Och sanningen är att

"Du är så stark Emma"
"Du är ju så självständig och stark i dig själv"
"Du är ju så stark, det här klarar du"
Jag känner mig lika brottslig som när man säger till ett barn att jultomten inte finns. Min styrka alla pratar om finns nog inte heller. Den är lite som jultomten. Vill man att den ska finnas så dyker den upp- men när sanningen ska fram är allting bara lögn. Jag pratade med en kvinna, som har en hög position i den skabbiga tegelbyggnad som jag går runt dagarna i ända som ett deprimerat vrak, hon har en sån där klitchig blond pagefrisyr och snäv kjol som liksom hör till jobbet och positionen. Hon sa; "Just nu är det bara det här lilla. Så länge det inte blir mer än så här så kommer du klara det." Men jag har insett att jag gör inte det. Jag klarar det inte alls. Om sanningen ska fram så är jag så jävla fucking äckel svag att "det här lilla" kan få mig att må piss. Det här lilla kan få mig att må konstant illa och vilja kräkas, till och med få det till handling vissa tillfällen. Det här lilla gör så att jag aldrig kan koncentrera mig längre, har alltid tankarna på annat håll och det gör att jag börjat rida lika bra som en slak kuk rövknullar (på ren svenska). Den här lilla har fått mig att dala som ett höstlöv ner till botten, ner på golvet, längst nere i gropen. Det krävdes inte mer än så för att vräka mig, jag som var så stark i allas ögon? Jag måste tyvärr meddela att den världsstjärnan och superhjälten alla ser i mig existerar inte. Jag är ett skämt, ett svagt sådant. En stark människa kan bära andra, jag kan inte ens bära mig själv. Och någonstans- om jag hade varit så stark hade jag rest på mig, borstat av mig skiten och ryckt upp mig nu. Men jag bara ligger där, apatiskt, i leran på botten- Och i mina ögon är styrka kraften att kunna gå vidare när allt är som värst.