Att läsa johannas blogg skar till i mitt hjärta. Dels för att jag fick läsa 100 år gamla inlägg eftersom jag aldrig läser bloggar längre, det fick jag dåligt samvete av och därav ett snitt i hjärtat. Men det som skar det största jacket var att nu flyttar Johanna. Johanna flyttar ifrån rytterne, hon flyttar ifrån alla våra minnen. Hon flyttar ifrån mig. I torsdags var sista gången jag cyklade till Johanna. Det känns helt förjävligt! Jag blir ensam lämnad ute i bushen, åt mitt öde.
Det faktum att jag blir ensam kvar lämnad på Tunbo nästa år har inte ungkommit mig. Isa, Edvina, Anna, Anna, Emma och hela den skara med folk som jag umgås med i tunbos dunkla korridorer har lämnat mig nu. Efter sommaren kommer jag återvända. Alla de andra tjejerna i min klass kommer vara tajta som våtdräkten mot en blöt kropp och jag kommer vara som olja- bara stötas bort. Jag är ensam kvar, det är konsekvensen av att umgås med äldre. Utan att man vet ordet av är man lämnad. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till... Jag kommer vara en av alla dom som går ensamma, en av alla dom som alla kollar snett på och en av alla dom som mer och mer blir osynliga. Men jag får helt enkelt leva med min konsekvens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt