Uppladdning inför mastodont derby med världens finaste ponny

Det pågår en extremt uppladdning inför det kommande mastodont derbyt som jag och finaste ponnyn ska övervinna. Liten grå har joggats, hoppats, vilat lite och blivit extra ompysslad med kyllera och mys. Vi får även sällskap av den finaste lilla gula försäljningsponnyn som jag får låna av skåningen. Det blir inga mastodont derbyn men det blir en del klasser trots allt. Idag har jag packat, snärjt broddar och hunnit vara nervös vilket jag även hunnit blivit utskrattad för. Jag har skrittat ut på en fin häst tillsammans med en ljusdalsbo och pratat skit hur länge som helst. Jag har ridit lite andra fina hästar, cyklat mina tolv kilometrar och hunnit fundera på det ena negativa efter det andra innan jag hann bli lite nervös igen. Världens bästa hästskötare ska såklart med i helgen och hämtas upp från sin hemstad på väg ner. Allt är i sin ordning, kort och gott. Jag är taggad nu, imorrn kör vi. Jag har verkligen världens finaste ponny!

Min vidriga negativitet och allt vad den innebär

Tror hon jag vill vara så här? Tror hon jag vill vara världens mest negativa människa? Tror hon inte jag skulle döda för att bara få vara nöjd, bara få se något ljust? Det är vidrigt att vara mig. Allt runt om mig är underbart, det är för mycket begärt. Men allt jag är inom mig är hemskt, det är vidrigt helt enkelt. Då spottar hon i mitt ansikte att jag vill ha det vidriga kvar, att jag inte vill bli av med det. Hur kan alla tro att det är så jävla enkelt att bara tänka så istället för si? "Var inte negativ, tänk positivt!" Tack, du löste precis alla mina världsproblem, jag har aldrig tänkt tanken innan, att saker kan vara så lättlösta! Varför har jag ringt en underbar människa i ur och skur? För att den människan lyssnade, svarade och fick mig på andra tankar. Varför har jag sökt hjälp till hösten? Varför ska jag resa ända till Stockholm för att sitta vid ett bord med ett ljus på och säga allt som är fel med mig? Det är för att överleva. Det är för att förhoppningsvis någon gång kunna bli, så nära jag kan komma, normal och för en gångs skull kunna bara vara nöjd. Bara för att man inte ändras betyder det inte att man trivs. Jag hatar det här. Jag vill bort och glömmas, inget annat tjänar något till.

Jag ger på ngt sätt upp

Jag har startat någon form av make over. Jag cyklar. Jag springer. Jag rider. Jag skrubbar varenda millimeter av min kropp med bodyscrub varje gång jag duschar. Jag vill börja om. Men phur gör man när man vill börja om med det man höll på med innan? Göra den gamla kulan till en ny kula. Jag vill börja om men jag vill ha kvar det som va innan. Jag vill ha kvar allt jag hade men ändra mig själv. Hade jag kunnat ändra mig själv hade jag kunnat ändra på det som jag själv tyckt va fel istället för att tvingas leva i någon sorts skuld till alla mina egna misstag. Jag känner för tillfället en oändlig hopplöshet. Det känns inte värt att försöka göra något åt situationen, mitt liv överhuvudtaget. Dessa tusentals snedsteg och misstag och felgöranden har krossat mig och gjort mig likgiltig till allt vad lösning heter. "Jag är inte värd bättre" och allt vad det innebär ekar i huvudet. Jag sa till någon att man inte kan påverka det man har gjort men man kan påverka det man ska göra. Men jag har tappat hopp, det som har gjorts kommer föralltid att påverka mig. Jag kommer leva med skulden och negativismen. Jag ger på något sätt upp.

Världens

Idag har jag tävlat, vunnit, erövrat rädslor, börjat tro på mig själv och framför allt skrattat. Jag är världens lyckligaste.

Ska du kasta en handduk så gör det innan du gått ut

Sommaren är ingen tid för en bloggare, inte ens en trogen sådan. Det hinns med så mycket att det inte hinns med att hänga med. Tankarna är fortfarande kvar och ältar upplevelser i juni runt avslutningstider känns det som. All denna massa jag hunnit med har inte hjärnan greppat och uppfattat som verklighet. Jag rider så förbannat mycket så att hur mycket jag än duschar luktar jag fortfarande häst i håret och svett under armarna. Jag har så lite vänner kvar att batteriet i telefonen kan hålla en hel dag utan att lunch-laddas. Jag vet att halva sommaren är kvar, men min tröga hjärna som ligger en månad efter verkligheten har gjort att jag redan börjat tänka på utvärderingen. Har du som läser någon gång sett någon som ser helt tom ut? Ögonen är så tomma att man kan se rakt igenom dem rätt in i hjärnan och där ser man hur varenda cell kämpar för att kunna säga något vettigt. Även om du kanske inte har sett en sådan min så försök föreställ dig den, för det är så jag ser ut när jag försöker utvärdera denna delen av sommaren med ett ord. Det var ju den sommaren hästarna gick så förbannat bra. Det var den sommaren min älskade lilla Nokia dators skärm gick sönder. Det var den sommaren jag var i Falsterbo. Det var den sommaren gården blomstrade. Det var framförallt den jävla skit sommaren som världens finaste häst lämnade världen och lämnade mig! Och det var även den sommaren jag gick hem för tidigt och förlorade något bakom mig på den parkering jag lämnade. Det är en tom sommar. Inget kan väga ut något annat. Allt kan väga ut något annat. Hela jag fylls med vemod och jag är för tillfället så glad att jag äntligen skrev av mig igen. Tankar måste flöda och känslor måste leva. Jag ska aldrig ge upp igen, jag ska aldrig gå hem för tidigt. Utvärderingen får så oskriven tills vidare... Alla dessa minnen gjorde mig full och tom på samma jävla gång.

Grattis på din dag (som du delar med tusen andra)

Jag hade min dag idag. Den enda dagen på året som jag får kalla min, men som jag ändå delar med tusen andra. Personligt värre får jag påstå. Det värsta med min dag detta året var när jag först överrumplades av lycka för att vara ett år äldre, för att en millisekund senare fråntas all glädje och med bitterhet inse att jag trots denna ålders tillökning fortfarande är skitliten. Det känns förjävligt. Den ens presenten finare än den andra, men den finaste av alla- det där året som skulle föra mig bort från kolumnen skitliten- den presenten kommer inte förens nästa dag. Vad är meningen med livet om inte födelsedagen blir perfekt? Jo jag ska säga dig som läser en sak- att livet är så jävla värt att leva ändå!

Att blogga hör inte sommaren till. Jag rider, solar och läser Selma Lagerlöf hela dagarna och har inte en tanke på vackra bloggar ord. Jag fyller år om bara några dagar eller kanske timmar till och med. Jag har pratat förvånandsvärt lite med min allra bästaste bästa vän och är fylld av konstiga känslor som inte kan definieras med ord. Jag har tränat världens finaste hästar för världens bästa tränare och jag får ta ett ryck med bloggen sen för nu somnar jag. Over and sleep