Jag var elden, nu är jag något som ska slängas bort

Jag brukade vara en eld. Stor och brinnande, den som kom för nära blev bränd. Men på lagom avstånd kunde jag värma en kall ledsen kropp. Jag var mig själv och ingen annan, jag var elden. Men någonstans på vägen ändrades allt. Vad är jag nu? Vart tog alla flammande vackra lågor vägen? Vad som blev kvar måste ju vara askan. Det där svart-grå som flyger iväg så fort en rörelse kommer för nära. Jag flyger med vinden, flyger med varje rörelse. Den som tittar på mig nu ser inget stort och underligt vackert, den som tittar på mig nu ser bara ett grått damm moln som ändras med vinden. Jag mår sämre av att titta på bilder där jag var elden, jag kan inte hålla mig från att undra vem som ska tända mig igen? Jag är rädd att inte ens glöden finns kvar längre och undrar då vart hoppet finns? Jag är askan, nu är någon annan elden. Jag kan inte längre brinna för livet och livet är nu mera något som skrämmer mig. Vad gör man med aska? Är det värt att använda till något eller skrapar man bara ner det i en påse och sen ser man inget mer av det? Jag tänker på den goda tiden, då på den tiden som jag var elden. Nu är jag på väg ner i påsen, och min fråga är- vem ska rädda mig? Vem ska tända mig igen? Eller är det så enkelt att aska är ett hopplöst avfall, något som brunnit klart. Något som levt klart. Något som bara sa slängas bort. Är jag något som ska slängas bort?