För ett år sen hade det här inlägget handlar om något värdelöst och egentligen 100 % ointressant men jag hade ändå försökt vända det och skriva det till något roligt och läsvärt. Kanske något i stil med varför det ska vara så galet svårt att INTE göra osten identiskt en puckelpistad skidbacke eller hur dom 2 människorna jag lever med har för vana att värma gammalt kaffe i mikron. Den var så glad och oskyldig min älskade blogg, på den tiden. När jag satt och läste min underbara blåa sida nu insåg jag en sak. Mina ointressanta halv humoristiska inlägg har blivit ett enda långt självmordsbrev. Idag när ajg pratade med den där tjejen igen, hon som gjorde underliga gester med ögonen och sa bra saker, berättade jag att jag inte vet vem jag är längre. Och ur mitt perspektiv då så är min blogg ett självmordsbrev, men jag vet inte vem som skrivit det, eftersom det är jag som skrivit det. Alltså skulle det bli självmordsbrev skrivet av; jag vet inte, ingen? Alltså om man drar en otroligt ologisk slutsats så är jag typ ingen? Den här dagen har varit en katastrof, vill jag bara tillägga på mitt självmordsbrev. Eller denne någons självmordsbrev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt