Hejdå eller vad säger man? Med gråten i halsen har jag kramat om ponnysar och människor. Det känns så hemskt på något sätt. Imorgon kommer pappa lämna mig där på Malma kvarn med mina 2 stora väskor för att sedan själv åka hem och vara tillbaka i vardagen. Jag kommer gråta imorrn, jag har gråten i halsen redan. Jag hade till och med gråten i halsen när jag kramade Arnold- MIN TRÄNARE! Alltså visst vi har en någon typ av kompis relation men ändå, man ska inte gråta då i alla fall. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag gick genom stallet, jag klarade inte ens av att pussa hejdå på ponnysarna.. Det hade bara varit för mycket. Jag slängde en blick på Nicko som stod där i uteboxen med sina små öron nyfiket framåtriktade. Det skar i hela hjärtat! Nu precis när vi börjat hitta varandra ska jag överlämna honom i någon annans händer... Det känns som att bli iväg skickad, borttagen, raderad på något sätt. Jag tänker på alla skratt jag kommer missa och jag glömmer alla skratt jag kommer få uppleva med andra 15 åringar. Det är viktigt för mig att komma iväg, inte snöa in mig hur kul jag än tycker att det är att vara hemma och rida. Men att krama alla hejdå och säga; japp då ses vi om 3 veckor- det väckte känslor i hela mig. Jag hatar att åka. Bajs.
Hejdå Hässelby, vi ses om 3 veckor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt