Min vidriga negativitet och allt vad den innebär

Tror hon jag vill vara så här? Tror hon jag vill vara världens mest negativa människa? Tror hon inte jag skulle döda för att bara få vara nöjd, bara få se något ljust? Det är vidrigt att vara mig. Allt runt om mig är underbart, det är för mycket begärt. Men allt jag är inom mig är hemskt, det är vidrigt helt enkelt. Då spottar hon i mitt ansikte att jag vill ha det vidriga kvar, att jag inte vill bli av med det. Hur kan alla tro att det är så jävla enkelt att bara tänka så istället för si? "Var inte negativ, tänk positivt!" Tack, du löste precis alla mina världsproblem, jag har aldrig tänkt tanken innan, att saker kan vara så lättlösta! Varför har jag ringt en underbar människa i ur och skur? För att den människan lyssnade, svarade och fick mig på andra tankar. Varför har jag sökt hjälp till hösten? Varför ska jag resa ända till Stockholm för att sitta vid ett bord med ett ljus på och säga allt som är fel med mig? Det är för att överleva. Det är för att förhoppningsvis någon gång kunna bli, så nära jag kan komma, normal och för en gångs skull kunna bara vara nöjd. Bara för att man inte ändras betyder det inte att man trivs. Jag hatar det här. Jag vill bort och glömmas, inget annat tjänar något till.