Innerst inne är jag nog konflikträdd. Innerst inne vågar jag inte säga ifrån. Jag vågar aldrig skjuta startskottet. Jag är så rädd för att min revolt ska göra det värre för mig än vad jag ansåg det vara innan. Jag vet att jag är värd det, jag vet att jag är värd att få ge utlopp för ilskan. Men tänk om föremålet som tar emot ilskan inte förstår? Inte förstå hur mycket jag är värd utbrottet. Det är inte bara kärlek som handlar om att ge och ta och hela den falska baletten, det är hela livet som funkar så. Ger jag upp det här för dig vill jag veta vad du ger upp för mig. Varför ger du inte upp något för mig? Jo för att du kommer aldrig att förstå hur mycket jag är värd att vara arg den här gången. Alla kommer vi att göra miljoners med fel, alla kommer vi att misslyckas och förstöra för oss själva och framför allt för andra. Vad det hela handlar om är att inse det, och det är då man börjar ge och ta tillbaka. Jag har gett. Oj, vad jag har gett bort. Det är dags att börja ta tillbaka något, men jag vågar inte skjuta startskottet. Jag vågar inte ge utlopp för min ilska för jag är rädd för att om något bara har tagit från mig än så länge, varför skulle det ändras för ett utbrott? Jag har gett, oj vad jag har gett, därför är det min tur att börja ta tillbaka. Men så länge jag är feg, kan jag bara svälja och börja ge ännu mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt