina favorit norrlänningar. Jag blir bitter när den enda personen som kan göra mig obitter säger att tröttheten är för stor och orken att prata med mig för liten. Jag blir bitter av att lyssna på donkeyboy men inget annat verkar fylla tystnaden bättre. Jag är bitter när jag tänker på att jag kommer få IG på nationella hör förståelsen i engelska eftersom jag är döv. Jag är bara så in åt helvete bitter! Jag har lust att skriva bittra sms till personen som är den enda som kan göra mig obitter. Men den personen förtjänar så mycket bättre än bitterfitta sms bara för att tröttheten tagit över dennes kropp. Men jag blir ändå bitter, jag borde segra över tröttheten. Endorfinerna borde flöda så fort mitt namn plingar till i telefonen. Men istället vann sängen. Nu när jag tänker på det är det så jävla logiskt samtidigt som det är så jävla omoget och ologiskt att bli bitter över detta.
Bitterfitta, bitterfitta, bitterfitta. Jag vet att jag kommer skicka ett sånt där bittert sms i alla fall... tyvärr. Jag kommer ångra det sen. Men nu är jag bitter.

All the cats look the same in the dark

Ett vackert ansikte. Det är mycket men allt annat betyder så mycket mer. Allting annat som personen är väger i många fall över. Det vackra ansiktet betyder inte så mycket längre. För det där andra betyder mer och det krävs mycket mer av allt det. All that below the surface. Personligheten. Skratten. Det inre leendet. Det betyder så mycket mer än jag trott. För mig har ett vackert ansikte alltid segrat. Men nu förstår jag vad man menar "all the cats look the same in the dark". Mörkret döljer aldrig en vacker personlighet. Vem skrev den oskrivna regeln att snygg är dum i huvudet? Är det då så enkelt att den som är snygg (och då automatiskt dum i huvudet) väljer en som är "ful" för att slippa vara med någon som är lika dum i huvudet? Är det så att snygga människor är till för att såra? Har man ett dockansikte, varje liten bit perfekt, då ska man nog bara vara tyst som en docka också. Bara röra armen när någon annan drar, precis som en docka. Jag skulle inte kalla mig själv för docka, men jag förbannar mig själv att jag blev snygg. Den fulare sortens homosapiens verkar ha många fördelar i den här världen.
Jag antar att jag skapat debatt i min skola nu (eftersom alla tydligen läser min blogg)- "nu anser bitterfittan att hon är snygg också! Oj oj oj". Fan döda mig.

Jag är van att vara hästnörd

När man inser att tiden räcker inte till, man kan inte göra allt och man måste välja något, då är det svårt att ta klivet. Men jag har nog gjort det omedvetet. Jag är liksom en hästnörd. Jag rider och rider och rider igen. Bara för att jag hinner inte med något annat. Jag går miste om så mycket. Men jag tog omedvetet steget och där jag är nu har jag fastnat. Jag får vänja mig vid att vara den jag är och inte försöka hinna med allt annat. Jag får vänja mig vid att säga nej. Jag får vänja mig vid att det där hjärtat alltid är menat till någon annan för jag har inte tid att ta emot det. Så är det jämnt, men jag har ju omedvetet valt det, och då måste jag i mitt undermedvetna vilja ha det så? Men det är konstigt, att välja bort allt normalt för något så krävande. Men nu går det bra, nu säger jag nej med ett leende. Jag skiter i vad alla andra tycker nu. Jag har accepterat att hjärtat aldrig kommer vara menat till mig och jag hör inte längre suckarna som kommer vid varje "nej jag kan inte" "nej jag hinner inte". Jag är van, jag är van vid att vara så jävla bra på det jag gör. Jag är van att vara hästnörd. Och för mig är det okej, så länge jag håller mig på elit nivån.

Han är ett liv och han kommer att dö

Min katt kommer att dö. Jag vet inte om han vet om det, fast han måste ha det på känn. Hans djuriska instinkter måste tala om för honom att döden knackar på. Han är skinn och ben, alla värden är åt helvete, han är ett dödens fall. Det är något fel på någon körtel. Jag kan inte låta bli att bli arg på mig själv! Tänk alla gånger jag hatat honom för att han smutsat ner mina täcken genom att ligga på dom med sin grisiga päls en hel dag. Eller när jag skrikit på honom när han bara vart i vägen eller när han kommit för att mysa just i den sekund jag har som mest bråttom. Han är bara en simpel stall katt som dessutom råkar vara dryg- varför ska man bry sig om en sån? Jo för att en dag så väger han typ 2 kilo och är skinn och ben, behöver en pall bara för att ta sig ner från diskbänken och jamar i något som låter som ett jämmer, ett vrål av smärta. Jag blir arg på mig själv. Katter har inte 9 liv. Och har dom det så kan man faktiskt förbruka 9 liv också. Moo är 6 år och han kommer att dö. Jag är inte ens fyllda 16 och jag kan också får ett besked att jag ska dö. Stackars dom då som sparkade till mig då för att jag var i vägen eller som skrek på mig för att jag bara var dryg. För det är är någon är på väg att dö som vi kommer på oss och ångrar allt- varför ska det vara så svårt att göra rätt från början? Han är bara en katt, men en katt är ett liv, och han kommer att dö. Det är så jävla hemskt.

Jag är så glad för din skull

Det är helt otroligt. Vet du hur mycket som kan hända på en enda vecka? Det är insane! Det kan verkligen gå från hundra till noll. Jag har aldrig riktigt tagit mig tiden att engagera mig i att ta reda på the limit av vad som kan hända på en vecka. Men nu vet jag!
Jag har spenderat min ledighet i Flyinge och jobbat hårdare än någonsin- det är ju också en form av vila eller? Fast jag känner nu att en veckas sportlov hade inte fått mig o grina.. Veckan har varit alltifrån slag i väggen av ilska och bittra middagar till glädjetårar och afrikanska lyckodanser! HELT INSANE. Det började på medelnivå, mitten av veckan var bitter och jobbig.. Men lyckan som fanns i våra kroppar på lördags kvällen var obeskrivlig! Allt jobb var plötsligt lönt! Det bokstavligt myllrade av Askö filtar på lördagens premiering där dom godkända hingstarna visades upp. Bravour, Contant Q och Fighting Alpha visade upp sig bland ett tjugotal andra vackra hingstar. Dom är godkända. Dom är tillåtna att sätta på och sprida sina gener vidare. Dom är vad alla hingstar vill vara! Dom är fanimej bäst. Dom var lysande den här veckan, dom glänste trots sina motgångar. Våra kalas grabbar! Jag är så glad men speciellt för en viss person som jag vet jobbat så jävla hårt.
Jag är så glad för din skull- Arnold Assarsson

Jag orkar inte mer press

Dagarna går i ett. Det känns overkligt att det var senast igår jag satt på ett öde tåg på väg ner mot sveriges ende. Mina ben är ansträngda till max, i alla fall så mycket som går att pumpa ut dom genom att bara gå. Det är en lång vecka framför mig. Pressen är det värsta. Vårt dream team har mottot; "make it work and make it perfect- men känn ingen press!" Men problemet är att jag känner press. Jag känner galet mycket press. Perfektionen är på högsta nivå. Och min ligger på en alldeles för låg nivå. Jag är mest i vägen med mina frågor och fumliga fingrar. Veckan som ligger framför mig är lång, men den kan lika gärna ta slut imorrn. Det känns konstigt, men det är sant. Och min perfektion är för låg och mina frågor för många. Skit, jag orkar inte mer press.