Det är så lätt att lova. I det ögonblicket verkar det så bra och enkelt. Det känns ofta som den enda lösningen. Men när det kommer till kritan river det i en. Det är svårt att veta vad det rätta att göra är. Försöker böja på huvudet och bara hålla med, inte ta någon diskussion. Men det var inte rätt. Försöker att inte göra sånt jag lovat att inte göra. Men det syns inte. Desperat. Hysterisk. Panikslagen. Vart finns hjälpen? Den finns nog inte här. Inte ens den hjälpen jag sa upp hjälper nu. Ibland är världens problem för stora för världen. Jag får inte säga att jag ger upp, jag är tvingad att trampa på samma ställe och bara svälja att jag inte kommer någonstans. Bara svälja att jag är äcklig, världelös och lika gärna skulle kunna dö utan att någon saknade mig. För jag är mitt i mellan. Jag kan inte röra mig för då gör jag fel och riskerar att förlora dig.