Den värsta vägen

Det svåraste med min sport är att 50 % av det mitt team inne på banan består av inte kan prata. Så när den väldigt stora, faktiskt exakt lika stor del som min del, inte funkar så kan man med ganska lätt matematik räkna ut att det går åt helvete och vägen tillbaka är hemsk, tråkig, obeskrivligt lång och dessutom full av bakhåll och tillbakaslag. Min och blommans väg är precis så, och idag kom ett till bakslag. Vi kan ju vi två, vi är helt fantastiskt bra egentligen. Jag vill bara att hon skulle förklara. Men det enda jag kan ägna mig åt är att stirra på en häst som aldrig kommer öppna munnen. Så jag lever i ovisshet tills vindarna valt att vända. Nu ska jag sova. Bort från livet där ändå inget funkar för mig.