Ingen panik, allt på en gång

Jag är en värdelös bloggare. Mitt liv är på sätt och vis ut och in och bak och fram. På dessa odokumenterade dagar har jag hunnit få värdelösa resultat på tävling, slå halvt ihjäl mig, få en spontan utskällning, bestämma mig för att sluta rida, jobbat på ridskola med att underhålla min värsta farhåg alltså barn, samt har jag någonstans mitt i allt detta hittat en stege att klättra på. Motivationens stege har en tendens att dyka upp i varje sekund jag är seriöst på väg att lägga av. Idag har jag ridit mina vackra djur långt in på senkvällen. Jag vet inte vart jag står, vem jag är och allra minst vet jag vad jag ska skriva här. Min bästa P har slutat jobba på min gård. Jag är någon annan än mig själv. Nu ska jag sova. Imorrn ska jag upp och rida och låta älvorna på ängen och de morgondisiga timmarna hitta min personlighet och mitt grepp igen. Poesi

Bajs info

Jag och Svenska B kursen ska nu under sommaren umgås. Imorgon är det tävling med alla mina super duper fina hästar. Jag är fortfarande förvirrad och en smula irriterad över min livssituation. Fux-fan hoppade fint på träning. Ett skott i pannan på mig skulle sitta fint.

Släpp det

Den tredjedelen av mig som var stor, vit och världsbäst lastades in i en lastbil och åkte för att aldrig mer återvända. Den andra tredjedelen av mig som är min glada del, ljög en gång, sa "släpp det" och gick vidare. Och kvar stod den tredje tredjedelen och bara var svag och förvirrad. Bloggen har stått still. Jag befinner mig i något av en dimma. Alla tredjedelarna behövs, det är en balans som nu satts ur funktion. Min första tredjedel skulle aldrig lämna mig och den andra delen var den som lovade att aldrig ljuga för mig själv. Hur ska man "släppa det" och gå vidare när balansen inte finns kvar och när alla andra delar gör tvärt emot vad de ska? Jag hatar att vara förvirrad. Jag kanske är en sån som livet alltid spelar med, livets leksak. Jag är antagligen också en sådan som aldrig kommer fatta det. Jag vill leva om mitt liv. Leva mitt liv med mig själv som regissör. Jag blir bara omkringlekt. Jag vill inte. Jag är bara så förbannat förvirrad. "släpp det".

Styrka att släppa taget

När världen rasade idag, marke sviktade och jag blev påmind om hur dödlig jag är klädde jag in mig och min mysiga fux i galon, satte Håkan Hellström i öronen och skrittade ut i regnet där ingen kunde se hur jag torkade tårarna. Den automatiska kroppsfunktionen förstörde för mig igen. Varför ska det vara så svårt att bara lita på sig själv? Lita på att man duger till vad man är trots vad alla andra säger. Det är elt otroligt att det ska vara så svårt att tycka m sig själv och de saker man lyckas ådstakomma. Det är helt sjukt vad svårt jag har för att lyckas med det i alla fall. Slappna av och lita på min egen bra automatik är något som verkar omöjligt för mig och istället drabbas jag av panik och Hela kroppen spänner sig i en skum försvarsställning yta att jag kan hjälpa det. Varför? Varför kan jag inte bara släppa taget och våga lita? Att sväva fritt är nog inte så dumt som jag tror. Jag måste hitta styrkan igen, styrkan att inte låta någon stå över mig eller trycka ner mig, och hitta styrkan att äga släppa greppet och lita på min automatiska och enorma kunskap som jag faktiskt har långt där inne.

Är blind kärlek dumhet?

Love is blind. Alla nackdelar man alltid ser så klart blir som bortblåsta med ett andetag så fort ett uns av kärlek tittar in. Alla nackdelar som jag alltid ser så klart blir som bortblåsta med ett andetag så fort ett uns av kärlek tittar in. Naiv är bara förnamnet och så kommer en klick hopp på det. På en sekund ser man inte längre klart och världsbilden blir en förvrängd suddig och enbart super positiv bild utan nackdelar hos det andra objektet. Jag kan inte hjälpa det. Nackdelarna som jag borde se, borde se för mitt eget bästa, dom försvinner utan att jag kan hjälpa det. Ögonen suddar ut dom. Det är en sådan automatisk kroppsfunktion som jag också hatar. Den blinda kärleken har lurat mig många gånger, men alla gånger har den i alla fall gjort mig lyckligast i slutändan. På så sätt kan jag stå ut med den blinda kärleken. Jag kan stå ut med att den lurar mig in i saker som jag kanske inte borde, men lyckan efteråt gör att jag alltid kan förlåta den. Men när någon annan kommer och klagar på min blinda kärlek och kallar den dumhet, då vet jag inte vem som svikit mig. Är det den blinda kärleken eller orden som anklagar? När kärleker tittar in, inser jag inte alltid att den här individen är inte rätt för just mig, jag har inte vad som krävs för att den ska komma till sin rätt, men trots det kan jag inte låta bli att älska. Min blinda kärlek kanske är dumhet. Det är en sak att kalla sig själv dum, men det är en helt annan sak när någon annan gör det.

Det där med automatiska kroppsfunktioner

Många automatiska funktioner som kroppen har uppskattas. Andningen, hjärtaslag och blinkningar med ögonen är sådana. Men det finns vissa funktioner som man bara önskade försvann. Ett bra exempel på en sådan funktion är när min kropp av sig går in självförsvarsposition så fort jag ska hoppa ett hinder på en häst. Den positionen innebär att jag antingen rycker i fel tygel, sparkar med fel skänkel eller så gör jag helt enkelt allting på en och samma gång i hopp om att göra i alla fall något rätt. Detta resulterar i att allt, med all säkerhet, blir katastrof. Vilket i sin tur resulterar i att jag blir arg slash sur slash ledsen för att det går dåligt. Jag försöker att både slappna av och sedan släppa skiten efteråt när det gått dåligt. Men denna förbannade automatiska kroppsfunktionen vill inte ge med sig. Jag har aldrig provat hur man tränar kroppen att sluta andas eller liknande, så jag vet inte hur man tränar bort en automatisk kroppsfunktion.

Mitt beslut gjorde slut på sagan

Beslut är hard stuff. Säga ja eller nej och ta det beslutet är inte alltid rätt. Vad händer om jag säger nej? Vad händer om jag säger ja? Det känns som att stå på ett berg, just i det ögonblicket då man måste bestämma. Ska jag hoppa eller ska jag helt enkelt stå kvar? Idag har jag tagit ett beslut som jag vridit mig och fasat inför ända sedan december för ett och ett halvt år sedan. Jag visste att beslutet skulle komma. Jag visste hela tiden att jag var tvungen att ta det en dag. Men trots det, trots min ständiga vetskap, var jag rädd idag när jag stod där på stupets kant och var tvungen att fatta beslutet. Ja eller nej, frågan var egentligen så enkel på pappar. Men i mitt huvud var den större än så, den var större än störst. Hur kan det vara så att man trots att frågan funnits där hela tiden inte har hittat förmågan att vänja sig och förbereda sig inför situationen som uppstod idag. Det blev en press, den var inte menad egentligen tror jag men jag kände den, den växte i mig. Frågan var ja eller nej. Det var inte svårare än så på pappret. Jag svarade JA. Nästa vecka tar sagan slut.

Turen är jag

Jag brukar inte ha tur. Jag är helt enkelt inte sådan som har tur. Jag är en sådan som alltid blir slagen av sista ryttaren och kommer tvåa. Jag är alltid en sådan som faller två meter innan mål, bildligt talat. Men idag när jag överlevde en boxningsmatchen Liten Klen Emma v.s. Hästhovar med bara några stela muskler och ett skrubbsår insåg jag att jag har haft en del tur senaste tiden. Jag fick MVG i matte trots att det hängde på en tråd mellan betygen. Jag vann min debut i 130 trots att jag startade först. Jag har världens bästa tränare som låter mig rida super fina hästar. Men dagens bästa grej är inte baserad på tur- Tack mamma och pappa för min nya Iphone 4!

Normal med en twist

Allting som är okänt är läskigt. Allting som är okänt vill vi inte veta av. Vi ser det okända som något missbildat och som något dåligt. Även om det varit normalt och bara fått en onormal twist, får vi panik. Varför panik och inte nyfikenhet? Är vi rädda för att själva drabbas av denna okändhet? Jag förstår det inte. Jag är nog en sådan som är normal med en okänd twist. Hur ska jag tolkas? Jag vill inte vara en sådan som företräder det konstiga, även om det bara är en twist. Jag kan trösta mig med att det är inte många som uppfyller kriterierna för normal.

Fux och FB

Jag är undermedvetet betuttad i en fux och jag har loggat in på facebook och skrivit en status. Det är sommar och jag sviker mig själv.

Jag är så otroligt lyckligt lottad

Jag började mitt sommarlov med en kall dusch och en dricks yoghurt. Under dagen har jag hunnit vara på student mottagning, ridit fina hästar och tänka en hel jävla massa på hur underbar min klass är. Jag hade så otroligt roligt igår att jag knappt kan förstå att det hände mig. Jag vill bara skratta. Jag ska skratta ända fram till den 16 augusti, och då kommer jag fortsätta vara lika lycklig med min fantastiska klass. Jag är bara så otroligt lyckligt lottat på alla nivåer.

Mycket fin kläder på en och samma gång

Iförd en svart under (svindyr) långkjol och en vit vacker (enormt dyr) spetsbody gick jag fram och tog emot mitt diplom för mina många MVG. Det har tagits fina kort tillsammans med min fina klass och jag har njutit hela dagen. Nu väntas fest. Sommarlov och världens bästa klass tillsammans och jag är finklädd för andra gången idag. REKORD. Nu ska jag sminka mig och sen träffa brudarna vid punkt. FULL FART.

Känslovågor och helkvällar

Känslovågor. En ström av okontrollerbara känslor. Är det bara jag som får såna? Jag fick en sådan idag, vid bussen. Mycket kom så plötsligt, det kändes så automatiskt och naturligt men ändå så okänt. Dessa känslovågor förvirrar mig enormt. Jag vill ha kontroll men jag har inte det då. Det blev en helkväll med roliga flickor i Västerås som avslut på dagen. Den skånska dialekten var otroligt spontan och bjöd på många skratt. Det har pratats en hel jävla massa om dessa förbannade män. Imorgon ska jag klä mig fin, förhoppningsvis få diplom och stipendium och med all säkerhet ta sommarlov. Tjing

Målsnöret

Duktig ponny i MsvA debut

Det röda målsnöret är kapat. Jag har gått i mål. Jag har andats idag. När jag låg på balkongen i solen och svettades insåg jag att betygen var i hamn, MsvA debuten var i hamn och dessutom gick den bättre än förväntat. Allting som stressen kretsat kring är avklarat, jag spräckte målsnöret. Nu ska jag andas och börja ha kul. Vem visste att man kunde ha en bra dag utan att göra ett skit?

Himmelska resultat under strålande sol i Skogslotten

När helgen började med att varken bilar, släp eller något alls fungerade trodde jag aldrig att vi skulle komma iväg ens. När prinsen löpte amok inne på banan och min älskade, världens bästa och största häst trillade ihop i stallgången av en hjärtattack kändes hoppet för helgen nästan ute. Med chocken i halsen och tårarna fortfarande brännande i ögonen somnade jag och var fast besluten att för allt i värden hålla fast planen att debutera 130 respektive MsvA på skimmelbrudarna dagen efter. När prinsen hoppade felfritt på morgonen kom motivationen tillbaka. Men jag visste inte då när jag avslutar den här dagen kommer Formosa ha vunnit 130 debuten och Jamilia 7 år kommer ha fått blått pris i debuten MsvA. Jag ville gråta! Att Blomman nollade och kom på andra plats i 130 idag var bara en alldeles underbar bonus! Jag är världens allra lyckligaste chej!

Status: SÅ BRA!

NU har jag lämnat in läsårets sista uppgift. Imorgon bär det av till Skogslotten med 4 hästar efter många om och många men. Tjoho, debuter och skratt har jag skrivit på "att göra" listan. Nu ska jag sova, jag och prinsen ska få några sista vettiga visdomsord tidigt imorgon bitti av skåningen innan vi ska flyga boet och sikta mot högre höjder i helgen. TRÖTT. hejdå