Är blind kärlek dumhet?

Love is blind. Alla nackdelar man alltid ser så klart blir som bortblåsta med ett andetag så fort ett uns av kärlek tittar in. Alla nackdelar som jag alltid ser så klart blir som bortblåsta med ett andetag så fort ett uns av kärlek tittar in. Naiv är bara förnamnet och så kommer en klick hopp på det. På en sekund ser man inte längre klart och världsbilden blir en förvrängd suddig och enbart super positiv bild utan nackdelar hos det andra objektet. Jag kan inte hjälpa det. Nackdelarna som jag borde se, borde se för mitt eget bästa, dom försvinner utan att jag kan hjälpa det. Ögonen suddar ut dom. Det är en sådan automatisk kroppsfunktion som jag också hatar. Den blinda kärleken har lurat mig många gånger, men alla gånger har den i alla fall gjort mig lyckligast i slutändan. På så sätt kan jag stå ut med den blinda kärleken. Jag kan stå ut med att den lurar mig in i saker som jag kanske inte borde, men lyckan efteråt gör att jag alltid kan förlåta den. Men när någon annan kommer och klagar på min blinda kärlek och kallar den dumhet, då vet jag inte vem som svikit mig. Är det den blinda kärleken eller orden som anklagar? När kärleker tittar in, inser jag inte alltid att den här individen är inte rätt för just mig, jag har inte vad som krävs för att den ska komma till sin rätt, men trots det kan jag inte låta bli att älska. Min blinda kärlek kanske är dumhet. Det är en sak att kalla sig själv dum, men det är en helt annan sak när någon annan gör det.