Jag har aldrig velat bli en Svensson-Svensson. Ett bra jobb, en fin villa, en perfekt man och 3 underbara barn. My as, nej tack. Jag vill leva något annorlunda, men vad för annorlunda? Vågar jag bara ta dagen som den kommer? Ja, faktiskt, i nuläget tänker jag leva varje minut. Jag ska följa mina journalist drömmar genom mina skolår och efter det visar det sig vart världen leder mig. Men en sak jag inte vill radera helt, en Svensson-Svensson faktor vill jag ha kvar- den perfekta mannen. Jag kan varna alla världens män redan nu för att jag är en krävande flickvän. Jag är säker på att jag aldrig kommer klara av ett liv utan kärlek. Jag vet att vem-de-nu-va-som-skapade-världen bara har skapat en man för mig. Han uppfyller inte mina drömkrav på långa vägar, men han är den som man sätter fingret på. Den man bara vill omfamna så fort man ser honom. Den mannen finns. Alla är rädda för att hitta din soulmate för sent, då hela Svensson-Svensson 30 årskrisen redan är avklarad och 40 börjar närma sig. Då är det "för sent" enligt många. Men jag är orolig för den fruktansvärda motsatsen... Tänk om jag har min dröm i handen i nästa ögonblick. De flesta inser att det är 4 år för sent att skaffa barn, men tänk om jag helt plötsligt står där och tänker tvärt om- det är 4 år för tidigt för att skaffa barn. (Sen vill jag inte barn men det hör ju knappast till saken) Men sen vinklar jag problemet ytterligare några grader åt vänster- är det värt att grubbla på problemet nu? Ja, det tycker jag faktiskt, och det kan jag säga utan att vrida tillbaka problemet. För det här är samma princip som med gymnasium. Visst är det score om man redan vet vart man vill och vad man vill. Det är inget krav men det ger 100 meter försprång.
Nu har jag snorat på mycket så jag är helt röd och det svider under näsan, hejdå dagisbarnet ska sova nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt