Där trivs jag som fisken i vattnet

Med risk för att få detta inlägg ironi förklarat måste jag erkänna en kärlek jag har. Det finns helt enkelt inget som jag älskar så mycket som att vara hästskötare. Trots att jag varje morgon när klockan ringer i ottan vill dö så älskar jag att knoppa, mocka och kämpa mig blå för att hinna klart med allt och ha allt redo inför varje start. De dregglar på mig, de beter sig som små terrorister för att pressa mitt tålamod, men jag älskar de underbara fyrbenta djuren som hoppar skiten av allt levande. Han kan fräsa, skälla och ibland nästan begära det omöjliga men det finns inte en enda annan människa jag skulle slava så hårt för som jag gör för honom. Han är bäst, han rider snyggast och han uppskattar vartenda rykttag jag gör på hans hästar. Jag älskar att ensam i tävlingsstallens speciella miljö slita med alla de miljoner sysslor som finns där. Det var inte många människor som missade min insats under helgen. Självklart kan man inte bli annat än glad för alla imponerade komplimanger, men det jag får så mycket beröm för är för mig självklart och rent ut sagt det bästa som finns. Jag gör det så satans bra. Jag knoppar de bredaste mankammarna. Jag smörjer varenda partikel av varenda läderprodukt som finns i skåpet. Jag vet exakt när han bara vill ha oxern bredare. Jag vet exakt hur många starter innan han vill ha hästen frampromenerad. Jag vet vilken häst som ska lindas, smörjas och kvällslongeras. Jag vet nästan allt och jag offrar allt för att han ska lyckas och jag äter mina fingrar av nervositet när han rider. Han är den bästa och jag kunde inte vara lyckligare. Hästskötare vill jag vara hela mitt liv, för det är alla kategorier det bästa som finns!