Omotivation

Jag är omotiverad. Omotiverad till att skriva blogg. Omotiverad till att gå i skolan. Omotiverad till att leva.
Jag vill rida

Sann kärlek

Lust är inte kärlek

men kärlek är lust

Lyckligt slut, är det på riktigt eller bara i sagor? Man springer benen av sig för att hitta kärleken men när man hittat den upptäcker man många gånger att den bjöd på många fler tårar än man trott från början. Dom Amerikanska filmerna med den perfekta kyssen i slutet har gjort oss blinda för verkligheten. Först är man rädd för att dö ensam men när man hittat någon blir man istället rädd för att bli lämnad. Varför, varför kan vi inte bara luta oss tillbaka och låta ödet styra för en minut? Vi vill ha allting alldeles för perfekt tror jag. Men perfekt kärlek är finns inte, men trots det tror jag att det finns någon för alla. Kanske bor mitt livs kärlek i Malawi, I don't know. Men jag tror att varje själ har en soulmate liksom. Det finns någon för alla- det måste det finnas. En människa kan inte födas ensam, stå helt själv på jorden och efter miljarder steg under tiotals år aldrig hitta sann kärlek. Det finns inte. Jag tror på sann kärlek. Jag tror inte på perfekt och lycklig kärlek, men sann kärlek det finns. Någonstans där ute i alla fall..

That sexi surfman is my brother- actually

Det var för ganska exakt 3 veckor sedan jag kramade om din muskulösa kropp i arbets rummet. Jag fick nästan tårar i ögonen och glädjen att du var hemma fyllde hela mig och räckte som bränsle i flera dagar. Det var skönt att ha dig hemma. Alla skratt vi delade, alla stunder, alla tjaffs om min mössa- allt som hände under tiden du var hemma var så underbart. Du är verkligen min stora förebild. Allting tar du med en klackspark och du är alltid så glad och lekfull på något sätt. Du lever ditt liv för att have a good time, inte för att få världens karriär redan vid 20 års ålder. När du berättar om dina utekvällar vill jag bara mysa ner mig med en stor kopp kaffe under en filt och lyssna på dina historier i timmar. Dina barn kommer vara lyckans barn!

Då idag när jag stod där fult påklädd i dörren och såg dig ligga ner burrad i sängens alla lakarn och sakta slog upp dina sömndruckna ögon och såg på mig, då kände jag verkligen hur stark min kärlek är till dig. När jag omfamnade dina solbrända axlar och sa hejdå kändes det som om det var hejdå föralltid. Jag ville gråta. Jag ville bara mysa ner mig bredvid i sängen och stänga omvärlden ute... Jag saknar dig redan broder

Vår- när allt bli återfött

Nu är det vår. Det är inte bara en liten paus i snöandet utan det är faktiskt vår. Att åka på tävling med 1 tunt täcke med sig till varje häst. Att duscha en häst och sätta sig i kvälls solen och låta den torka under några tuggor gräs- ja allt detta får mig att tänka på sommaren. Bruna ben och myggbett. Vatten krig med världens bästa Arnold. Tävlingar, uteritter barbacka i en grön skog, moped turer till sanda. Jag känner mig så fyll av lust och det är verkligen lätt att leva under dessa två årstider. Men det här långa påsklovet har gett mig rutiner, jag har kommit in i mitt sommarlov redan. Det är jobbigt att tänka på hur jag imorgon kommer släpa mig mellan dom röda skåpen i Tunbos trånga utrymmen. Jag är fylld av liv! Äntligen.. Äntligen...

En tonårings känslor när en vuxens kalla hand försöker släcka en livseld

Malmakvarns seglar-konfirmations läger. Det var en av händelserna som ska äga rum under sommaren som jag sett fram emot. Nu är den ivägen. Jag vill göra en massa saker, men hela tiden när jag ska planera är det; "nej för då är jag på konfirmationsläger", "nej hästarna har vilat i en månad för jag är på konfirmations läger". JAG VILL INTE ÅKA PÅ DET DÄR JÄVLA LÄGRET! Det förstör allting. Jag vill rida. Rida rida rida hela tiden. Jag vill inte ens segla. Jag tycker inte ens att det är kul att segla. Jag tyckte att det skulle bli kul att åka och träffa andra finniga 15 åringar och lyssna på deras händelselösa liv- men nu har jag bytt inställning till allt. Jag vill satsa på min sport, mer än något annat. Jag skiter i andra trötta, tråkiga 15 åringar. Jag har mina underbara vänner och dom respekterar och älskar mig för den jag är. Jag behöver inga andra. Jag vill rida.

Den största haken i hela min ilska är min mamma. Allting går att strunta i- förutom det där tråkiga lägret. Jag kokar, jag vill verkligen inte- men mina känslor hör väl tydligen inte hemma i den här diskussionen. Det enda som hör hemma är det som är moraliskt och logiskt rätt- åk på lägret skitunge, du är bara en liten prick på vår stora jord och jag är mycket äldre än dig så jag vet vad som är bäst för dig. Att åka till Frankrike och få rida och tävla är verkligen inte det som är bäst för dig. (Stop, proooo, halt; Så att det faktum att jag älskar och rida och att jag skulle lägga ner all min tid på hästar och att det är det jag brinner för med hela min kropp och själ- nej nej det bryr vi oss inte om eller?)

Grrr ilska ilska ilska. Jag vill ha sönder något, nu.

Tomma rader

Kära dagbok, jag är inte död. Jag har bara inte suttit vid datorn...

Ja, dagarna i Åreland rusade förbi- speciellt när jag mötte mina sötnosar Fredrik och Carl. Det var verkligen jätte skojigt att susa runt i skogen med dom små pojkarna- trots att Fredrik druttade på ändan ibland och vi fick vänta. Men vad gör man inte? Alla vill ju hänga med Fredrik liksom, speciellt eftersom han hetsade på allt och alla. Men nej, nu låter jag negativ mot Freddan, han är så söt.

Men jag tycker om att vara hemma igen och är åter uppe på min bekväma hästrygg. Lia utvecklas för varje dag, Zanne är bara super bäst som vanligt och Bellan rockade idag när jag var och tränade för Marlene i Heby.

Så vad ska jag skriva om? Våren är här men det behöver jag väl knappast "berätta för ngn". Den som inte har märkt det borde ju ändå ha så stora fel att det inte är värt att leva, ungefär.

Så det var allt. Öhm glad påsk eller är det för tidigt?