På en status idag stod det att vi är en stor häst-släkt. Jag tänktre direkt på en flock och idag blev jag som vanligt flockens enstöring. Den som måste ursäkta dig över att vara så misslyckad. Som sätter sig på bänken för blickarna från både soffan och bordet säger allt. Försöken är bara misslyckade. Jag ger upp. Vad man än gör är det fel för alla. Men jag måste väl få säga mitt? Nej jag är bara liten och dessutom ett idiotiskt misstag som Gud satte på jorden för att plåga. Imorrn åker jag och jag är faktiskt glad för det. Så att jag kan skona dom runt om kring mig. För även om dom inte gillar mig så gillar jag dom- och jag tycker synd om dom att stå ut med något så misslyckat som mig. Jag är ledsen för att jag skriver såhär. Jag kommer antagligen från bit och rivs och svordomar från dom andra i flocken. Men jag har fått tänka så här om mig själv för mycket, så tanken har helt enkelt fastnat- som i ett nät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt