Det är det här jag vill göra

Ryggen är ett skämt, den är liksom protesterar. Men inget, inte ens en döende rygg kan få mig att sluta göra det här. Känna mina andetag i takt med någon annans och känna musklerna spännas och jobba. Höra pulsen i huvudet och strålen av smärta som skjuts upp längs ryggraden vid varje avstamp. Jag måste säga att jag älskar allt. Varenda liten del av det. Här har jag en chans. Jag kan utvecklas och bli något övre alla andra. Ingen säger att jag kommer eller måste lyckas men en chans är mer än ingen. Jag vill bara bo på en hästrygg, jag vill bara känna pälsen mot mig för alltid. Dom är enastående djur och jag älskar varenda liten del!
Jag må va en ridfjant, men jag får stå för det. För det är det här jag vill göra.

För en gångs skull är den ärliga jag

Det är svårt att leva ärligt bland lögner. Man dras in i lögnerna. Dom blir så lätta att ta till. Enklare att fly sanningen än att se den i vit ögat. Det är som att dras in i vilket missbruk som helst. Man börjar lite och oskyldigt men kommer ut på andra sidan med blod på kniven. Det är inte svårt att ta sig ur. Blodet på lögnens kniv är värre än varje sår som blir efter att sanningen berättats. Inget sant sår kan bli större och värre än såret från lögnen. Men när hjärtat väl är renat, själen äntligen blivit ärlig tar ändå inte sagan slut. Lögnerna förföljer oss ändå. Eller oss? Mig i alla fall. Även om mitt ärliga hjärta strider för att hitta sanningen blir det gång på gång nerhugget av lögner. Vem ljuger och vem talar sanning? Av egen erfarenhet är det så lät att ljuga. Det är bara att twista lite på sanningen, säga ja istället för nej, säga hit istället för dit, det går på ett ögonblick. Hur vet jag då vem som är ärlig? Och vad är det för mening med att vara ärlig i en värld av lögner? Det är svårt att vara stadig när båten vajar. Det är svårt att ha ett starkt grepp i en hal värld. Men det känns bättre att stanna än att gå tillbaka. Men just nu känns det som att det slår tillbaka på den ärliga. Och för en gångs skull är den ärliga jag.

Alla

Jag fick höra att alla läste min blogg. Visserligen var det för att jag tydligen skrev som en fitta och bara vräkte ur mig skit och lämnade ut oskyldiga personer, och det är väl kanske ett minus. Men jag uppehöll mig inte så länge på den fakta som meningen innehöll- alltså att min blogg faktiskt var besökt av mer än mina närmast sörjande. Jag stannade vid ordet alla. Alla kan ju för fan betyda vad som helst? "Alla mina kompisar" "Alla på hela jorden" "Alla i det här huset". Alla är ett sånt stort ord. Många säger att man ska "aldrig säga hata för att det är ett väldigt starkt ord" och man ska passa sig för att missbruka "jag älskar dig" för det är till och med världens starkaste ord. Men jag förvånas över att man då fritt fram får säga; "Alla säger att du snackar skit". Vad menas med alla egentligen? För logiskt sätt skulle jag kunna fråga vem som helst då vad jag har snackat för skit med dom, eftersom ingen kan säga att jag inte gjort det då. För vad jag vet är ingen motsatsen till alla. För jag menar någonstans är vi så olika att det blir bara fel att samla alla i ett uttryck, i alla fall i det flesta fall. Fast det är skönt att säga alla. Man behöver sällan säga sanningen och vem bryr sig om man överdriver en smula. Men jag hatar ordet alla. Jag ser det som att personen som säger det antingen ljuger eller så har den bara överdrivet så mycket att öronen borde trilla av som straff. Jag ska försöka hålla mig borta från ordet alla.

Det är inte lätt när det är svårt

Jag ska klaga idag. Och jag ska sätta mig själv som offret och klaga på att det är så ofattbart synd om mig. Faktiskt tänker jag inte som innan klaga på min omvärld full av elaka idioter, eftersom jag börjat få med våld in bankat i mitt huvud att det är mest mig det är fel på. Utan jag ska bara klaga på jag vet egentligen inte vad man ska kalla det. Jag ska hur som helst berätta om hur galet jobbigt det är att vara halvt döv. Det där jobbiga stadiet när man inte är 100 % frisk med världens friskaste bästa öron men heller inte i det stadiet där man skriker allt man säger och har en stor tratt som folk får prata i. Det är inte helt lätt att vara lite så där halv-handikappad. Det är jobbigare än vad man tror att inte höra vad någon säger så fort det inte är bästa möjliga förutsättning och hyfsat tyst runt omkring och personen ifråga pratar vänd mot dig. Det är så lätt att man blir dumförklarad och tagen för att vara ett spån huvud av en lite för fet busschaufför för att man inte hörde att bussen var gratis idag och fortsätter försöka betala. Det är inte så kul att allt för många dagar höra skämtet; "-säger du 'va' är du dum! -VA?!". Och det är fan inte lätt att inte höra sig själv när man omedvetet berättar lögner om andra, som verkar vara tagna direkt ur min fantasi. Men vad är det dom säger- det är inte lätt när det är svårt?

En osannolik tanke

Det känns som att det sitter i mig, att jag är så här nu. Alla säger att det kommer ta lång tid, det går inte fort. Men jag kommer klara att ta mig ur det. Alla fortsätter tjata om hur svårt det är och tiden jag måste räkna med. Jag fortsätter undra och fundera. Tänk om det inte är svårt då? Tänk om jag bara kan vakna upp imorgon och säga högt "skit samma, ryck upp dig. Nu får det vara nog". Tänk om det skulle verkligen vara nog då? Tänk om det bara är att glömma alla kvällar när allt för många och felaktiga händer tog på samma lilla smala utlämnade kropp. Tänk om det bara är att glömma och radera dumma fåniga "fjärilar i magen" känslor och gå vidare. Tänk om det bara är att bestämma sig för att vara glad och lycklig? För det är ju minnena från kladdiga kvällar, "fjärilar i magen" känslor som rör till och aldrig blir besvarade och den totala tomheten som blivit sen glädjen packade ihop och drog, det är alla dessa som förstör det för mig. Jag menar då att om jag bara skulle glömma, radera och börja om på alla nivåer kanske livet skulle flyta igen? Allt för många tjatar om min vilja, att jag måste vilja ändra mig och min vardag och få det till det bra igen. Om jag då bestämmer mig ikväll när jag somnar att imorgon när jag vaknar ska jag vara glad, stark och positiv. Inga händer ska kladda och inga kommentarer ska påverka, jag ska vara jag och jag ska vara stolt och glad. Tänk om jag bara bestämmer det och så blir det så?
Tyvärr hör jag själv hur osannolikt det låter.

Två ögonfransar och en tom yta

Kvällar som igår påminner mig om att jag är inte den jag brukade vara, jag är någon ny, en person jag själv inte behärskar och känner till. Det är kvällar med mysiga vänner som ser mig och älskar mig, det är kvällar med mängder koppar te, det är kvällar där ingen bryr sig om någon kliar sig i rumpan eller glömt ta bort öronvaxet, det är dom här kvällarna som påminner mig. Jag stängde in mig i mitt skal. Jag funderade över vad jag skulle säga, om jag kunde säga så och vad de andra i rummet tyckte om mig. Jag analyserade och försökte ständigt läsa av rummets stämning. Var det stelt? Var det mitt fel? Hela kvällen kände jag irritationen stiga när dessa underbara vänner berättade om sina problem, i jämförelse med mina var dom enligt mig inte ens kapabla att nämnas som problem. Hur fan kan jag ens känna så? Vad har jag blivit för egoistisk människa? Jag känner mig helt känslokall och all min medkänsla för andra varelser är som bort blåst. Jag blir bara arg på mig själv, jag blir arg på mitt nya jag som inte kan argumentera som en normal människa utan att känna ett bubblande hat inom sig att dom inte har någon som helst jävla koll. Jag vill inte vara med mina närmaste medmänniskor längre, jag är för svart för att förtjäna dom. Jag vill inte smitta av mig. Jag vill inte att dom ska bli som mig- två sminkade ögonfransar och en tom yta där det en gång i tiden brukade vara en glad sprallig kropp. Och jag vill inte vara med dom och känna det här hatet, för min tomma yta fylls upp av dom och jag vill inte jaga iväg dom. Dom är för bra för att umgås med två ögonfransar och en tom yta.

