Gott nytt jävla år med flaggan i topp!

Gott nytt jävla år tänker jag skrika om cirkus sju timmar. Kul jul fast de var nyår. Idag har prinsessan och Coco-knas trimmat i ridhuset och jag steg upp och gjorde stallet som nyårs present till familjen Karlström. Av året återstår nu endast bullätande, utprovning av Pims kvällsutstyrsel, middag med någon trevlig Eva och Tomas där man tydligen ska kunna beté sig hur som helst enligt Pim och efter den tillställningen blir det faktiskt fest för min del. Jag har målat naglarna guldglittriga och ska endast bestämma mig för de gröna eller de blåa byxorna. Pinsamt nog skulle jag vilja pussa på min underbara häst när klockan slår 00.00 men fest är godkänt. Saknar mina föräldrar lite måste jag erkänna, dom är så bra.

Eftersom detta är en blogg, ja det är en faktisk blogg, så måste jag väl följa alla bloggars traditioner. Den trettioförsta december ska man skriva en utvärdering av det gångna året, så lyder traditionen. Jag tänker fatta mig kort; det har varit ett förbannat dåligt år. Dåliga människor, jubelidioter och kassa tävlingsresultat. Bråk inom mig själv, bråk utom mig själv och förbannat mycket svek. Men något jag måste inflika till min generella utvärdering är vilket fantastiskt avslut på året jag har haft. Prinsessan kom till mig, tävlingsavslutningen i Greva Gården var en jävla overklighet och jag var så förbannat glad, jag har umgåtts med snälla människor och jag har skött mig. Så nu känns det skönt att säga Gott nytt jävla år. För jag avslutade detta året med flaggan i topp och jag intar nästa år med flaggan i topp och jag ska göra nästa år till ett flaggår, en förbannat bra år!

Personligt rekord i Bröta

Jag har tagit ett personligt rekord idag. Jag har sovit och sovit och sovit. Jag sov och sov ända till klockan var elva plus en kvart. Otroligt, otroligt för att vara mig och min kropp och det var otroligt skönt. Efter två portioner makaroner och as goda hemma gjorda köttbullar tillbringade busflickorna resterande dag i stallet. Bus i snön på en fläckig bebis och en prinsessa. Med livet som insats la jag mig även framstupa på en snowracer och tolkade/höll mig fast för livet bakom en snäll fux som sprang i fyrans växel på plogade vägar i skogen. Kul, kallt och livsfarligt. Skratt var ordet. Världens jättegodaste fisk fylldes min mage med till middag och nu porrar sig Pim i jakten på nyårsplagg. Fräsch tjej.

Måste inflika att prinsessan får många kärleksord från familjen Karlström. Till och med hästarna i stallet börjar surna ihop på att puss-prinsessan lyckades bli bästa kompis med alla på två ögonblink. Puss på världens bästa får man väl säga!

Bästa prinsessan och alltså jag

Jag och prinsessan har det mer än bäst. Vi har busat på fina vägar i skogen. Där sprang vi i backe upp och sen sprang vi i backe ner och Carly skötte sig bättre än bäst som hon alltid gör. Sedan har busiga flickor duschat i halvkallt vatten, sprutat på parfym och åkt in till huvudstaden i jakt på nyårsplagg. Somliga, alltså jag, provade sig svettiga i trånga omklädningsrum och trummade stressat i sega kassaköer. Hem från staden ut på Runstenslandet igen åkte en flicka tomhänt och en flicka med byxor och annat. Dock lämnade den flickan, alltså jag, sitt telefonfodral i Zaras omklädningsrum som kompensation för de snygga byxorna. Bra gjort! Hon, alltså jag, lyckades få med mig telefonen i alla fall, alltså jag får vara lycklig för det lilla. Hungrig sa magen, undrar hur bebistjejen i stallet mår. Jag mår bra, alltså bara jag mår faktiskt bra.

Det blev inte som det var tänkt, men riktigt genomtänkt är det aldrig

Jag och min begåvade prinsessa med bläs befinner oss hos en toppentjej med en annan prinsessa dock utan bläs. Planen var att skriva ett långt, bra och genomtänkt inlägg om nyårsbestyr och små frusna flickor på busiga hästar men tiden rann iväg för att Pim tränade en mäkta begåvad häst och efter det gjordes höpåsar och snackades skit i sisådär hundra år. Men vem fan bryr sig och nu ska jag sova så det knakar i sänggavlarna. Over and out; direktsänt från Bröta.

Gott är jul

God jul. Jul god. God är faktiskt julen. Jo, för att julen är god. Godast med jule var årets perfekta knäck, dom alltid lika uppskattade skumtomtarna men framför allt dom måttbeställda Parlanti chapsen som jag fick av mina underbara, generösa och helt fantastiska föräldrar. Det är dock inte så bra att jag har dom i min fysiska hand, men jag sitter glatt och pillar på ett smarrigt presentkort som jag ska inhandla när jag dansar in på Top Rider inom en snar framtid. Julgott har det också varit då jag fått hela sammanlagt 6 superschnygga skjortor från världens alla hörn, även Göteborg medräknat. Jag kommer även bli ägare åt en alldeles alldeles underbar Charles Owen AYR8 Leather Black. Fick också för att tillägga lite levebröd i sedelform, ett aktertäcka till Kungen, ett uppskattat presentkort och en trave böcker (mm). Men godast med julen är faktiskt hästdelen som vanligt. Stallet ser ut som 5 bombnedslag, men hästarna är lyckliga och trimmas lagom men stenhårt i ridhuset och gemenskapen skapar mer energi än solen. Mina älsklingar och jag njuter sida vid sida av hingstar i topklass med en skånsk makalöst duktig och underbar tränare i sadeln. Ibland är man lite för lycklig. Det värsta är att lyckligare kommer jag bli när jag står i Runstens utkant om några få dagar.

Allt börjar där din axel blir till hals

Jag är nöjd med vem jag är, men inte hur och när jag blev det. Jag är nöjd med vad jag gör, men inte när och hur jag gör det. Jag är nöjd med vad jag lämnat bakom mig, men inte hur och varför jag gjorde det. Jag är nöjd med vart jag är, men inte när och varför jag är det. Jag skulle vilja vara jag tack vare att jag valde rätt och tog tag i saker på en gång. Jag skulle vilja göra saker steget innan och göra det med eftertanke och perfektion. Jag skulle ha velat lämna saker bakom mig med ett leende och gjort det för att jag själv ansåg det som det bästa. Men framför allt skulle jag vilja vara där din axel blir hals och vara just där för att jag är älskad. Det finns en längtan att ligga i gropen av ditt nyckelben och fundera på mina felsteg och låta tanken göra dem till rätta steg. Jag skulle vilja viska till din örsnibb tills dina nackhår reste sig hur jag skulle lära mig att dansa livets dans och bara göra rätta felsteg på vägen. När jag lät mig själv glida ner för din arm skulle jag skrika så hela världen fick veta hur jag skulle göra alla felsteg som ingen annan gjort och sedan berätta för alla om min upplevelse. Vi skulle samlas runt en lägereld i ditt hjärta och dela med oss av läran om de rätta dansstegen. Jag skulle sitta själv kvar tills värmen hade spridit sig i hela din kropp och tills ditt hjärta slog ett extra slag. Då skulle jag återgå till mitt bord där jag sitter och bara njuta av julsånger.

Varför? Det är så enkelt. Det är så enkelt att njuta när man vet att hjärtat slår den där extra gången just för mig.

Tunghäfta

I huvudet är allting klart och där verkar allting riktigt. Men livets stora prövning är att få tanken att samarbeta med fingrarna. Att få hjärnan att samarbeta med anda hjärnor. Svårast är just det, speciellt när den har svårt att samarbeta med sig själv och den andra hjärnhalvan. I tanken är alla ord klara. De är genomtänkta, välredigerade och på riktigt. I tanken är alla orden redo för strid, eller ett viktigt samtal, man kan kalla det vad man vill. Ingen bryr sig om jag kallar det Groda, men vad det än kallas så är orden i tanken redo. Men tungan, ja tungan.. Hur ska vi göra med den? Bara för att generalen är redo och fullkomligt makalös kommer landet att förlora kriget ändå om inte armén är redo. Min tanke är generalen och tungan är armén. Trots alla utvalda och genomtänkta ord kommer antagligen tungan snubbla och trassla ihop allt till en värdelöst egotrippad fjortis predikan. Jag måste träna tungan, eller förklara för min motkämpe att generalen hade vunnit om han hade fått och kunnat kriga själv.

När man kämpar utan att ha räknat ut resultatet

Jag försökte flera gånger om att skapa elden. Jag tände och jag ändrade veden och jag tände igen. Varje litet hjälpande ting som jag hjälpte mig av började brinna, brann bra men elden tog aldrig fart. Det var då och för en kort stund, men den eviga och levande brasan kom aldrig. Jag kämpade och jag försökte. Men ur ett ögonblick som vilket annat började elden att brinna. Vad jag hade glömt bort i min kamp var min rädsla. Det jag hade kämpat för var nu det som skrämde allra mest. Elden växte sig stor, aggresiv och hotande. Förskräckt av sanningen hur jag kämpat för något jag slutändan inte var kapabel att behärska.

Imorgon är det jullov och prinsessan är världens finaste häst! Jag har sådan julstämning i mig att det nästan känns som att något är fel, för en gångs skull är jag verkligen redo för jul.

Det är i motvind en drake lyfter

Jag är totalt och fullständigt stelopererad. Jag och prinsessan busade i snön som lovat och imrse drabbades jag av en sdan galen glädje och självkärlek tack vare en komplimang från en Gud. Inte den vanliga Guden som brukas nämnas här, utan än mycket större, mycket mäktigare Gud som behärskar ordens kraft. Något som den andra Guden på tal om det inte behärskar alls överhuvudtaget ens på banal dagisnivå. Senare kom denna glädje att bilda storhetsvansinne när jag fick MVG på två arbeten. Det känns så skönt att vara smart ska jag säga, det känns så skönt att jag inte är beroende av en sport som jag är halvtaskig på och som dessutom domnieras av dumskallar. Jag har halva inne i ordens värld, och det är där jag är född att vara och det är är jag är född att stanna.

Det är i motvind en drake lyfter

Kanske vaknar du just till av poesin

Jag är sällan den som ger upp, men min spända nacke visar annan kaliber. Framåtlutad, hasande och sne är jag när jag försöker förflytta mig efter ett träningspass med den nyrakade prinsessan. Om ryggraden tänker visa lite mer stake imorrn ska jag och prinsessan rida på ridbanan och busa i djupsnön. Jag har lite för mycket plugg, men jag känner att jag kommer ta ett eget personbästa i grymma julklappar i år. Jag vill i alla fall tacka min nacke för att den inte klagar i framstupa sidoläge åt höger, för därifrån går det faktiskt ganska utmärkt att göra det bästa som finns. I det läget kan jag drunkna i poesin djup ord direkt skriva ur ett drömmande tillstånd och jag kan drunkna i den perfekta formen av surrealistisk poesi.

Kanske vaknar du just till

och lägger ansiktet tätt tätt

mot hans hår som luktar honung

och sömn. Han drömmer, gungar ljudlöst

över dina djup, och när han

vaknar gör han det i dina ögons

värme. Det gör mig vanmäktigt

rasande att känna hur varje

rörelse i tiden motsvaras

av din rörelse i samma tid.

Mina timmar följer dina timmar

så nära att jag hör dig andas.

Kanske vaknar du just till, förnära

honom och för långt från mig.

(Skriven av M William-Olsson, ur boken "Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden")

Det där med värderingar

Det var jag som hakade. Hakade fast och vägrade gå vidare, släppa och göra andra olika saker. Jag må ha hakat, men jag följer ett spår. Jag är utbränd av alla slalomsvängar nu. Idag tycker vi på detta viset och imorgon kan ni förbereda er på att tycka tvärt om, sedan kommer det dröja fyra dagar innan vi byter inställning igen. Den perfekta slogan skulle vara; "Vi jobbar aldrig lika". Alla kör fast, bara att vissa gör det för att de har en sliten och gammal strategi, andra för att de inte kan bestämma sig för någon alls. Jag må haka, jag har även hakat på den lärdom jag fick om att alltid skapa sig generella värderingar. För att genom att byta strategi och tankesätt inför varje situation gör att man i slutändan sviker de man har runt omkring sig. Jag har svikit många och för att få det faktumet att stanna i "då-tid" tänker jag inte svika mina värderingar. Det finns gott om folk utan värderingar så att det räcker och blir över ändå.

Jamilia Airlines fick mig att le igen

Det är galet, ja det är faktiskt helt galet. I mars 2009 fick jag hem ett litet grått monster. Idag var det lilla gråa monstret ögongodis när hon gjorde en favorit i repris från gårdagens 120 men var idag om möjligt ännu felfriare. Jag har skrubbat mitt sorgsna skinn med alla fantastiska komplimanger om min fina häst och våra perfekta rundor. Även en större modell vit häst hoppade felfritt idag som en avslutning på en helg med super rundor och han fick en morot han också. Jävla stjärnhästar. Fy fan så glad jag är! Imorrn väntas jag närvara i stallet klockan 7 för att starta klippmaskinen och göra häst av min bruna prinsessa. Hagvecka och navelpill väntar för mina vita stjärnor, jullov blir min nya vardag om 5 dagar, min vackraste prins som blivit långhårig och fin får en vecka till i sin fantasivärld och sen ska det undersökas hur den känner för en sakta igångsättning. Den här veckan kommer jag ta ut semstern i förväg. Jag har endast ridplikt på en prinsessa, sedan ska det pluggas en hel del och även inhandlas julklappar. Det känns skönt att få le ett litet tag igen!

Kort och gott

Låt schizofrenin flöda och vi ber om ursäkt för gårdagens överdrift. Idag pratar vi bara tvärtomspråket och det har vart förskräckligt fina hästar och fantastiskt dåligt väder. Det blev en rosett för bästa bebis när liten grå hoppade felfritt över 1-meter-och-20-centimeters hinder. Stor vit sladdade lite i hörnet och piloten får ta på sig dagens fel. Nu väntar kvällspromenad med morotsgnagarna och sen julbord där jag ska äta mig fet och fin. Jag tycker om Greva gården!

Det är som vanligt när jag tävlar

Fina hästar blir värdelösa hästar av värdelösa piloter.

Full av poesi

Jag värmde upp med brännande varmt kaffe och lusläsning av metro. Efter några timmar i skolan som handlade om trafficking och ekvationer var jag redo för min bibloteksdebut. Jag gick till bibloteket och gick därifrån med famnen full av poesi. Jag ska läsa och älska poesin men även använda den i min jämnförelse i min svenska fördjupning. Stagnelius, Birro, Sheakspeare och Moodysson ska bli några av mina äkta män och sova i min säng. Jag ska självklart bli poet tror jag. Ja, jag tror faktiskt att jag ska det. Jag har allt som krävs- jag är olycklig, har ett annorlunda i alla fall mellannamn och vissa säger även att jag behärskar konsten att skriva. Poet, ja varför inte? En knepig olycklig människa som alla hatar i verkligheten men som älskas på pappret. Jag ska bli Strindberg i kvinnlig form. Spännande, om inte annat är det något att fördriva tiden med. Jag har även tävlat idag. Inte i den vanliga formen hästhoppning utan i den ovanliga formen uppsatsskrivning. Jag skrev 11 sidor för hand om vilken värld jag ville leva. Jag skrev något om en gemensam värld men nu efter världskriget i köket önskar jag att pappren som blev inlämnade innehöll önskan om att det bara var jag och mina fyrbenta kungabarn som fanns kvar i hela världen. Nu skriker min olyckliga själ och mitt konstiga mellannamn efter lite Viktor Rydberg.

Jag kom på ett till krav jag uppfyller- alla poeter är fula, antagligen därför de är olyckliga.

Vem kunde tro det om ärligheten?

Ett recept på friskhet brukar lyda att den som säger att den är galen är aldrig galen. Den har insikt i att den inte beter sig normalt, är man galen har man allt annat än den insikten. Det här påståendet har jag kommit underfund med att det gäller i flera situationer. Nämnligen när man talar om ärlighet. Folk som inte går in för att vara falska på något sätt men som ändå är medvetna om att de kan synda med lögn någon gång ibland, de säger aldrig att de är ärligheten själv. De har en insikt i att de faktiskt inte är 120 % ärliga rakt igenom i alla möjliga tänkbara situationer. Det betyder inte att de ljuger, men de har förstått att det inte är möjligt i denna värld att försöka leva med en inbyggd lögndetektor. Men det finns människor som anser sig vara detta, ärligheten själv ska tydligen bo i dem. Galenskapspåståendet fick mig att inse att det är människorna som rakt ut säger att de är 120 % ärliga och har inte ens ett litet avhugget finger i garderoben som är falska. Människor som bräker på för andra normala småljugande själar att just DE fick gåvan att vara rena mjölpåsar allihop. Det är dessa människor som i slutändan sviker ben och hjärtan i tusen bitar. De rena mjölpåsarna var så rena att de glömde vad som var sant och så svek de. De ljög och de svek. Jag skulle bara vilja ta dessa mjölpåsar och vända upp och ner på dem, så att alla fick se de avhuggna fingrarna och massgravarna med skelett som finns i deras garderober. Men vem skulle tro mig, en vanlig halvärlig själ, när jag sa att ärligheten själv vänsterprasslar med lögnernas härskare? De må vara vita i påsen allihop, men om vi kollade noga när vi vänder ryggen till skulle vi se deras svarta tungor.

När kroppar blir lyckligare än de är vana vid får man huvudvärk

Plikten tvingar mig att lämna oasen i sagoland och bege mig hem mot kaos och olust. Jag har haft fullt upp med att uppleva och njuta så kameran glömdes bort. Jag mår så otroligt bra att jag har ont i huvudet- min kropp är inte van vid livslust och så här många leenden under en och samma helg. Kantarellponnyer och deras obalanserade småbröder har bärt två lyckliga tjejer med röda näsor runt i galopp i ett alldeles för fantastiskt vinterlandskap. En stor svart och vit hund, eller om det var en kalv, har fisit när det var sängsdags, ätit ostbågar och lagt svansen i middagens beasås. Galna katter har hälsat Välkommen genom rabiata attacker och sagt God Morgon genom att försöka äta upp en tå. De två lyckliga flickorna har pratat ut om kaos och schizofrena människor och kollat katastrofala ritter och fina hästar på youtube. I vintermörkret har de grillat korv vid en frusen sjö och räknat stjärnor. Med tekoppar i handen och munnar fulla av godis har de sett när pandor lär sig Kung-Fu och hur Alaska kan få en bittra chefer att gifta sig med sina assistenter- på riktigt. Jag var en av dessa flickor och jag vill inte sluta vara det. Men hemma väntar förstörda hästar och Guds gåvor till ridsporten på att få göra mig ledsen och värdelös igen. Nu finns inget att se fram emot längre, nästa helg skulle vara en sådan sak men eftersom den saken kräver goda ridkunskaper så krossades min lycka inför detta i torsdags. Men nu vet jag att jag har en tillflyktsort i vackra Ljusdal. Dit vill jag fly oftare än jag är hemma.

Den skrumpna drömmarhjärnan är i alla fall på väg

På väg. Jag är på väg. Jag sitter på ett nattåg som sträcker sig så långtsom till Luleå och lite till. Halv 10 kommer jag att ta mina väskor och konka mig av tåget och på Ljusdalisk mark kommer jag förhoppningsvis omfamnas av en toppen tjej som väntar där. Idagdagen lyckades inte sluta utan gråt den heller. Dessa förbannade fyrbenta djur och Guds gåva till ridsporten gör mig bara förbannat ledsen. Allt annat gör mig också ledsen. Jag känner mig ensam och ynklig och jag hatar mig själv för det. Jag vill inte försöka längre, jag vill inte att någon annan försöker heller. Alla som har försökt har bara tröttnat och släckt det hopp de tände. Jag orkar inte bli besviken längre. Jag har inte ork att våga tro att det finns hopp och något lyckligt. Det olyckliga har krupit in i det som var lyckligt i mitt liv. Till kategorin människor som gör mig olycklig hör nu även majoritet av de människor som gjorde mig lycklig. Jag vill vara som förut och bara kämpa, veta att det kommer att löna sig i slutet. Det känns som att min drömmarhjärna skrumpnat och blivit realistisk. Någon lurade i mig någon gång att bra människor kommer alltid att vinna och lyckas i slutet. Denne någon ljög och denne någon vill jag döda.

Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen?

Det var inte hennes fel. Det var inte hennes fel att hon övertalade mig att gå in dit. Det var inte hennes fel för hon visste inte hur jag skulle vara när jag kom ut igen. Det var inte hennes fel. Ändå skrek jag i hennes ansikte, precis som i hans. "Är du nöjd? Är du nöjd hur det blev?" jag skrek och skrek och skrek. Skrek ut all jävla ilska för alla jävla fel jag gör. Skrek ut all ilska för att det enda jag vill göra inte funkar. Skrek för att jag bara ville göra rätt och att någon skulle se det och tycka det. Någon som stod i mitten. Men det blev som vanligt, och nu vet jag faktiskt inte om jag vill mer. Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte känna mig värdelös mer. Jag vill ha samma glädje som när jag är i skolan när jag är i stallet. Jag vill känna samma säkerhet inför varje prov. Jag ville gå dit med samma leende till lektionerna. Men det finns inte där. Jag är bäst på att göra fel, men jag har aldrig krävt att jag ska vara bäst på att göra rätt. Jag ville bara vara bra, duga lite grann och inte vara totalt värdelös. Men jag är tydligen det, han sa det idag igen som alla gånger innan. Jag vill inte mer och jag försöker lova mig själv att aldrig sätta foten i en stigbygeln igen. Men tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen? Ljusdalhelgen med Kantarellponnyn och Guru-Sara får vara panel.

Det är inte skär besvikelse, den är utspedd med förvirring

Suttit fast i en hiss i en halvtimme, fått tidsplaneringen raserad av kolikföl, veterinären hamnade i bilolycka och min motivationen till liv försvann ut i ett andetag. I övermorgon åker jag mot Ljusdal. Jag kan inte vänta. Jag är så besviken på alla jävla människor- det är ingen idé att skriva idioter. För vad är skillnaden på människor och idioter? Alla är idioter, så även jag. Det enda undantaget som bekräftar regeln är hon som väntar i Ljusdal. Hon är för evigt underbar och jag har sagt alldeles för få gånger att jag älskar henne. Jag vill bara bryta upp från grunden. Det finns ingen motivation och bara besvikelse finns kvar. Jag vill ta min Kung-häst och min Prins-häst och fly. Jag har alltid klarat mig, jag har alltid bara fokuserat på det viktiga. Men efter en tid går det inte att skydda sig längre när man bor i en infekterad böld. De vidriga parasiterna infekterade mig också.

Jag saknar mina vänner. Min galna vänner som alltid skrattade fast världen rämnade. Jag saknar dem jag blev tvingad att lämna, bara för att någon sa det och jag lyssnade. Och nu lämnade någon mig också.