Bitter. Alltid så bitter. Så trött på folk. Folk som aldrig duger till det jag tycker att dom ska duga till. Folk som inte kan göra som jag i min tanke tycker att dom ska göra. Då blir jag bitter. Jag vill inte vara bitter men jag blir det i alla fall. Det är som att det finns i min kropp. En bitter bakterie. Jag blir bitter när jag tänker på att jag måste städa mitt rum. Jag blir bitter när jag tänker på att jag inte kan gå över till röda villan och umgås med mina favorit norrlänningar. Jag blir bitter när den enda personen som kan göra mig obitter säger att tröttheten är för stor och orken att prata med mig för liten. Jag blir bitter av att lyssna på donkeyboy men inget annat verkar fylla tystnaden bättre. Jag är bitter när jag tänker på att jag kommer få IG på nationella hör förståelsen i engelska eftersom jag är döv. Jag är bara så in åt helvete bitter! Jag har lust att skriva bittra sms till personen som är den enda som kan göra mig obitter. Men den personen förtjänar så mycket bättre än bitterfitta sms bara för att tröttheten tagit över dennes kropp. Men jag blir ändå bitter, jag borde segra över tröttheten. Endorfinerna borde flöda så fort mitt namn plingar till i telefonen. Men istället vann sängen. Nu när jag tänker på det är det så jävla logiskt samtidigt som det är så jävla omoget och ologiskt att bli bitter över detta.
Bitterfitta, bitterfitta, bitterfitta. Jag vet att jag kommer skicka ett sånt där bittert sms i alla fall... tyvärr. Jag kommer ångra det sen. Men nu är jag bitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt