Två ögonfransar och en tom yta

Kvällar som igår påminner mig om att jag är inte den jag brukade vara, jag är någon ny, en person jag själv inte behärskar och känner till. Det är kvällar med mysiga vänner som ser mig och älskar mig, det är kvällar med mängder koppar te, det är kvällar där ingen bryr sig om någon kliar sig i rumpan eller glömt ta bort öronvaxet, det är dom här kvällarna som påminner mig. Jag stängde in mig i mitt skal. Jag funderade över vad jag skulle säga, om jag kunde säga så och vad de andra i rummet tyckte om mig. Jag analyserade och försökte ständigt läsa av rummets stämning. Var det stelt? Var det mitt fel? Hela kvällen kände jag irritationen stiga när dessa underbara vänner berättade om sina problem, i jämförelse med mina var dom enligt mig inte ens kapabla att nämnas som problem. Hur fan kan jag ens känna så? Vad har jag blivit för egoistisk människa? Jag känner mig helt känslokall och all min medkänsla för andra varelser är som bort blåst. Jag blir bara arg på mig själv, jag blir arg på mitt nya jag som inte kan argumentera som en normal människa utan att känna ett bubblande hat inom sig att dom inte har någon som helst jävla koll. Jag vill inte vara med mina närmaste medmänniskor längre, jag är för svart för att förtjäna dom. Jag vill inte smitta av mig. Jag vill inte att dom ska bli som mig- två sminkade ögonfransar och en tom yta där det en gång i tiden brukade vara en glad sprallig kropp. Och jag vill inte vara med dom och känna det här hatet, för min tomma yta fylls upp av dom och jag vill inte jaga iväg dom. Dom är för bra för att umgås med två ögonfransar och en tom yta.