Livet är som en balans. Jag menar inte sådan där harmonisk och mysig balans som de pratar om på Bali, jag pratar om en vidrig balans. Tänk dig ett sträck, sträcket är noll- varken tur eller otur. Varken ren eller smutsig och det är varken lyckligt eller sorgligt där. Sträcket är också tyngdpunkten för en liten våg. Jag står på ena sidan och mitt emot mig står ödet och svajar. Vi håller en balans jag och ödet, men det är frågan om att vara tvärt emot varandra. Är jag noggrann ser ödet till att allting går fel för mig. Är jag lycklig ser ödet till att allting går käpp rätt åt helvete, alltid denna balans. Jag är pedant med mina hästar. Vartenda lilla minisår, varenda liten svullnad, varenda mungipa ska smörjas. Dessa hästar lyckas trots allt mitt putti nutt ådra sig diverse sår och andra små problem för att försämra min vardag. Tack ödet, här försöker man! Alla känns i toppform, men vad spelar det för roll när jag måste springa om oroa mig varje dag jag kommer ner för att de ska ha gjort illa sig. Det är värdelöst. Totalt värdelöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt