All the cats look the same in the dark

Ett vackert ansikte. Det är mycket men allt annat betyder så mycket mer. Allting annat som personen är väger i många fall över. Det vackra ansiktet betyder inte så mycket längre. För det där andra betyder mer och det krävs mycket mer av allt det. All that below the surface. Personligheten. Skratten. Det inre leendet. Det betyder så mycket mer än jag trott. För mig har ett vackert ansikte alltid segrat. Men nu förstår jag vad man menar "all the cats look the same in the dark". Mörkret döljer aldrig en vacker personlighet. Vem skrev den oskrivna regeln att snygg är dum i huvudet? Är det då så enkelt att den som är snygg (och då automatiskt dum i huvudet) väljer en som är "ful" för att slippa vara med någon som är lika dum i huvudet? Är det så att snygga människor är till för att såra? Har man ett dockansikte, varje liten bit perfekt, då ska man nog bara vara tyst som en docka också. Bara röra armen när någon annan drar, precis som en docka. Jag skulle inte kalla mig själv för docka, men jag förbannar mig själv att jag blev snygg. Den fulare sortens homosapiens verkar ha många fördelar i den här världen.
Jag antar att jag skapat debatt i min skola nu (eftersom alla tydligen läser min blogg)- "nu anser bitterfittan att hon är snygg också! Oj oj oj". Fan döda mig.