Jag blev på något sätt arg. Det var för mycket känslor som aldrig hade blivit förstådda. Jag nästan skrek och för första gången bara berättade jag och avbröt varje litet försök till svar på tal. Jag ville få det svarta ur mig, jag ville förklara mig och mitt beteende. Livet blev inte som jag hade tänkt mig. Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Det blir sällan det. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden. Jag vet faktiskt inte vad det kommer bli av mig. Just nu har jag ingen kraft kvar, allting är bara liksom tomt? Jag har ansvaret för att må bra, det är upp till mig. Men jag tror att jag har lämnat över det ansvaret. Jag bryr mig inte om det längre. Det har gått för långt nu.
Hur som helst har jag världens bästa häst. Han är underbar. Han är lycka för mig, även om jag förstör för oss båda. Jag älskar honom verkligen. Vi ska träna nu, så att han kan lära mig att sluta göra fel. Han är mitt ljus i mörkret, tillsammans med mina andra fyrbenta vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt