Jag är van att vara hästnörd

När man inser att tiden räcker inte till, man kan inte göra allt och man måste välja något, då är det svårt att ta klivet. Men jag har nog gjort det omedvetet. Jag är liksom en hästnörd. Jag rider och rider och rider igen. Bara för att jag hinner inte med något annat. Jag går miste om så mycket. Men jag tog omedvetet steget och där jag är nu har jag fastnat. Jag får vänja mig vid att vara den jag är och inte försöka hinna med allt annat. Jag får vänja mig vid att säga nej. Jag får vänja mig vid att det där hjärtat alltid är menat till någon annan för jag har inte tid att ta emot det. Så är det jämnt, men jag har ju omedvetet valt det, och då måste jag i mitt undermedvetna vilja ha det så? Men det är konstigt, att välja bort allt normalt för något så krävande. Men nu går det bra, nu säger jag nej med ett leende. Jag skiter i vad alla andra tycker nu. Jag har accepterat att hjärtat aldrig kommer vara menat till mig och jag hör inte längre suckarna som kommer vid varje "nej jag kan inte" "nej jag hinner inte". Jag är van, jag är van vid att vara så jävla bra på det jag gör. Jag är van att vara hästnörd. Och för mig är det okej, så länge jag håller mig på elit nivån.