Hon är den starkaste människan jag känner till

Alla dessa fördomar. Vi tror vi känner folk. att vi kan hela deras inre sida och lite till även fast vi knappt hälsar på dom, inte varje dag i alla fall. En flicka som jag känner, eller nu ska jag rätta mig, är bekant med sa förlåt till mig idag. Först förstod jag inte varför? Hon sa att hon inte vart retro mot mig och att efter all skit som hände henne nu hade hon börjat tänka. Hon ville be om ursäkt, börja om på en sån där ny fräsch kula som alla pratar om. Jag öppnade min ensamma och för tillfället kalla famn och släppte in hennes ursäkt och hennes ord. Hon berättade så mycket, spred sin styrka. Jag berättade så mycket, spred min svaghet. Hon sa att hon kände igen sig. Att hon kände igen böld grejen och allt annat skit jag kände och som jag trodde att det bara fanns rum för i min kropp. Jag blev för ett ögonblick lite mindre kall, varm kommer det ta lång tid att bli igen. Jag var inte ensam om att känna mig ensam! Faktumet jag vill förklara med det här inlägget är att den här flickan, som anser sig känna sig lika ensam och oönskad som jag gör, var den flickan jag trodde hade mest vänner av alla. I min ögon har hon varit mest önskad av alla. Tänk vad fel man kan ha? Och tänk vad djupt vi kan begrava känslor som inte ska synas på ytan. Jag är glad, för när jag känner mig ensam, kan jag gå till den här flickan. Hon är den coolaste starkaste människan jag känner till.