Att lämna är bättre än att bli lämnad

Det är skrämmande att se saker ur olika perspektiv. Det är egentligen mest intressant från en början, det är sen när man inser att allting hänger ihop som det blir skrämmande och rent ut sagt lite läskigt. Skuld. Skyldig. Skuldkänslor. Alla perspektiv pekar åt samma håll, de går i cirklar och leder tillbaka till samma vägskäl. Varenda del av min funktion reagerar likadant. Mitt undermedvetna har något som inte jag har. Vad är det? Varför kan jag inte se ifrån det omedvetna perspektivet? Där måste ju svaret finnas, det är på den grenen jag kommer hitta lampan som lyser grönt. Skuld. Skyldig. Varför? Jag blir rädd för mig själv, jag blir rädd för de där perspektiven inom mig som mellan raderna säger samma sak. "Det är bättre att lämna än att bli lämnad". Vad är det jag själv döljer? Vad är det som finns där, och gömmer sig, inom mig? Nu åkte jag fel med tunnelbanan, fan. Östermalmstorg är fel, måste åka tillbaka, måste koncentrera mig. Jag vill ändå inte tänka mer på läskiga saker inom mig som gör mig rädd.