Hejdå med tårar

Hejdå eller vad säger man? Med gråten i halsen har jag kramat om ponnysar och människor. Det känns så hemskt på något sätt. Imorgon kommer pappa lämna mig där på Malma kvarn med mina 2 stora väskor för att sedan själv åka hem och vara tillbaka i vardagen. Jag kommer gråta imorrn, jag har gråten i halsen redan. Jag hade till och med gråten i halsen när jag kramade Arnold- MIN TRÄNARE! Alltså visst vi har en någon typ av kompis relation men ändå, man ska inte gråta då i alla fall. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag gick genom stallet, jag klarade inte ens av att pussa hejdå på ponnysarna.. Det hade bara varit för mycket. Jag slängde en blick på Nicko som stod där i uteboxen med sina små öron nyfiket framåtriktade. Det skar i hela hjärtat! Nu precis när vi börjat hitta varandra ska jag överlämna honom i någon annans händer... Det känns som att bli iväg skickad, borttagen, raderad på något sätt. Jag tänker på alla skratt jag kommer missa och jag glömmer alla skratt jag kommer få uppleva med andra 15 åringar. Det är viktigt för mig att komma iväg, inte snöa in mig hur kul jag än tycker att det är att vara hemma och rida. Men att krama alla hejdå och säga; japp då ses vi om 3 veckor- det väckte känslor i hela mig. Jag hatar att åka. Bajs.

Hejdå Hässelby, vi ses om 3 veckor

Dom kommer och dom går, men vad gör man för att få dom att stanna?

Ett nytt tillskott i min lilla familj. Inte i min Thalén-familj, utan i min håriga familj på 4 ben med hovar. Men när familjemedlemmarna precis kommer in i den familjen har dom alltid packat ner nervositeten och så fort dom öppnar väskan sätter sig den i mig. Första frågan är ju hur är den att rida? Kommer vi komma överens. När den frågan fick ett positivt svar blir nervositeten större, kommer den här att tas ifrån mig? Kommer någon annan få bli den lyckliga ägaren och kommer min nya bebis hitta en ny familj innan jag ens hunnit fästa honom vid rötterna i min egen? Det vore så typiskt att den familjemedlemmen som jag vill ska stanna får åka och den jag vill ska åka får stanna. Varför är det så? Att allt vi verkligen vill, det blir tvärt om. Dom vi passar bäst ihop med blir man så lätt av med. Jag vill bara ha egna pengar, kunna köpa själv. Säga "JA, JAG KÖPER" utan att behöva diskutera i 100 år. Jag vet att jag är liten, dum, och inte vet något om pengar. Men jag vet något om känsla och det är mycket svårare att förklara än pengar. Jag vill bara lägga mig i ide och vakna när allt är bestämt. Men jag vill inte åka på söndag för att mötas av en tom box när jag kommer hem...

Den dagen jag blev lämnad själv

Imorrn. Du kommer le, du kommer skratta, du kommer vara i centrum. Det är så det ska vara. Det kommer och ska vara din dag. Jag hoppas också på att jag ska le, att jag ska skratta och jag ska in till det sista se till att inget förstör din dag. Jag ska även in i det sista försöka hålla tårarna tillbaka. För efter imorrn är det slut. Vi kommer alltid att vara systrar men jag kommer aldrig mer bli bortjagad från bästa platsen vid handfatet på mornarna när vi borstar tänderna. Du kommer aldrig mer gå med snabba steg från duschen till ditt rum så det hörs i hela huset när du har bråttom. Du kommer aldrig mer sitta med din dator i köket när jag kommer hem. Du kommer inte bo här helt enkelt. Du kommer skaffa dig ett eget liv, i en annan stad. Ditt nästa steg i ditt liv är att ta steget ut i världen, mitt nästa steg är att konfirmera mig. Skillnaden är så stor. Du och bimmen är stora nu, jag är lika liten som alltid. Hur mycket jag än står på tå, hur mycket jag än skyndar kommer ni alltid vara före mig ut i livet. Tårarna bränner under ytan, jag blir själv nu. Hela tiden som liten har jag planerat hur underbart mitt liv skulle bli som "ensamt barn". Liten och dum är ett bra ordspråk som passar in där, för nu förstår jag hur mycket jag behöver er och våra intriger. Men nu är det slut, nu är dagen snart kommen då jag faktiskt blir "ensamt barn".

Måndagen den 15/6 -09 är den dagen jag blev lämnad själv.

Jag får leva med min konsekvens

Att läsa johannas blogg skar till i mitt hjärta. Dels för att jag fick läsa 100 år gamla inlägg eftersom jag aldrig läser bloggar längre, det fick jag dåligt samvete av och därav ett snitt i hjärtat. Men det som skar det största jacket var att nu flyttar Johanna. Johanna flyttar ifrån rytterne, hon flyttar ifrån alla våra minnen. Hon flyttar ifrån mig. I torsdags var sista gången jag cyklade till Johanna. Det känns helt förjävligt! Jag blir ensam lämnad ute i bushen, åt mitt öde.
Det faktum att jag blir ensam kvar lämnad på Tunbo nästa år har inte ungkommit mig. Isa, Edvina, Anna, Anna, Emma och hela den skara med folk som jag umgås med i tunbos dunkla korridorer har lämnat mig nu. Efter sommaren kommer jag återvända. Alla de andra tjejerna i min klass kommer vara tajta som våtdräkten mot en blöt kropp och jag kommer vara som olja- bara stötas bort. Jag är ensam kvar, det är konsekvensen av att umgås med äldre. Utan att man vet ordet av är man lämnad. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till... Jag kommer vara en av alla dom som går ensamma, en av alla dom som alla kollar snett på och en av alla dom som mer och mer blir osynliga. Men jag får helt enkelt leva med min konsekvens.

Ett traditions inlägg

Att skriva ett blogginlägg om sommarlov, avslutning och allt vad det innebär är nästan lika stor tradition som det man skriver om. Så jag tänker inte vara ett undantag. Men jag har funderat över en sak såklart, och det är det här med avslutning. Man klär upp sig, köper nya kläder för att använda en gång, går upp långt i förväg för att fixa frisyrer, smink och allt vad det är. Men det här som man så omsorgsfullt fixat hela morgonen är för att sitta i 2 timmar och lyssna på när rektorn håller tal och se när 9orna gråter. Sen får man sitt betyg och går hem. Nu tror säkert dom flesta efter att ha läst dom här raderna att jag vill ta bort avslutningen, men my ass. Det är en jätte gammal grej och vi kan verkligen inte ta bort den, vi borde gör tvärt emot- förstora upp den! Min syster tar studenten den här veckan, hon har festat i 2 månader nu. Jag tycker inte att man ska ta studenten varje år men man borde absolut blåsa upp avslutningen lite.

Men nu är åttan över, betygen är satta och dom var bra. Nu har jag bara ett sommarlov att

avnjuta!

Jesus en player?

En sak har jag funderat över dom senaste dagarna (Är vi förvånade över att Emma-Maria har funderat eller? Nä inte direkt!). Jesus fick ju aldrig några kids eller hur? Alltså man kan läsa om hur han återuppstod och hur han räddade hela världen- men vad jag vet fanns ingen älskarinna med i bilden? Är inte det sjukt konstigt? Den mannen som skulle förändra en massa skit så många år framåt i tiden, är det inte konstigt då att han inte hade en brud? Plus att det betyder ju att Gud, den mannen som alla ber till i dåliga tider har en jävla släkting som dels dog för en jävla massa år sen. Det betyder även att antingen var Jesus en jävla player som använde sitt rykte för att få massor av storbystade damer i säng eller så dog vår frälsare oskuld. Helt ärligt, kan det verkligen vara så här illa? Det betyder även att om det där med att återuppstå från döden är ärftligt kommer vi ju bara få se det en gång eftersom han aldrig pippade fram någon släkting till sig! För jävla mysko tycker jag...