För en gångs skull är den ärliga jag

Det är svårt att leva ärligt bland lögner. Man dras in i lögnerna. Dom blir så lätta att ta till. Enklare att fly sanningen än att se den i vit ögat. Det är som att dras in i vilket missbruk som helst. Man börjar lite och oskyldigt men kommer ut på andra sidan med blod på kniven. Det är inte svårt att ta sig ur. Blodet på lögnens kniv är värre än varje sår som blir efter att sanningen berättats. Inget sant sår kan bli större och värre än såret från lögnen. Men när hjärtat väl är renat, själen äntligen blivit ärlig tar ändå inte sagan slut. Lögnerna förföljer oss ändå. Eller oss? Mig i alla fall. Även om mitt ärliga hjärta strider för att hitta sanningen blir det gång på gång nerhugget av lögner. Vem ljuger och vem talar sanning? Av egen erfarenhet är det så lät att ljuga. Det är bara att twista lite på sanningen, säga ja istället för nej, säga hit istället för dit, det går på ett ögonblick. Hur vet jag då vem som är ärlig? Och vad är det för mening med att vara ärlig i en värld av lögner? Det är svårt att vara stadig när båten vajar. Det är svårt att ha ett starkt grepp i en hal värld. Men det känns bättre att stanna än att gå tillbaka. Men just nu känns det som att det slår tillbaka på den ärliga. Och för en gångs skull är den ärliga jag.