Det känns som att det sitter i mig, att jag är så här nu. Alla säger att det kommer ta lång tid, det går inte fort. Men jag kommer klara att ta mig ur det. Alla fortsätter tjata om hur svårt det är och tiden jag måste räkna med. Jag fortsätter undra och fundera. Tänk om det inte är svårt då? Tänk om jag bara kan vakna upp imorgon och säga högt "skit samma, ryck upp dig. Nu får det vara nog". Tänk om det skulle verkligen vara nog då? Tänk om det bara är att glömma alla kvällar när allt för många och felaktiga händer tog på samma lilla smala utlämnade kropp. Tänk om det bara är att glömma och radera dumma fåniga "fjärilar i magen" känslor och gå vidare. Tänk om det bara är att bestämma sig för att vara glad och lycklig? För det är ju minnena från kladdiga kvällar, "fjärilar i magen" känslor som rör till och aldrig blir besvarade och den totala tomheten som blivit sen glädjen packade ihop och drog, det är alla dessa som förstör det för mig. Jag menar då att om jag bara skulle glömma, radera och börja om på alla nivåer kanske livet skulle flyta igen? Allt för många tjatar om min vilja, att jag måste vilja ändra mig och min vardag och få det till det bra igen. Om jag då bestämmer mig ikväll när jag somnar att imorgon när jag vaknar ska jag vara glad, stark och positiv. Inga händer ska kladda och inga kommentarer ska påverka, jag ska vara jag och jag ska vara stolt och glad. Tänk om jag bara bestämmer det och så blir det så?
Tyvärr hör jag själv hur osannolikt det låter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt