Ska du kasta en handduk så gör det innan du gått ut

Sommaren är ingen tid för en bloggare, inte ens en trogen sådan. Det hinns med så mycket att det inte hinns med att hänga med. Tankarna är fortfarande kvar och ältar upplevelser i juni runt avslutningstider känns det som. All denna massa jag hunnit med har inte hjärnan greppat och uppfattat som verklighet. Jag rider så förbannat mycket så att hur mycket jag än duschar luktar jag fortfarande häst i håret och svett under armarna. Jag har så lite vänner kvar att batteriet i telefonen kan hålla en hel dag utan att lunch-laddas. Jag vet att halva sommaren är kvar, men min tröga hjärna som ligger en månad efter verkligheten har gjort att jag redan börjat tänka på utvärderingen. Har du som läser någon gång sett någon som ser helt tom ut? Ögonen är så tomma att man kan se rakt igenom dem rätt in i hjärnan och där ser man hur varenda cell kämpar för att kunna säga något vettigt. Även om du kanske inte har sett en sådan min så försök föreställ dig den, för det är så jag ser ut när jag försöker utvärdera denna delen av sommaren med ett ord. Det var ju den sommaren hästarna gick så förbannat bra. Det var den sommaren min älskade lilla Nokia dators skärm gick sönder. Det var den sommaren jag var i Falsterbo. Det var den sommaren gården blomstrade. Det var framförallt den jävla skit sommaren som världens finaste häst lämnade världen och lämnade mig! Och det var även den sommaren jag gick hem för tidigt och förlorade något bakom mig på den parkering jag lämnade. Det är en tom sommar. Inget kan väga ut något annat. Allt kan väga ut något annat. Hela jag fylls med vemod och jag är för tillfället så glad att jag äntligen skrev av mig igen. Tankar måste flöda och känslor måste leva. Jag ska aldrig ge upp igen, jag ska aldrig gå hem för tidigt. Utvärderingen får så oskriven tills vidare... Alla dessa minnen gjorde mig full och tom på samma jävla gång.