En rapport från ett blött hammarö

Det har vart blött, storm och en gnutta solsken. Alla efterblivna hästskötare har hamnat i samma rödas buss och hästar springer bra och för det mesta felfritt. Hängbuksvin, kåta hingstar, kor och mentalt instabila hästar gömmer sig i våran del av stallet och flera gånger om dagen håller jag på att skratta på mig. Jag och mina svettiga gummistövlar har nog gått minst 200 mil vid det här laget och kossan har koll på att cyklar räknas som fordon så man måste vara rädd för dom också när man är trafikrädd. Skåne mannen rider väldigt bra som vanligt och tummarna får blodstopp för att han ska rida hem vinsten i 6års finalen imorrn, HEJJA. Fast imorrn ska det regna hela dagen så vi kommer kunna göra dammar och fiska kräftor på gräsbanorna. Tjing Plingeliing.

Hjärtat behöver träna på att få en diss

När jag tänker efter är det så logiskt. Vi är inte gjorda för varandra. Den ena har inte råd och sen andra måste bort snabbt. båda har ambitionen att bli riktigt bra, men båda behöver den tiden som inte finns när man relaterar till pengarna. Det är konstigt det där, att när jag känner din mjuka päls och får dina vita hårstrån fastklibbade i handen och ser in i dina stora snälla ögon, då finns det inget annat. Då måste det bara bli på ett sätt, det finns bara ett enda team som är rätt och det är du och jag. Men sen när jag tänker efter så finns det så många andra som passar bättre för dig, som har pengarna och därmed tiden. Det finns även bättre för mig, andra som är mer utbildade och billigare i peng jämnfört med vad dom har gjort på pappret. Jag måste bara försöka hålla mig fast vid den logiska biten och ignorera vad hjärtat vill. Hjärtat kommer vilja mycket här i livet och jag kommer inte kunna ge det allt. Så hjärtat behöver träna på att få en diss.

Den bruna mellan stora handen är faktiskt den starkaste av dom alla

Allting som har bärt upp mig börjar försvinna. Alla händer som hållt mig där uppe, uppe bland molnen och uppe bland glädjen. Alla dom börjar tyvärr att dra åt sig och försvinna. För varje hand och finger som försvinner och slutar bära upp mig så brister jag mer och mer inombords. Den stora gråa handen är i princip köpt ifrån mig. Den stora vita handen börjar bli gammal och orkar inte bära upp mig längre. Den lilla bruna handen börjar ge upp vårt förtroende och har börjat svika. Det gör att den lilla gråa handen blir osäker och orkar inte hålla upp hela mig själv när jag är som tyngst och osäkrast själv. Så när den lilla gråa handen också lämnar in börjar hoppet att försvinna med den. Men nu efter att jag har samlat mig efter alla tårar börjar jag förstå en sak jag aldrig tänkt på innan. Att den mellan stora bruna vackra handen med dom små snälla rådjurs ögonen- den handen har aldrig gett upp. Den har alltid burit tyngst hela vägen men aldrig fått något för det. Dom andra händerna som bara gått brevid och nuddat lite för att det ska se ut som att dom hjälper till- dom har fått alla komplimanger och "tack för hjälpen". Den stora gråa handen och den mellan stora bruna handen har alltid burit mest och tyngst. Det jag älskar med den mellan stora bruna handen är att även nu när den stora gråa handen inte kommer finnas mer så fortsätter han och jobbar. Han kanske inte orkar bära upp mig till molnen själv, men han fortsätter att dra mig framåt. Han ger inte upp, han drar lasset själv- och det gör honom till min kämpe.

Jag och Calvin är chill

Hej bloggen. Jag har inte gett upp dig eller någon annan stackare som läser raderna som står på dig. Men det har vart en knasig och upptagen tid i mitt liv. Men nu är allt chill. Det som är mest chill av allt är att Calvin står och tuggar hö i mitt stall och vi har kommit i mål med 4 fel. Han är inte min, och kommer förmodligen aldrig tyvärr att bli det heller, men jag är glad för varje minut vi spenderar tillsammans. Jag skriver även från en ny litwn vän. Den är blå och av märket Nokia och passar mig som handen i handsken. Kunde inte varit gladare. Livet går sakta framåt faktiskt. Och jag och Calvin är chill, det är allt som räknas.

Det är dom människorna man ska ta vara på

Det är så mycket utsida i den här världen. Första intrycket. Det första man läser. Det första man ser och tror. Alltid hela tiden. Men när man får en förklaring till texten, eller när man får en djupare syn av insidan på en människa så förändras allt. Man blir en mjukare människa i närheten av något man känner till och vet bakrunden och anledningen till. Men det är så svårt. Ofta har man inte modet att ta upp konflikten och prata om det. Men när man gör det och tar det, då förändras det ofta till det bra. Men allt för ofta tystnar vi, stänger in oss och snäser surt åt varandra. Jag har mycket att lära i det här livet. Men speciellt att ta vara på människor som jag kan dela saker med, som är lika mig och förstår mig- och framför allt vill väl. Dom människorna måste jag lära mig att ta vara på. Även om dom skulle råka ställa till det för både sig och mig mer än många andra idioter- så är det dom människorna man ska vara på.

Jag gillar Loviseholm

Jag har det ganska bra i alla fall trots allt. Jag är på ett fint ställe där det hänger blommor utanför uteboxarna och alla hagarna är symetriska med vita staket. Det är massor av fina hästar och snälla människor som lagar god mat och ler. Hästarna hoppar både fint och springer snällt och svetten rinner av glädje. Massor av bra träning och vettigt tjat- det finns till och med världens gulligaste hund.

Jag gillar Loviseholm

Tanken har helt enkelt fastnat- som i ett nät

På en status idag stod det att vi är en stor häst-släkt. Jag tänktre direkt på en flock och idag blev jag som vanligt flockens enstöring. Den som måste ursäkta dig över att vara så misslyckad. Som sätter sig på bänken för blickarna från både soffan och bordet säger allt. Försöken är bara misslyckade. Jag ger upp. Vad man än gör är det fel för alla. Men jag måste väl få säga mitt? Nej jag är bara liten och dessutom ett idiotiskt misstag som Gud satte på jorden för att plåga. Imorrn åker jag och jag är faktiskt glad för det. Så att jag kan skona dom runt om kring mig. För även om dom inte gillar mig så gillar jag dom- och jag tycker synd om dom att stå ut med något så misslyckat som mig. Jag är ledsen för att jag skriver såhär. Jag kommer antagligen från bit och rivs och svordomar från dom andra i flocken. Men jag har fått tänka så här om mig själv för mycket, så tanken har helt enkelt fastnat- som i ett nät.

Pengar är det enda som kan öppna mitt fönster, och jag har dom inte

När en dörr stängs öppnas ett fönster. Så sägs det i alla fall. Precis så kände jag för någon dag sen, men idag stängdes fönstret igen. Eller i alla fall åkte igen, ingen har låst den sista haspen än. Vi passar så bra sägs det. Vi jämnar ut varandra och har någon sorts kemi. Men vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll att vi passar så bra ihop när vi rimmar så jävla dåligt så länge jag inte har några pengar? Det är så orättvist. Men ingen kemi i världen kan övervinna pengar. Det är bara pengar som kan öppna mitt fönster igen. Och jag har dom inte...

Skjut mig?

Jag har ett konstigt rekord jag försöker mitt liv för att sätta. Men det går verkligen åt helvete. Jag försöker att vara glad en hel dag. Det har inte hänt en enda gång den här sommaren och nu har halva sommarlovet gått. Det är absurt... Idag var jag nära men jag lyckades ändå inte hela vägen. Jag blir så förbannad på allting! Fan ska det vara så svårt att bara inte göra fel och kunna vara glad? Ska det vara så svårt att bara kunna glädja sig själv? Varför vara så beroende av alla andra liksom? Varför ska mungiporna alltid styras av orden som kommer från andra? Jag lovar att även om jag skulle sitta helt själv på en strand med ett underbart liv skulle ändå smsen jag fick- eller kanske inte fick- styra mina mungipor och tårkanaler. Jag blir så trött. Skjut mig?

Du är jag och jag är katten

Har du glömt mig? Har du glömt mitt riktiga jag och dina riktiga känslor för mig? Katten ligger på min arm och spinner när jag smeker honom över ryggen- det är nästan som vi, du är jag och jag är katten. Jag vet att du bryr dig och älskar, något annat tänker jag inte påstå. Men varför vågar du inte visa det längre? varför får ilskan komma istället och ta plats? Vart tog vi vägen dom där underbara vi var? Du vet vart jag finns och vart jag skriver- men kommer du någonsin och hälsar på eller läser du någonsin? Ett sms bara. Ett jag saknar dig bara. ett förlåt allt ska bli som vanligt bara. Låt mig veta vad det är jag har gjort för att få den här ilskan inom dig att växa. Snälla jag vill veta vad jag ska göra för att vi ska bli glada..