Vad att göra?

Jag kan inte ge upp den här jätte delen av mitt liv. Om livet utgjordes av pusselbitar skulle det vara som att ta bort en av tre extrema pusselbitar. Det skulle bli obalans, kaos och mitt redan turbulenta sinne skulle slå över utan den pusselbiten. Men i den pusselbiten finns så mycket känsla av oduglighet, nervositet och osäkerhet. En känsla av att träningen borde ge mer resultat och en känsla av att jag borde vara på samma nivå om inte lite till som dom där nu. Hemma i ridhuset känner jag mig som en kung, men så fort det är fråga om att börja handla i samband med dessa förbaskade hinder gripen en handtag om magsäcken och håller den krampaktigt i ett grepp av nervositet. Hur mycket jag än vet att jag kan och allt vad det innebär finns en känsla hos mig att jag aldrig kmr bli så bra som jag vill. Så nu, dressyr eller inte... Det är den giganiska ovetenskapen som inte vill släppa taget om allt?