En gång pratade jag med en tjej. Hon var snäll men gjorde underliga gester med ögonen. Den gången berättade jag om allt. I alla fall nästan allt, som rörde sig i min värld och i mitt huvud. Jag berättade för tjejen att jag kände mig som en böld. Något som inte passade in i idyllen, något som inte alls hörde hemma. Hon sa massor av smarta saker, det var på något sätt hennes uppgift i vår värld vi delade då. Jag bara berättade, min uppgift var att gå ut ur vår värld hes och torr i rösten, men också med en känsla av konstig tomhet och känna verkligheten flåsa mig i nacken igen när jag öppnade dörren och lämnade våran egen atmosfär vi skapat. Men den meningen som jag bar inom mig när jag vände henne ryggen och på något sätt flydde var en mening hon hade sagt. Hon sa; "världen ser oss som vi ser oss själva". Enligt mig och en dum känsla inom mig sa jag varje minut och morgon till mig själv; "Emma-Maria, du är en böld. Missanpassad och annorlunda. Ingen kommer gilla dig för den du är. Du är dömd att leva ensam". Varje dag jag lämnar mitt hus ger jag det intrycket till världen. Men en lunch när jag kände mig som allra mest böldig och onödig hörde jag fåglarna sjunga sin vårsång. Jag såg mig omkring och sa högt för mig själv; "Det är vinter, en meter snö och fåglarna sjunger som om det vore vår, är dom kanske också bölder"? Sedan kom en liten pojke cyklande på en ranglig damtralla. Jag tänkte samma sak; "det är vinter, det är en meter snö och den här pojken cyklar som att det vore vår." Exemplen rann över mig där jag stod själv den där lunchen. Något som slog mig då var; Dom här exemplen och dom här individerna ser inte sig själva som bölder, och därför kan ingen se dom som bölder. Den där gången jag pratade med tjejen var som att hamna i en livbåt. Utan henne hade fåglarna aldrig sjungit så opassande och utan henne skulle jag aldrig lagt märke till pojken.
Jag må va en böld, men bara så länge jag själv ser mig som en. För världen ser med mina ögon på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt