Ryggen är ett skämt, den är liksom protesterar. Men inget, inte ens en döende rygg kan få mig att sluta göra det här. Känna mina andetag i takt med någon annans och känna musklerna spännas och jobba. Höra pulsen i huvudet och strålen av smärta som skjuts upp längs ryggraden vid varje avstamp. Jag måste säga att jag älskar allt. Varenda liten del av det. Här har jag en chans. Jag kan utvecklas och bli något övre alla andra. Ingen säger att jag kommer eller måste lyckas men en chans är mer än ingen. Jag vill bara bo på en hästrygg, jag vill bara känna pälsen mot mig för alltid. Dom är enastående djur och jag älskar varenda liten del!
Jag må va en ridfjant, men jag får stå för det. För det är det här jag vill göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt