Blödandet upphörde för en stund idag för att sedan fortsätta. Men till saken hör att jag tog tag i något som jag sällan brukar. Jag är rädd för att göra saker jag inte är säker på att jag klarar av, jag är rädd för att tänja gränserna med risken att jag kanske inte klarar det jag begär utan måste backa och sedan stanna där. Det gör att jag många gånger nöjer mig med halva. Vill jag bromsa hästen och den kanske bara bromsar hälften så mycket som jag ville är jag dålig på att göra om och göra rätt tills det sitter och den bromsar så mycket som jag vill. Jag är en fegis. Hästen bromsade ju? Måste den verkligen bromsa bra och dessutom så mycket som jag ville? Och så är jag nöjd med det faktum att den bromsade men inte hur mycket och hur bra. Men idag tog jag tag i sådana saker. Jag sparkade lite extra med innerskänkeln som dessutom hade en sporre idag på den extremt känsliga hästen och fick äntligen igenom den där förbannade innersidan. Jag bestämde mig för hur mycket en annan häst skulle bromsa och så bromsade jag så mycket där med basta, och jag gjorde om tills det verkligen funkade. Jag vågade även hålla den pigga hästen aktiv och inte snålåka i halvfart bara för att inte skapa stress och eventuell konflikt. Allt det där tog jag tag i idag och hästarna har gått som tåg hela bunten, fantastiska tåg. Jag behöver lite jävlar anamma. Jag gjorde faktiskt något bra idag, det ska alla blödande sår veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt