När mina kvarlevor är brända kommer djuret ta sin sten och gå

I magen ligger en sten. Den är stor och vass och gör ont. På stenen sitter ett litet djur. Den kraffsar med vassa klor och gnager med trubbiga vassa tänder. Stenen kallas det dåliga samvetet. Och djuret är ångesten och självhatet. Djuret låter mig inte sova, det är alltid där och river. Stenen tynger ner varje steg och varje rörelse. Kväljningarna ligger och dunkar. Allt är mitt fel, djuret och stenen plågar mig för att allt är mitt fel. Jag äcklas av djuret. Jag äcklas av stenen. Jag äcklas mest av mig själv. Hur jag kunde. Vad jag tänkte. Djuret är på något sätt mig själv. Det är i alla fall en del av mig nu. Snart kommer det inte finnas något kvar att raffsa och riva i. Men med lite tur, har förlåtelsen kommit då. Jag bröt 10 guds bud ord. Min själ kommer ruttna i helvetet och mina kvarlevor efter att kråkorna kalasat på mig brännas. Djuret kommer ta sin sten och återvända till helvetet där den först kom ifrån. Men om du bara förlåter mig, så kan jag få en liten bra minut på jorden.