Jag är den mest bekymrade och stressade människan jag känner. Det går inte en sekund på dagen jag inte lägger minsta tanke sådant som hänt eller framförallt sådant som kanske kommer hända. Framtiden, ett mörker för mig. Allting är ett mörker i mitt huvud, jag kan helt enkelt inte sluta bekymra mig och le för en minut. Mitt humör ska vi inte prata om, med en stubin kortare än min tumnagel och lite för mycket att göra om dagarna gör mig till världens mest stressade människa. Med dessa två underbart söta egenskaperna har jag på något konstigt sätt skaffat mig planetens mest stressade hästar och de mest obekymrade människorna är mina bästa kompisar. Hur? Varför? Det passar ju så lite som det bara möjligt kan. Jag älskar mina sötnosar som hyperventilerar och snurrar med ögonen och det finns inget jag önskar att jag kunde hålla med om så mycket som när världens bästa människor säger "det löser sig". Varför kan inte jag vara superlugn när mina söta djur stressar upp sig? Varför kan inte jag också ta livet med en klackspark? Jag blir inte klok på mig själv. (Och så var vi igång med att bekymra oss igen...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt