Något bra blev gjort mitt i allt det dåliga

Blödandet upphörde för en stund idag för att sedan fortsätta. Men till saken hör att jag tog tag i något som jag sällan brukar. Jag är rädd för att göra saker jag inte är säker på att jag klarar av, jag är rädd för att tänja gränserna med risken att jag kanske inte klarar det jag begär utan måste backa och sedan stanna där. Det gör att jag många gånger nöjer mig med halva. Vill jag bromsa hästen och den kanske bara bromsar hälften så mycket som jag ville är jag dålig på att göra om och göra rätt tills det sitter och den bromsar så mycket som jag vill. Jag är en fegis. Hästen bromsade ju? Måste den verkligen bromsa bra och dessutom så mycket som jag ville? Och så är jag nöjd med det faktum att den bromsade men inte hur mycket och hur bra. Men idag tog jag tag i sådana saker. Jag sparkade lite extra med innerskänkeln som dessutom hade en sporre idag på den extremt känsliga hästen och fick äntligen igenom den där förbannade innersidan. Jag bestämde mig för hur mycket en annan häst skulle bromsa och så bromsade jag så mycket där med basta, och jag gjorde om tills det verkligen funkade. Jag vågade även hålla den pigga hästen aktiv och inte snålåka i halvfart bara för att inte skapa stress och eventuell konflikt. Allt det där tog jag tag i idag och hästarna har gått som tåg hela bunten, fantastiska tåg. Jag behöver lite jävlar anamma. Jag gjorde faktiskt något bra idag, det ska alla blödande sår veta.

Jag vet att jag blöder men inte vart

Det gör ont i mig. Det känns som ett sår någonstans på kroppen men jag kan inte hitta det och jag vet inte hur jag ska bota det. Jag är fast med en obehaglig känsla som jag inte kan få bort. Jag vill veta vart det blöder, på något sätt känns det som att hela kroppen blöder. Saker som går bra kommer inte in, det finns ingen glädje i dem som min kropp kan ta upp. Det känns nästan som att hela jag är drabbad av ett virus som konfiskerar lycka från att komma in i mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Hur stoppar man ett osynligt blödande sår? Jag vet verkligen inte men jag måste börja le snart igen...

Ska man skratta eller gråta?

Ska man skratta eller gråta sådana här dagar? Jag är svart eller vit. Glad eller arg. Lycklig eller ledsen. Jag får höra det hela tiden och det går aldrig riktigt in, klart jag kan vara grå? Men idag var en sådan dag när jag varken var grå, svart eller vit. Jag har ridit 7 hästar varav två finaste godkända hingstar, lycklig tjej! Min kamera blev klämd i utskjutet till lastbilen, mindre lycklig tjej. Det var goda nyheter med blomman och jag hann inte plugga. Det har vart en mittemellan dag. Är jag världens lyckligaste eller självmordsbenägen? Jag tror jag är lite grå ändå.

Själv-vaddå sa du?

Idag diskuterade vi självkänsla, självförtroende, självinsikt och massor av andra saker som har med en själv att göra. Det var fantastiskt nyttigt och jobbigt. Enligt ett litet simpelt diagram bestående av 4 rutor som uteslöt olika kombinationer av högt och lågt självförtroende och självkänsla. Jag fick gå hem med vetskapen att jag har högt självförtroende men otroligt låg självkänsla. Jag försörjer min lycka på prestationer (där fick vi förklaringen till min fullständiga brist på lycka). Självförtroende och allt den smörjan är en hel labyrint. Man kan ha världens bästa självförtroende men världens sämsta självinsikt. Det fascinerade mig även idag hur mycket vi tänker på oss själva. Hur mycket skit vi än snackar om andra på en dag, hur mycket drar vi då inte i våra egna kläder? Vi är fullkomligt uppslukade av vår omgivnings gap och bryr oss sällan om något annat än vad de tycker. Jag är extrem vad gäller att tänka på hur andra ser på mig, vem jag egentligen är och hur otroligt mycket brister jag måste ha i andras ögon. Värdelöst.
Nu, så här sex hästar senare är jag dödstrött, hejdå.

Stoltaste hästskötaren till finaste pojkarna

Idag var det mera hingstvisning. In med vackraste bruna hingsten i stora lastbilen och kuskade fram och till baka för att både hämta Nils och en dansk och en annan hingst. Full rulle. Contant Q slutar aldrig imponera och hoppade om möjligt ännu jävligare idag än igår. Helt sjukt, jag ler lika mycket som skåningen och känner mig som världens stoltaste hästskötare när jag står och dreglar vid sidan av banan. Livet är så bra. Det enda som inte är bra är att jag har gjort lite för mycket rätt på sistone? Jag är inte riktigt van vid att inte få smisk flera gånger om dagen...
GLAD CHEJ! Fan vad onödiga saker jag skriver om. Contant Q får ett hjärta idag i alla fall, och både han och Bravour får ett hjärta för igår också. De är en egen klass och jag får vara en liten del av dem, kan man ha det bättre?

Bra dag- check!

Idag har jag överlevt. Jag har till och med överlevt med flaggan i topp. Jag har genomfört en hingstvisning idag. Ridandet skötte skåningen men jag var in charge bakom kulisserna. Det har aldrig gått så smidigt som idag. Supersnygga hingstar levererades på löpande band i rätt tid och jag gjorde inte bort mig en endaste gång. På den sena eftermiddagen fick jag goda nyheter om min sockersmula, min alldeles egna vita prinsessa. Dagen avslutades med äckelmos och köttbullar samt en vattnig gräddsås, mumma. Bästa Paula i alla fall!

Världens mest stressade och bekymrade människa

Jag är den mest bekymrade och stressade människan jag känner. Det går inte en sekund på dagen jag inte lägger minsta tanke sådant som hänt eller framförallt sådant som kanske kommer hända. Framtiden, ett mörker för mig. Allting är ett mörker i mitt huvud, jag kan helt enkelt inte sluta bekymra mig och le för en minut. Mitt humör ska vi inte prata om, med en stubin kortare än min tumnagel och lite för mycket att göra om dagarna gör mig till världens mest stressade människa. Med dessa två underbart söta egenskaperna har jag på något konstigt sätt skaffat mig planetens mest stressade hästar och de mest obekymrade människorna är mina bästa kompisar. Hur? Varför? Det passar ju så lite som det bara möjligt kan. Jag älskar mina sötnosar som hyperventilerar och snurrar med ögonen och det finns inget jag önskar att jag kunde hålla med om så mycket som när världens bästa människor säger "det löser sig". Varför kan inte jag vara superlugn när mina söta djur stressar upp sig? Varför kan inte jag också ta livet med en klackspark? Jag blir inte klok på mig själv. (Och så var vi igång med att bekymra oss igen...)

Avundsjukans dag med stort V

Detta är avundsjukans dag. Skåningen fick hem nya lastbilen som råkade vara större än stallet och snyggare än mitt eget hem. Tja jag flyttar in? Jag och mina fem kusar stod och dreglade och undrade varför vi inte hade ett sånt schabrak när vi åker och tävlar? Imorgon får vi lägga i en växel till i träningen så att vi också kan bli grymma skåningar en dag. Jag vill så otroligt mycket. Sen skänker jag lite mer avundsjuka (om det nu är möjligt att det finns kvar efter allt lastbilsdregel) till lyckosflickan som får somna bredvid sexigheten själv varje kväll. Jag har knarkat Håkan i vårsolen hela dagen och jag är så betuttad att jag skulle göra vad som helst för att få dela livet med den genomgående perfekta människan (jag skulle faktiskt till och med kunna överväga att ge upp lastbilen). Han är så sexig, så åh allt bara. Jag är kär, eller besatt, det beror på hur man ser det. Jag är så avundsjuk idag. Jag vill ha allt jag inte har. Detta är avundsjukans dag. Dock lyckades Prinsen med det omöjliga idag, han var så otroligt fin att jag inte kunde ändra någonting. Trots att det var en sådan dag när allt annat utom just det jag har är bra!

Fullt där uppe

Mitt huvud är fullt, det svajar på bristningsgränsen. Humör, varför har man det och vad är det egentligen? Varför ska man kommunicera när man kan vara tyst? Varför ska jag alltid vara den som måste kommunicera med andra för att få dom att kommunicera tillbaka? Hur ska man lära sig att pricka hinder? Hur ska man göra för att inte göra fel? Hur ska man göra om man inte vet hur man gör rätt? Hur fyller man en känsla av tomhet?
Pim min älskade åkte hem med en trött knashäst och lovord om att komma tillbaka i sommar. Kvar blev jag, hästarna och Håkan såklart. Myste klart till kvart över tio. Nu nackskott eller dusch funkar också?

Kissar på mig av skratt

Det var länge sedan jag skrattade så mycket som idag. Iförda svarta sovsäckar satt jag och Pimpen mitt i röran och näst intill skrattade på oss av kiss, eller kissade på oss av skratt kan man också säga. Min kavaj blev ratad till tusen, alla mina läkemedelssalvor som till exempel Orudis från 2007 blev utslängda och mängder av djungelvrål förtärdes. Sadelkammaren är åtminstone 200 kg lättare och går att andas i igen. Vi har även ridit ut i solnedgång, gjort våfflor och ätit frusen marängschwiss. Världens lyckligaste tjej är jag dagar som denna.Jag älskar att skratta. Blomman avslutade dagen med ett tappert försök av kapa mitt finger- hon är min älskling, hjärta.

Dagsrapport och obefintligt elände

Idag lyckades jag med det omöjliga. Jag hoppade prinsesshästen själv för första gången utan att orsaka livshotande fara för omgivningen. Sedan red jag prinsen utan graman(!) och vi kunde springa i felgalopp i rätt varv med flit, eller tvärt om (beror på hur man definierar förvänd galopp) utan att skapa kaos i ridhuset. Kalas. Bästa Pim fick svettas med ponnyn, fina var de båda! Coccobäng hästen fick uppleva lite skånsk healing på morgonen, vilket jag hoppas Pimpen uppskattade och ansåg var vettiga ord. Halva sadelkammaren är städad och jag kände att det forsade in lite mer lycka i mig tack vare det. Men fortfarande saknas grundmotivation att leva- jag fick just uppmuntrande ord om att den motivationen aldrig kommer komma heller.
"Jag är inte tjock, jag har bara litet huvud". Grattis blomman, det finns en chans för dig också!

Short

Livet är ganska knepigt. Medvind står på önskelistan. Nu film.

Pim gör livet bra trots att att lyckan hålls gisslan

Bästa P är här. Jag gjorde Operakällar-debut igår med avsmakningsmeny och hela schabraket. Tusen tack till Mormor som stod för fantast kalaset! Idag har vi ridit på busdjur, städat lite bland täcken och pratat, pratat, pratat. Igår fyllde syster 21 långa år, idag fyller hunden 12 otroligt långa och fräscha år idag och imorgon fyller fräschat av alla- mormor 80 år. Allt är lite upp och ner just nu. Livslyckan är hållen gisslan av ett än så länge olöst problem som tynger ner hela min uppenbarelse. Går det minsta bra kan man räkna med det största nederlaget för den senaste livstiden inom en snar framtid. Skjut mig. Jag vill bara vara lite lycklig, var det för mycket begärt? Jag hade äntligen hittat kärleken, lyckan och kemin, varför kunde jag inte få behålla den känslan lite längre än skit kort?

HåkanHåkanHåkan!

HåkanHåkanHåkan. Sa jag Håkan förresten? Hellström, det förstår ni väl? Jag är i extas! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag skrek, jag hoppade, jag sjöng med falskast av alla, jag skrek lite till och så tog jag i en sista gång och sjöng ännu högre. Svett, det luktade så sjukt mycket svett och det gjorde inte ett piss. Det var så mycket Håkan som det möjligt kunde samlas i samma rum och det blev nästan för mycket men samtidigt kunde jag inte få nog. HåkanHåkanHåkan. Jag ska helt klart ha en kille med transparenta super v-ringade tröjor, hatt och som skriver super poetiska låtar till mig och slänger med sina bruna lockar. Sexigare än så blir det helt enkelt inte. Jag vill tillbaka, ska vi hångla liksom? Blablabla. HåkanHåkanHåkan.

Klick!

Man pratar om kemi och hur det säger "klick!" mellan vissa människor. Jag har inte alltid trott på det, jag har hållit mig till teorin om att allt kan bearbetas till kärlek och samspel. Jag erkänner mig nu ändrad, min åsikt är en helt annan och jag vet att "klicket" finns! När jag stötte ihop med mitt första bästa P var jag övertygad om att det där brutalt tok-höga "klicket" bara var tur, eller kanske en inbillning. Nu när mitt andra bästa P har stövlat in i mitt liv med storm och gett mig en möjlighet att prata ut med någon som inte befinner sig tiotals mil bort, kan jag helt enkelt inte ignorera klickandet längre. Vi har till och med samma godissmak, vilket brukar vara en omöjlighet. Klick är ett annat ord för lycka!

En våroutfit som gick i kras

Efter att ha ridit mina stjärnor i vårsolen hela morgonen klädde jag mig i rosa, tog jeansjackan, mina röd-vita Ray-bans och kavlade upp byxorna ett varv eller två. Vår stod stämplat i pannan på mig och ordet var tapetserat över hela min värld idag. Jag kände mig som en nyfödd vårblomma under klarblå himmel mitt uppe i ett hångel med tusen vackra solstrålar. Lycklig vårblommeflicka trallade sig genom skoldagen med ett MVG på diskussionsprovet och andra trevliga framgångar. Det var när jag gjorde hoppsa-steg nedför alla tre våningarna och kom ut för att möta dask grå himmel och isande kyla som jag kände att rosa, solglasögon och uppkavlade byxor var så fel det kunde bli. Skamsen som om jag bedragit vintern och tagit ut vårglädjen i förväg satt jag med svansen mellan benen hela bussresan hem. Är det inte konstigt hur mycket vi påverkas av andra? Jag säger vi, för jag vet att hur mycket folk än förnekar så tvivlar vi alla på oss själva jämfört med andra, ibland åtminstone. Igår köpte jag en byxdress. Ja, det är så sant som det är sagt; jag är ägare till en byxdress, det är dessutom blommor på den. Problemet är att den är skit snygg och jag vågar helt enkelt inte ha på mig den. Det är konstigt att vi, jag, människor i största allmänhet bara inte kan glömma andras blickar och stoppa näsan i vädret för något man själv gillar.

Fantastiskt glad över mina fina hästar

Jag har skördat i helgen. Det har plockats rosetter och det har varit fantastiska rundor allihop! Sju starter, fem rosetter, två hästar är numera kvalade 130 och jag kunde inte tro att det var som jag red på filmen. Vem denne fokuserade, målinriktade och aktiva ryttaren var vet jag inte, men hon red mina hästar jävligt bra och de är allihop värda en guldstjärna eller två i protokollet. Andra tävlingen med Blomman och det blev pris i båda klasserna av närmare hundra starter, kvalad 130 och min absoluta favorittjej här i världen. Den lilla grå sprang mot klockan första gången över 120 hinder och knep en röd rosett. Det har varit en så fantastisk helg och jag är så fantastiskt trött. Jag sov fyra timmar i natt och har haft fullt ös medvetslös hela veckan. Sovasovasova. Imorgon blir det morgonridning på prinsessan, sen lite skola och sen blir det tokmyskväll i röda villan med hela stallgänget. Skräckfilm och godis tills vi spyr står på listan. Jag är världens lyckligaste, speciellt för att jag har ett sådant underbart gäng grymma hästar i mitt stall!

En höjdhoppsribba kan utgöra lika stor risk som en hög med ord

Jag har alltid haft svårt för att ge mig ut i det okända. Att hoppa höjdhopp är för mig omöjligt, egentligen inte för att jag tror att jag inte kan hoppa, utan mer för att tekniken är okänd för mig och det känns helt onaturligt att slänga sig huvudstupa med ryggen före över en ribba. Livsfarligt. Då är jag betydligt bättre på att springa 60 meter, även fast jag alltid kommer sist. För jag vet hur man springer, det är varken okänt eller farligt, bara förbannat tråkigt och förolämpande för en sådan oatletisk människa som jag. Jag står ungefär inför samma dilemma, skillnaden är att det handlar om ord och inte friidrott. Jag vet inte hur jag ska säga orden, jag vet inte hur jag ska formulera mig för att få ut tankarna som för tillfället är en enda trådklump i huvudet. Jag är inte nöjd just nu, allt är bra men jag är inte lycklig för jag måste ändra på vissa saker. Jag måste reda ut mitt tanke-träsk och få ur mig dessa ord som verkar omöjliga att formulera. Vad kan gå fel? Jo mycket kan gå fel. Lika stor risk som det är att jag bryter ryggen på höjdhoppsribban är det att jag ska säga något helt tvärt emot det jag hade tänkt säga. Jag är livrädd för det okända.

Jag blev grön och började spruta eld, med andra ord blev jag en idiot

För att se ett ansikte måste man vara på utsidan av det. Jag är på insidan av mitt vilket gör det omöjligt för mig att se mig själv i alla situationer. Jag kan inte se vad alla andra kan se. Något jag dock kan se är andras reaktioner. Jag vet inte längre om det är fel på det jag säger eller om jag helt enkelt är grön och sprutar eld? Dessa idiotförklarande blickar dödar mig. Jag vill bara sluta prata. Eller nej det vill jag inte alls. Jag vill prata. Men jag vill kunna ha en konversation, du pratar, jag pratar, du lyssnar och sen pratar du lite till och så svarar jag. Men mitt, uppenbarligen, gröna ansikte och mina små okontrollerbara eldbollar gör det till en omöjlighet. Vad jag än säger går konversationsmöjligheten upp i rök och istället bjuds jag varje gång på ett fejs som uttrycker: "ursäkta men är du helt jävla dum i huvudet eller skämtar du?". Tack. Det värmde. Skulle jag dock mot alla odds lyckas göra något ganska bra, går det inte att berätta något sådant för mig på grund av mitt, uppenbarligen, gröna ansikte och eldkloten, för vem vet hur det skulle sluta om jag blev glad för en gångs skull? Då skulle väl hela gården brinna ner. Jag orkar inte ta den diskussionen som jag tagit så många gånger och som aldrig ger resultat. Snart kommer ilskan på riktigt och då kommer städer brinna. Jag är en drake, men inte längre en sådan drake som jag vill vara, en sån som flyger i luften och lyfter i motvind. Nu är jag bara grön och sprutar eld, en idiot med andra ord.

Ödets balans

Livet är som en balans. Jag menar inte sådan där harmonisk och mysig balans som de pratar om på Bali, jag pratar om en vidrig balans. Tänk dig ett sträck, sträcket är noll- varken tur eller otur. Varken ren eller smutsig och det är varken lyckligt eller sorgligt där. Sträcket är också tyngdpunkten för en liten våg. Jag står på ena sidan och mitt emot mig står ödet och svajar. Vi håller en balans jag och ödet, men det är frågan om att vara tvärt emot varandra. Är jag noggrann ser ödet till att allting går fel för mig. Är jag lycklig ser ödet till att allting går käpp rätt åt helvete, alltid denna balans. Jag är pedant med mina hästar. Vartenda lilla minisår, varenda liten svullnad, varenda mungipa ska smörjas. Dessa hästar lyckas trots allt mitt putti nutt ådra sig diverse sår och andra små problem för att försämra min vardag. Tack ödet, här försöker man! Alla känns i toppform, men vad spelar det för roll när jag måste springa om oroa mig varje dag jag kommer ner för att de ska ha gjort illa sig. Det är värdelöst. Totalt värdelöst.

Somnar

Fruktansvärt trött i kroppen och fruktansvärt trött på människor. Några få tomtar lyckas hålla sig kvar vid mitt tycke fortfarande men ingen går säkert just nu. Trött, så förbannat skit trött på folk som idioter, spelar ingen roll vilken grupp faktiskt längre. Alla hästar har varit alldeles för fina idag, helt grymt var det! Den enda bättre än den andra. På torsdag ska det jävla brukas allvar med truppen, jiho hoppdags. Nu somnar jag vilken sekund som helt. Det är så skönt att vara själv.

Ursch

Det var inte min dag idag. Jag kan visa en hel lista på allting som gick fel. Egentligen var hästarna fina idag, det blev bra resultat i alla fall, men jag kan inte riktigt glädjas åt det ändå. Jag mest sur idag. Ligger hemma hos Michis nu och myser. Grymt avslut åtminstone. Ursch

Allt är bara jävligt bra

Det är bra. Allt är bara jävligt bra. Det känns ännu bättre att säga det. Världens bästa tjejer jobbar på Hässelby gård just nu, stallen är fyllda med massor av fina hästar och stämningen kunde helt enkelt inte vara bättre- allt är maxat! Historia drogs upp idag över lunch bordet och det var så skönt att se tillbaka på det och verkligen inse hur bra det är idag. Idag har jag svettats som en dåre och hästarna har inte legat efter dem heller. Jag hjärta bommar på långsidan med 5 jämna galoppsteg. Har trimmat massor på alla idag. Växlat med galoppstegen, aktiverat stora vit, lilla grå fick tävla i flest galoppsteg mot en symaskin, prinsesshästen fick kämpa lite för att få till 5 jämna, prinshästen fick svettas med att korta och blomman gjorde ju alla rätt så det gick ju smärtfritt. Nu har jag träningsvärk i exakt varenda muskel och är redo att dö. Men fy fan vad bra är allt just nu. Ett av livets få minus just nu är bara att folkmängden i röda villan hindrar mig och mina älsklingstomtar från myskväll!

Hat och tvivel

Det enda som hindrar mig från att inte bli en datahacker är att jag är totalt skit korkad och fullkomligt inkompetent vad gäller teknik. Det finns inget i världen, borträknat att bli oändligt bra på att rida, som jag vill så mycket som att vara super smart, grym på datorer och genom det få hela världen att hata mig. Att bli hatad är jag redan ganska bra på, vilket gör mig ännu mer sugen på att göra en "facemash.com". Det är mellantinget som dödar mig. Jag börjar vänja mig vid att vara hatad, det gör att jag inte kan vänja mig vid att vara älskad av någon enstaka stackare. Jag får alltid höra att jag är antingen svart eller vit, och det är sant, grått är inget för mig. Jag vill inte ha mellantinget. Helt ärligt älskar jag att vara just själv. Rida själv, vara i stallet själv, sitta själv, vara själv. Jag behöver aldrig tvivla på mitt eget hat eller min egen kärlek. Det är nog det jag hatar med andra människor- tvivlet. Det äter mig. Hellre andras hat än mitt eget tvivel. Jag antar att det är otroligt konstigt.

Det där med att ge och ta

Innerst inne är jag nog konflikträdd. Innerst inne vågar jag inte säga ifrån. Jag vågar aldrig skjuta startskottet. Jag är så rädd för att min revolt ska göra det värre för mig än vad jag ansåg det vara innan. Jag vet att jag är värd det, jag vet att jag är värd att få ge utlopp för ilskan. Men tänk om föremålet som tar emot ilskan inte förstår? Inte förstå hur mycket jag är värd utbrottet. Det är inte bara kärlek som handlar om att ge och ta och hela den falska baletten, det är hela livet som funkar så. Ger jag upp det här för dig vill jag veta vad du ger upp för mig. Varför ger du inte upp något för mig? Jo för att du kommer aldrig att förstå hur mycket jag är värd att vara arg den här gången. Alla kommer vi att göra miljoners med fel, alla kommer vi att misslyckas och förstöra för oss själva och framför allt för andra. Vad det hela handlar om är att inse det, och det är då man börjar ge och ta tillbaka. Jag har gett. Oj, vad jag har gett bort. Det är dags att börja ta tillbaka något, men jag vågar inte skjuta startskottet. Jag vågar inte ge utlopp för min ilska för jag är rädd för att om något bara har tagit från mig än så länge, varför skulle det ändras för ett utbrott? Jag har gett, oj vad jag har gett, därför är det min tur att börja ta tillbaka. Men så länge jag är feg, kan jag bara svälja och börja ge ännu mer.