Den bruna mellan stora handen är faktiskt den starkaste av dom alla

Allting som har bärt upp mig börjar försvinna. Alla händer som hållt mig där uppe, uppe bland molnen och uppe bland glädjen. Alla dom börjar tyvärr att dra åt sig och försvinna. För varje hand och finger som försvinner och slutar bära upp mig så brister jag mer och mer inombords. Den stora gråa handen är i princip köpt ifrån mig. Den stora vita handen börjar bli gammal och orkar inte bära upp mig längre. Den lilla bruna handen börjar ge upp vårt förtroende och har börjat svika. Det gör att den lilla gråa handen blir osäker och orkar inte hålla upp hela mig själv när jag är som tyngst och osäkrast själv. Så när den lilla gråa handen också lämnar in börjar hoppet att försvinna med den. Men nu efter att jag har samlat mig efter alla tårar börjar jag förstå en sak jag aldrig tänkt på innan. Att den mellan stora bruna vackra handen med dom små snälla rådjurs ögonen- den handen har aldrig gett upp. Den har alltid burit tyngst hela vägen men aldrig fått något för det. Dom andra händerna som bara gått brevid och nuddat lite för att det ska se ut som att dom hjälper till- dom har fått alla komplimanger och "tack för hjälpen". Den stora gråa handen och den mellan stora bruna handen har alltid burit mest och tyngst. Det jag älskar med den mellan stora bruna handen är att även nu när den stora gråa handen inte kommer finnas mer så fortsätter han och jobbar. Han kanske inte orkar bära upp mig till molnen själv, men han fortsätter att dra mig framåt. Han ger inte upp, han drar lasset själv- och det gör honom till min kämpe.