Mitt i kaoset

Det känns kasst att ha en blogg och endast skriva om alla oändliga eländigheter som alltid ska hända mig. Men det är så det blir. Så nu sitter jag här igen och bokstaverar för att allt är katastrof. Jag tar åt mig för mycket skit, tar på mig allt och sen går allt åt helvete helt enkelt. Jag fick en kommentar ifrån en saknad snubbe som en går hade en chans att förändra mitt liv för att han var så underbar, men så blev det alltså inte så nu sitter jag här med hästar som inte går att rida på och tårar i ögonen. Jävla skit. Jag borde ha slutat när jag hade chansen. Men nu är det för sent och kaoset har infunnit sig- jahapp på tal om att någon saknade mig så saknar jag mig också.

Nästa steg kanske aldrig kommer

Jag vill ju våga tro att jag en dag kommer att bli bra på den här sporten. Att trots att jag "bara" rider 130 idag och ligger ljusår efter eliten i min egen ålder så kanske jag en vacker dag faktiskt kommer bli bra. Men sedan så finns den där känslan längst inne, att kanske är det bara jag som tror så på mig själv? Eller åtminstone försöker tro så på mig själv. Att alla andra kanske något bitter sanning i det hela och har insett att så inte är fallet, att jag pikar nu. 130 är min klass och mer än så blir det inte. Unghästar är inte något jag borde satsa på heller och trimma finns det flera som gör bättre än mig. Så vad är jag bra för då? Knoppa, pussa på och lägga på täcken- för mocka är jag ju bara långsam på. Jag hoppas varje gång det springer in en ny häst som jag vet kan ta nästa steg att nu, nu kanske det händer! Men så åker den också, och jag tragglar vidare. Det känns helt enkelt som att så fort en häst visar framfötterna så blev den "för bra" för mig. Kanske är det dags att inse att nästa steg aldrig kommer och nöja sig med det som är?

Speglar har inget gemensamt

Det är knasigt vart man kan hitta en spegel av sig själv. Inte trodde väl jag att jag skulle kunna prata oavbrutet om allt vad livet rör med en kille som har flera cm stora töjda öron, tatueringar mest överallt och som lyssnar på musik direkt från helvetets avgrund. Det är ingen spänning överhuvudtaget- bara häng. Nästan en hel eftermiddag bara sådär, det är galet som det kan bli. Och det känns skönt att ngn annan än min bästaste barndomskompis faktiskt ger intrycket av att denne vill vara med mig. Kan inte riktigt förklara det, kärlek är enklare att förklara än känslan att man bara hittat en skön snubbe som man gillar att hänga med. Jag tycker det är skoj i alla fall. Med sådana människor inser man hur lite det betyder att ha något gemensamt.

Sjuk som attan

Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom, därav brist på inlägg. Sjukdomen orsakas av en mask och kan leda till att man blir apatisk och i många av fallen även till extrem fetma fetma och depression. Masken heter något i form med för många vokaler på samma ställe men i folkmun kallas den latmask och jag är hårt drabbad. Den senaste veckan har jag känt alla symtomen. Slöhet, brist på motivation och rädsla för dagsljus. Vet ännu inte hur smittsam sjukdomen är men hoppas för mina nära och kära att det är ytterst ovanligt att den smittar vidare sin dödsdom. Ni som grinar över en binnikemask ni själva skaffat på nätet kan slänga sig i väggen- det här är sjukdom på riktigt!

Den tredje juni tvåtusenelva

Den på sätt och vis sjuka sporten jag ägnar mig åt hade en mörk dag idag. En av de största fyrbenta stjärnorna gick bort idag, den starkaste av atleter avslutade sitt liv på banan. Det blev en tankeställare för alla oss ryttare. Vi är aldrig bättre än vår bästa häst och vi inser aldrig hur levande de är för ens de har lämnat oss. Alla filmer på youtube där hästen trillar och hans förkrossade ryttare endast kan stå och se sin främsta lagkamrat dö får mig bara att tänka på en dag. Det var den tredje juni 2011. Starterna under dagen hade varit många för mig och solen lyste starkast den dagen. Jag var trött, hästskötaren var trött och mamma var trött. Liniment, lindor och pyssel var det som återstod innan vi skulle säga godnatt, pussa en gång på alla och sedan gå hem för att sova. "Charli va biter du mig för?!". Sen ryckte det till i vänster bog, jag såg hur han stora snälla ögon svajade till och såg sedan min stora, största för att vara ärlig, trilla ner bland hinkar, höpåsar och borstar. Medan ögonen rullade och den stora kroppen ryckte i dödskramper förstora jag bara en sak- nu dör min favorit. Jag skrek och skrek. Det var en skräckfilm. Det var det ända tills att hans vackra ögon kom tillbaka och såg på mig i en nyfödd panik. Det blev på något sätt värre när jag förstod att han var hos mig igen, men nu inte kunde resa sig. När han stod i sin box på stappliga ben åkte vi hem. Jag har bara sovit sämre en enda natt än den natten. Det kommer vara inatt, för jag har insett hur sköra dessa djur är. Och jag har insett vilken extrem tur jag hade som fick se min favorit resa sig och gå av egen maskin ur sina dödskramper. Han hade lika gärna kunnat dö där- precis som Hickstead gjorde.

Nu har jag tappat den igen

Året är inte slut men det blev ett dåligt år. Ponnyn och den nya hästen fick allergiutslag vars orsak kan skrivas upp på listen över mysterier. Jag måste erkänna att jag ligger efter med en del plugg. Jag är en dålig vän som inte ens hinner planera in EN ENDA fika på en HEL VECKA. Jag känner och ser inte någon framgår i något jag gör vilket gjort att jag slöat till. Rihanna blev fucking inställt och det blir ingen ny jävla äckel konsert. För många kakor på en annan kaka blir för många kakor på varandra och allt för stora mängder kakor gör mig illamående. Så nu har jag tappat gnistan i livet och motivationen till framgång. Fan också.

Om det ändå vore som i sången

Tänk om man kunde förklara alla konflikter med sånger. Istället för att försöka sätta ord på sina egna konstiga känslor och försöka förklara situationen man befinner sig i vore det så skönt att bara säga "Though I don't understand the meaning of love, I do not mind if I die trying.Took it for granted when you lifted me up! I'm asking for your help, I am going through hell. Afraid nothing can save me but the sound of your voice, You cut out all the noise. And now that I can see mistakes so clearly now... I'd kill if I could take you back, but how?". Men man kan inte göra så. För man ska vara människa nog att stå på sig, förklara sig själv och överleva på egna ben. Man får inte åka snålskjuts på en text någon annan skrivit, man får inte åka räkmacka på en underbar person. Om man vill allt men inte kan ta sig dit? Om man är redo att svälja sin stolthet tusen gånger om och inta desperat läge. Men när det fortfarande inte hjälper då, när man inte kommer närmare målet för det? Vad fan ska man göra då? När man vrider sig genom varje dag och gråter i sömnen för att man inser att man är så fullkomligt värdelös att man inte ens kan göra det rätt för sig själv, och ännu mindre för andra. Det är i alla fall då man börjar tänka i sångtexter, för man ratar sina egna ord som gör allt värre.Men ingen vill lyssna på någon som citerar sånger, så när man nått det stadiet är det dags att ge upp.

Orättvisan nådde mig

Mitt i stimmet där man bara hatar sig själv och skyller världens undergång på ens eget lilla samvete så insåg jag idag att världen är ju faktiskt orättvis. Vi, åtminstone jag, intalar oss att vi inte duger till att knappt gå upp ur sängen, men när man lägger dessa dumma tankar åt sidan inser man, åtminstone jag, att det vara var världen som var orättvis från början. Det sved mer än värdelösheten, men framför allt sved det tusen gånger mer än jag någonsin trott.