Och sanningen är att

"Du är så stark Emma"
"Du är ju så självständig och stark i dig själv"
"Du är ju så stark, det här klarar du"
Jag känner mig lika brottslig som när man säger till ett barn att jultomten inte finns. Min styrka alla pratar om finns nog inte heller. Den är lite som jultomten. Vill man att den ska finnas så dyker den upp- men när sanningen ska fram är allting bara lögn. Jag pratade med en kvinna, som har en hög position i den skabbiga tegelbyggnad som jag går runt dagarna i ända som ett deprimerat vrak, hon har en sån där klitchig blond pagefrisyr och snäv kjol som liksom hör till jobbet och positionen. Hon sa; "Just nu är det bara det här lilla. Så länge det inte blir mer än så här så kommer du klara det." Men jag har insett att jag gör inte det. Jag klarar det inte alls. Om sanningen ska fram så är jag så jävla fucking äckel svag att "det här lilla" kan få mig att må piss. Det här lilla kan få mig att må konstant illa och vilja kräkas, till och med få det till handling vissa tillfällen. Det här lilla gör så att jag aldrig kan koncentrera mig längre, har alltid tankarna på annat håll och det gör att jag börjat rida lika bra som en slak kuk rövknullar (på ren svenska). Den här lilla har fått mig att dala som ett höstlöv ner till botten, ner på golvet, längst nere i gropen. Det krävdes inte mer än så för att vräka mig, jag som var så stark i allas ögon? Jag måste tyvärr meddela att den världsstjärnan och superhjälten alla ser i mig existerar inte. Jag är ett skämt, ett svagt sådant. En stark människa kan bära andra, jag kan inte ens bära mig själv. Och någonstans- om jag hade varit så stark hade jag rest på mig, borstat av mig skiten och ryckt upp mig nu. Men jag bara ligger där, apatiskt, i leran på botten- Och i mina ögon är styrka kraften att kunna gå vidare när allt är som värst.

Dom goda har stupat

Jag skrev ett omoget inlägg. Jag tog bort det. Jag skrattade åt det. Situationen är så sjuk. Jag är så ledsen och uppgiven att jag skrattar åt mig själv. Och när till och med jag skrattar åt mig själv- vem gör inte det då? Det värsta med hela skiten, är att dom onda kommer segra. All makt åt Tengil. Länge leve riddare Kato. Frodo misslyckades. Voldemort har tagit makten. Hitler har återuppstått- you name it.
Dom goda har stupat. Jag har stupat.

Man ska vara glad för det lilla

Det kändes som en fristad, att bara få vara. Jag behövde inte gå dit, den där hemska platsen där allt började. Jag fick bara vara där jag gillar att vara. Jag fick bara göra det jag gillar att göra. Jag fick bara vara med dom jag tycker om att vara med. Jag kände att jag kunde slappna av och njuta en liten stund av livet. Jag fällde några tårar i alla fall, men dom kom lite som på beställning. Som en konsekvens av allt. Men jag kunde njuta i alla fall. Det var så skönt. Att gäspa av välbehag och suga in bra luft istället för att gäspa i tecken på olust att leva. Det är inte många timmar kvar på dygnet nu, imorgon kommer jag vara i nuet igen. Verkligheten är inte sen att hinna ikapp. Men jag fick ett dygn i en fristad att vara lycklig i. Jag fick i alla fall det. Och man ska vara glad för det lilla?

Allt är så svart så jag vet inte vad jag pratar om

Jag blev på något sätt arg. Det var för mycket känslor som aldrig hade blivit förstådda. Jag nästan skrek och för första gången bara berättade jag och avbröt varje litet försök till svar på tal. Jag ville få det svarta ur mig, jag ville förklara mig och mitt beteende. Livet blev inte som jag hade tänkt mig. Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Det blir sällan det. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden. Jag vet faktiskt inte vad det kommer bli av mig. Just nu har jag ingen kraft kvar, allting är bara liksom tomt? Jag har ansvaret för att må bra, det är upp till mig. Men jag tror att jag har lämnat över det ansvaret. Jag bryr mig inte om det längre. Det har gått för långt nu.
Hur som helst har jag världens bästa häst. Han är underbar. Han är lycka för mig, även om jag förstör för oss båda. Jag älskar honom verkligen. Vi ska träna nu, så att han kan lära mig att sluta göra fel. Han är mitt ljus i mörkret, tillsammans med mina andra fyrbenta vänner.

Jag skulle aldrig överleva i ett fängelse

Alla tisslade och tasslade, spänningen låg i luften. Jag gick in i klassrummet tillsammans med många andra tossiga människor i min egen ålder. Alla med påsar och väskor fyllda med gott. Jag hade min stora Ramlösa under armen som ett spädbarn och en alldeles för stor godispåse i den andra handen. Det var ett långt nationellt prov i svenska som låg framför oss alla. Efter bara en halvtimme luktade det svett och unket i klassrummet, positiva tankar var det som gällde för att stå ut där inne i 2 ½ timme till. Träsmak i rumpan var bara förnamnet och jag tror inte att lukten blev bättre när jag tog av mig skorna och befriade fötterna från mina Converse. Stunder av tiden glöd pennan mot pappret och bokstav efter bokstav hamnade på pappret. Vad det blev i slutändan var något jag var hyfsat nöjd med, men vem vet hur det kommer tolkas av andra. Andra stunder bedrev jag med att ihålligt idissla sega godisbitar och uttråkat spela på min lilla röda ipod. När jag efter 3 timmar blev utsläppt ur den unkna lukten och kunde andas in friheten igen kände jag mig bara proppmätt och inte ett uns klokare. Min skoldag var slut och min reflektion över den blev att jag skulle aldrig överleva att sitta i ett fängelse!

Självmordsbrevet som någon skrev

För ett år sen hade det här inlägget handlar om något värdelöst och egentligen 100 % ointressant men jag hade ändå försökt vända det och skriva det till något roligt och läsvärt. Kanske något i stil med varför det ska vara så galet svårt att INTE göra osten identiskt en puckelpistad skidbacke eller hur dom 2 människorna jag lever med har för vana att värma gammalt kaffe i mikron. Den var så glad och oskyldig min älskade blogg, på den tiden. När jag satt och läste min underbara blåa sida nu insåg jag en sak. Mina ointressanta halv humoristiska inlägg har blivit ett enda långt självmordsbrev. Idag när ajg pratade med den där tjejen igen, hon som gjorde underliga gester med ögonen och sa bra saker, berättade jag att jag inte vet vem jag är längre. Och ur mitt perspektiv då så är min blogg ett självmordsbrev, men jag vet inte vem som skrivit det, eftersom det är jag som skrivit det. Alltså skulle det bli självmordsbrev skrivet av; jag vet inte, ingen? Alltså om man drar en otroligt ologisk slutsats så är jag typ ingen? Den här dagen har varit en katastrof, vill jag bara tillägga på mitt självmordsbrev. Eller denne någons självmordsbrev.

Hon är den starkaste människan jag känner till

Alla dessa fördomar. Vi tror vi känner folk. att vi kan hela deras inre sida och lite till även fast vi knappt hälsar på dom, inte varje dag i alla fall. En flicka som jag känner, eller nu ska jag rätta mig, är bekant med sa förlåt till mig idag. Först förstod jag inte varför? Hon sa att hon inte vart retro mot mig och att efter all skit som hände henne nu hade hon börjat tänka. Hon ville be om ursäkt, börja om på en sån där ny fräsch kula som alla pratar om. Jag öppnade min ensamma och för tillfället kalla famn och släppte in hennes ursäkt och hennes ord. Hon berättade så mycket, spred sin styrka. Jag berättade så mycket, spred min svaghet. Hon sa att hon kände igen sig. Att hon kände igen böld grejen och allt annat skit jag kände och som jag trodde att det bara fanns rum för i min kropp. Jag blev för ett ögonblick lite mindre kall, varm kommer det ta lång tid att bli igen. Jag var inte ensam om att känna mig ensam! Faktumet jag vill förklara med det här inlägget är att den här flickan, som anser sig känna sig lika ensam och oönskad som jag gör, var den flickan jag trodde hade mest vänner av alla. I min ögon har hon varit mest önskad av alla. Tänk vad fel man kan ha? Och tänk vad djupt vi kan begrava känslor som inte ska synas på ytan. Jag är glad, för när jag känner mig ensam, kan jag gå till den här flickan. Hon är den coolaste starkaste människan jag känner till.

Jag var elden, nu är jag något som ska slängas bort

Jag brukade vara en eld. Stor och brinnande, den som kom för nära blev bränd. Men på lagom avstånd kunde jag värma en kall ledsen kropp. Jag var mig själv och ingen annan, jag var elden. Men någonstans på vägen ändrades allt. Vad är jag nu? Vart tog alla flammande vackra lågor vägen? Vad som blev kvar måste ju vara askan. Det där svart-grå som flyger iväg så fort en rörelse kommer för nära. Jag flyger med vinden, flyger med varje rörelse. Den som tittar på mig nu ser inget stort och underligt vackert, den som tittar på mig nu ser bara ett grått damm moln som ändras med vinden. Jag mår sämre av att titta på bilder där jag var elden, jag kan inte hålla mig från att undra vem som ska tända mig igen? Jag är rädd att inte ens glöden finns kvar längre och undrar då vart hoppet finns? Jag är askan, nu är någon annan elden. Jag kan inte längre brinna för livet och livet är nu mera något som skrämmer mig. Vad gör man med aska? Är det värt att använda till något eller skrapar man bara ner det i en påse och sen ser man inget mer av det? Jag tänker på den goda tiden, då på den tiden som jag var elden. Nu är jag på väg ner i påsen, och min fråga är- vem ska rädda mig? Vem ska tända mig igen? Eller är det så enkelt att aska är ett hopplöst avfall, något som brunnit klart. Något som levt klart. Något som bara sa slängas bort. Är jag något som ska slängas bort?

Världen ser med mina ögon på mig

En gång pratade jag med en tjej. Hon var snäll men gjorde underliga gester med ögonen. Den gången berättade jag om allt. I alla fall nästan allt, som rörde sig i min värld och i mitt huvud. Jag berättade för tjejen att jag kände mig som en böld. Något som inte passade in i idyllen, något som inte alls hörde hemma. Hon sa massor av smarta saker, det var på något sätt hennes uppgift i vår värld vi delade då. Jag bara berättade, min uppgift var att gå ut ur vår värld hes och torr i rösten, men också med en känsla av konstig tomhet och känna verkligheten flåsa mig i nacken igen när jag öppnade dörren och lämnade våran egen atmosfär vi skapat. Men den meningen som jag bar inom mig när jag vände henne ryggen och på något sätt flydde var en mening hon hade sagt. Hon sa; "världen ser oss som vi ser oss själva". Enligt mig och en dum känsla inom mig sa jag varje minut och morgon till mig själv; "Emma-Maria, du är en böld. Missanpassad och annorlunda. Ingen kommer gilla dig för den du är. Du är dömd att leva ensam". Varje dag jag lämnar mitt hus ger jag det intrycket till världen. Men en lunch när jag kände mig som allra mest böldig och onödig hörde jag fåglarna sjunga sin vårsång. Jag såg mig omkring och sa högt för mig själv; "Det är vinter, en meter snö och fåglarna sjunger som om det vore vår, är dom kanske också bölder"? Sedan kom en liten pojke cyklande på en ranglig damtralla. Jag tänkte samma sak; "det är vinter, det är en meter snö och den här pojken cyklar som att det vore vår." Exemplen rann över mig där jag stod själv den där lunchen. Något som slog mig då var; Dom här exemplen och dom här individerna ser inte sig själva som bölder, och därför kan ingen se dom som bölder. Den där gången jag pratade med tjejen var som att hamna i en livbåt. Utan henne hade fåglarna aldrig sjungit så opassande och utan henne skulle jag aldrig lagt märke till pojken.
Jag må va en böld, men bara så länge jag själv ser mig som en. För världen ser med mina ögon på mig.

Då kan du tänka dig hur det är att vara mig

Ensam. Ensamhet. Tänk va hemskt det måste kännas. Tänk att känna att det inte finns någons hand att hålla. Tänk att vara så ensam så att man inte ens kan njuta av en skön tyst ensam stund för sig själv, att till och med det känns skrämmande. Tänk att varje minut ensam kan kännas som en minut i helvetet. Att varje gång ensamheten tränger på tar den med sig ett vakuum, en stor tjock massa som gör det näst intill omöjligt att andas. Tänk dig att ha som en hand runt din hals, det är ensamheten. Den klämmer långsamt, den bryter ner och dödar. Tänk att ensamheten aldrig lämnar, den finns där på natten också. Varje dröm en handling där världen flyttar och kvar finns bara ensamheten, tomrummet och den egna kroppshyddan. Drömmar om gemenskap, ömhet och kärlek men som bara kan rymmas i drömmarnas värld, deras värme finns inte i en verklighet fylld av ensamhet. Tänk dig att alltid stå utanför och se på, ensamheten bygger en glasvägg mellan dig och världen. Tänk att varje tår är en liten droppe kraft som ensamheten suger ut. Tänk att ha ensamheten som sin enda vän.
Om du kan tänka dig allt det här, då kan du tänka dig hur det är att vara mig.

Coolt

Jag har såna där glasögon som åker ner på näsan men är så coola att dom får vara kvar i alla fall. Jag har en sån där skjorta som mest påminner om en vedhuggare men ändå är så cool att jag älskar att ha såna skjortor. Jag har druckit sånt där te som man måste ha mycket socker i, fast jag vet egentligen inte om det är så coolt att dricka upp allt te för att sen äta sockret med sked? Jag sitter i Eddies mysiga kök och det är sådär coolt som man vill ha det för att Eddie är här. Jag känner mig sådär missanpassad fast ändå ganska cool. Jag vet inte vad jag ska skriva men jag vill skriva något coolt. Jag har även köpt en ny skjorta för att höja mina ledsna mungipor lite, den skjortan var som det mesta jag upplevt idag- cool. Jag har sett på Avatar idag, den om något var COOLT. Men jag är emot sex och kärlek mellan blåa människor, det känns faktiskt bara fel och inte alls så coolt. En annan sak som är jävligt coolt är att fastän allt är bajs så kan det vara så coolt? Coolt coolt coolt. Måste jag skriva coolt igen?