Min katt kommer att dö. Jag vet inte om han vet om det, fast han måste ha det på känn. Hans djuriska instinkter måste tala om för honom att döden knackar på. Han är skinn och ben, alla värden är åt helvete, han är ett dödens fall. Det är något fel på någon körtel. Jag kan inte låta bli att bli arg på mig själv! Tänk alla gånger jag hatat honom för att han smutsat ner mina täcken genom att ligga på dom med sin grisiga päls en hel dag. Eller när jag skrikit på honom när han bara vart i vägen eller när han kommit för att mysa just i den sekund jag har som mest bråttom. Han är bara en simpel stall katt som dessutom råkar vara dryg- varför ska man bry sig om en sån? Jo för att en dag så väger han typ 2 kilo och är skinn och ben, behöver en pall bara för att ta sig ner från diskbänken och jamar i något som låter som ett jämmer, ett vrål av smärta. Jag blir arg på mig själv. Katter har inte 9 liv. Och har dom det så kan man faktiskt förbruka 9 liv också. Moo är 6 år och han kommer att dö. Jag är inte ens fyllda 16 och jag kan också får ett besked att jag ska dö. Stackars dom då som sparkade till mig då för att jag var i vägen eller som skrek på mig för att jag bara var dryg. För det är är någon är på väg att dö som vi kommer på oss och ångrar allt- varför ska det vara så svårt att göra rätt från början? Han är bara en katt, men en katt är ett liv, och han kommer att dö. Det är så jävla hemskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt